Det påstås att Europas regioner går mot en renässans. Regioner som tidigare beskrevs som tydligt underordnade nationalstaterna skildras nu som arenor för viktiga politiska beslut och staten framställs inte längre som den självklara politiska enheten. Regioner i allmänhet och europeiska regioner i synnerhet har beskrivits som mer självständiga i förhållande till sin stat och i förhållande till internationella organisationer. Regionernas ökade status sägs inte enbart omfatta politik och ekonomi. Det finns också en utbredd övertygelse om att regionernas betydelse för språklig och kulturell tillhörighet kommer att öka i takt med att nationalstaterna europeiseras. Detta har gjort att man sedan ett par år tillbaka talar om en ny regionalism.

Denna nya regionalism bär på en aura av demokratisk decentralisering, av expansiv ekonomi och erkännande av regionala, kulturella, etniska minoriteter. Regionerna framställs som ett nytt och mer demokratiskt alternativ till nationalstaten, som anses ha spelat ut sin roll som såväl marknad och välfärdsorgan som demokratisk instans och identifikationsobjekt.

Oavsett om beskrivningen av den 'nya regionalismen' är relevant eller ej, har den fått ett stort genomslag. Diskursen om regionernas ökade betydelse förefaller stå oemotsagd och okritiserad, trots att det finns flera uppenbara skäl till att ifrågasätta denna diskurs. För det första bidrar mantrat att Europa är ett "regionernas Europa" till att stärka föreställningarna om statens oundvikliga sönderfall och om den nationella politikens minskade möjligheter i en globaliserad, kapitalistisk världsordning. Orsaken till kompetensförskjutningen från nationell till regional nivå söks ju inte bara i den Europeiska Unionens framväxt utan också i den tilltagande globaliseringen. I postmodernistiska kretsar framställs ofta det ökade stödet för regionala och lokala kulturer som en reaktion på den standardisering och den 'förlorade identitet' som man förknippar med globaliseringen. För det andra måste regionalismen ses mot bakgrund av den etniska och kulturella mångfald som präglar dagens Europa.

Regionala företrädare liksom centralmakten inom den Europeiska Unionen tar åtskilliga initiativ för att stärka känslan av regional gemenskap. Frågan vi måste ställa blir därmed vilka kriterier man har på dem som ska ingå i denna nygamla gemenskap? Vilka är kraven på den nya regionmedborgaren? Räcker det med att vara född eller bosatt inom regionen för att kunna göra anspråk på att tillhöra densamma eller krävs det även att man har sin härstamning där? Det regionala projektet växer fram i en tid då kännedomen om det nationella projektets alla baksidor är smärtsamt stor. Trots det är det mycket som talar för att tanken på 'det regionala' inrymmer många av nationalstatsprojektets fel och brister. Den regionala kulturen framställs allt för ofta som statisk, hotad och i behov av skydd, snarare än som skapad och stadd i ständig förändring.

Den självklara regionen?
Ett problem är att 'det regionala' till skillnad från 'det nationella' inte ses som resultatet av en politisk process utan snarast beskrivs i termer av 'provins, folklighet och trögrörlig kultur'. När regionala företrädare själva ska beskriva sin särart sker detta inte sällan igenom att man beskriver dess innehåll. I officiella regionalpolitiska dokument är det inte ovanligt att medborgarnas karaktärsdrag framställs som något som håller regionen samman och som skiljer den från omvärlden. I traditionell kulturgeografisk litteratur möts man av regionkategoriseringar där administrativa, funktionella eller naturgeografiska regioner utan vidare förklaring ställs mot så kallade homogena eller historiska regioner med 'en stark gemensam identitet'

Regionala partier har inom statsvetenskapen beskrivits som representanter för en slags identitetsregionalism, utan att identitetsbegreppet problematiserats vidare. Den regionala identiteten framställs inte sällan som en del av en 'djupgående regional struktur' och som en potential för demokratisk mobilisering. Detta är bara ett par exempel på hur forskare försummat att teoretisera begreppet identitet, trots att det är ett av deras mest centrala. Istället för att fråga sig vad en identitet är och hur den skapats tycks man utgå ifrån antagandet att alla människor har behov av en identitet och att all identitetsformering fungerar ungefär likadant.

Detta är naturligtvis ohållbart. Man kan inte med framgång studera regional identitet utan att vara väl förankrad i någon sorts identitetsteori. Såväl Marx som Freud vidhöll att identiteten - vår bild av oss själva som individer och sociala varelser - konstitueras av strukturella processer snarare än att vara förutbestämd. Detta är en ståndpunkt som innebär att det inte finns något universellt i identiteten, utan att identiteter kan se ut och skapas på olika sätt och att förflyttning mellan identiteter är något mycket naturligt. Naturligtvis håller jag med om att identiteter skapas. Samtidigt vill jag understryka att man måste studera de tekniker och den politik som syftar till att stimulera framväxten av eller övergången till en bestämd identitet.

Regionen i individuell och kollektiv identitet
Uppdelningen i individuell och olika former av kollektiv identitet är vedertagen inom samhällsvetenskaplig forskning. Åtskilliga forskare har poängterat att en yttre gränsdragning är en förutsättning för inre konsolidering när kollektiva identiteter skapas. Zygmunt Bauman skriver till exempel att identiteten 'står och faller med dess gränser' och att dessa gränser är meningslösa så länge de inte bevakas och skyddas. Mycket riktigt är det svårt att föreställa sig en regional eller nationell identitet som nöjer sig med att beskriva ett 'själv' och som begränsar sig till att vara stipulation om vem som 'hör hemma' i regionen. Den territoriellt förankrade identiteten anger inte bara vem som ryms inom denna. Den talar oundvikligt om vem som är 'den andre', vem som inte 'hör hemma'.

Regionalismens gränsdragning mellan 'vi' och 'dom' är alltså nära besläktad med den nationalistiska ideologins dito. Sociologen Håkan Thörn beskriver i sin avhandling Modernitet, sociologi och sociala rörelser ideologin som en omformulering och ett uppfångande av tidigare uttalade identiteter och intressen. Problemet med Thörns resonemang är att det förutsätter att identiteten kommer före ideologin ­ ett antagande som är olyckligt men som inte är unikt för honom. Allt för ofta ses identiteten som ett förstadium till ideologin och som ett fenomen som under vissa omständigheter kan få politiska eller ideologiska konsekvenser.

En mer intressant utgångspunkt är att i stället se till ideologins och den praktiska politikens inflytande på det kollektiva medvetandet, självbilden och identiteten. Identiteten är på inga villkor en privatsak i den enskilda individens medvetande ­ allra minst om man ser till den identitet som man kallar den kollektiva. Här passar det utmärkt att ta teoretisk hjälp av den brittiske nationalismforskaren Michael Billig, som vill varna oss för frestelsen att beskriva nationalism i termer av identitet, kognition eller personlighet. Om sökandet efter en identitet beskrivs som en grundläggande drivkraft hos människan, framstår snart nationalismen som ett psykologiskt tillstånd, som ett av många 'bot' mot det eviga sökandet efter trygghet.

Identitetens många ansikten
Det finns alltså goda skäl att vara missnöjd med den teoretiska grund på vilken delar av den identitetsorienterade regionforskningen vilar. Vidare finns det skäl att fundera kring de metoder som används för att kartlägga såväl etniska som territoriella identiteter. Även om identitetsformering är en social och politisk process kan resultatet av denna process ­ den förändrade identiteten ­ knappast kartläggas på makronivå. Snarare krävs undersökningar på individnivå, intervjuer, enkätundersökningar och liknande.

När det gäller att undersöka den enskildes identitet måste man dessutom ta ställning till om det verkligen är möjligt att ställa frågor om en individs identitet som inte är ledande? Svaret på den frågan är beroende av om man ser identiteten som något ständigt närvarande eller som något som väcks till liv vid olika tillfällen. Om man menar att en identitet ­ etnisk, regional, nationell eller klassrelaterad ­ är olika närvarande i olika situationer, är då inte intervjun i sig ett exempel på ett tillfälle som påverkar identiteten? Vidare är naturligtvis intervjuer och enkäter en omöjlighet för den forskare som intresserar sig för identitetsformering som ägt rum långt tillbaka i tiden.

De historiska dokument som kan ligga till grund för utsagor om dåtidens identiteter är få och säger oss knappast något om de breda folklagrens eventuella självbilder. Trots det möts man många gånger i litteraturen av påståendet att den nationella identiteten kom att ersätta en tidigare, mer traditionell och regionalt förankrad identitet. Allt för ofta saknar dessa utsagor stöd i något källmaterial.

Ideologi och identitetspolitik
Resonemanget ovan får mig att förorda en annan ansats än den som utgår ifrån individens eller kollektivets identitet. Istället riktas mitt intresse mot den ideologi, de värderingar och de uppfattningar som ligger till grund för den identitetspolitik som bedrivs i de aktuella regionerna. Identitetspolitik kan användas som ett medel för att befria en grupp människor från förtryck. Marx ambition att förvandla arbetarklassen från en klass i sig till en klass för sig kan ses som ett exempel på en identitetspolitik med sådana ambitioner. 1960- och 70-talets kvinnofrigörelse, där man lyfte upp det personliga till en politisk nivå kan betraktas på samma sätt.

Samtidigt kan man välja att se identitetspolitik med helt andra ögon. Identitetspolitiken kan ses som ett försök att vinna lojalitet och som ett verktyg för att legitimera rådande strukturer och maktförhållanden. Nationifieringen av folket ses i allt högre utsträckning som ett sådant exempel. En fråga som automatiskt väcks i detta sammanhang är hur den identitetspolitik som bedrivs på regional nivå ska bemötas. Vi kan välja att se den regionala identitetspolitiken som i första hand emanciperande eller som ett försök att legitimera ett politiskt projekt, liknande det som en gång syftade till att stärka nationalstaten. Mycket talar för att skapandet av en regional identitet förutsätter en yttre gränsdragning, där det tydliggörs vilka som tillhör och inte tillhör den regionala gemenskapen. I detta avseende är likheterna med konstruktionen av det nationella alldeles uppenbara.

Regionalismens maktaspekt
Försöken att skapa en regional sammanhållning och en ökad känsla av regional tillhörighet måste ses som ett sätt att förstärka den regionala skalans politiska betydelse. Denna artikel rymmer ingen slutsats om bakgrunden eller drivkraften bakom detta projekt. Trots det vill jag understryka att det regionala projektet - likväl som myten om den genuina regionala kulturen - måste ses i relation till en mängd andra företeelser som i sig förtjänar att problematiseras. En analys av regioner, regionalism och regionalisering kan alltså inte begränsas till denna den regionala skalan. Snarare måste man för att förstå och i någon mån förklara det regionala projektet röra sig uppåt och nedåt i den geografiska hierarkin. Och på samtliga nivåer ­ lokal och regional som nationell och internationell ­ är maktaspekten central.

Den massiva investering vi ser i 'det regionala' är inte ett bevis på filantropi eller på ett plötsligt intresse för hembygdskultur. Snarare är den ett verktyg i en politisk dragkamp. Den medvetna regionaliseringen av Europa, där man stimulerar samarbete mellan länder och landsändar kan ses som ett led i arbetet med att 'europeisera' befolkningen, även om den också beskrivits som ett sätt att decentralisera och demokratisera beslutsfattandet inom EU. Det europeiska projektet uppvisar i detta och flera andra avseenden en slående likhet med sin föregångare nationalstatsprojektet. Behovet av legitimitet för en framväxande beslutsstruktur är påträngande.

Man bör problematisera relationen mellan å ena sidan diskursen om regionen och å andra sidan diskursen om statens oundvikliga sönderfall och politikens minskade möjligheter i en globaliserad, kapitalistisk världsordning. Regionalismen måste också ses mot bakgrund av den etniska och kulturella mångfald som präglar dagens Europa. Det regionala projektet växer fram i en tid då kännedomen om det nationella projektets alla baksidor är smärtsamt stor. Trots det är det mycket som talar för att tanken på 'det regionala' inrymmer många av nationalstatsprojektets fel och brister. Just därför är det så viktigt att fråga sig vilka som ingår bilden av 'den nya regionmedborgaren', vem som exkluderas från respektive inkluderas i denna föreställda gemenskap.

Josefina Süssner
Doktorand på Tema Etnicitet i Linköping
2001.09.13