Idag upplever vi några regionala bakslag i Sverige: de två satsningarna på Skåne och Västra Götaland. Efter drömmarna om bron kom den bistra tillnyktringen - köpenhamnarnas ointresse för provinsorten Malmö. I Västsverige har drömmarna om att skapa en europeisk region av länet blivit en sjukvårdspolitisk såpopera. För att få lite perspektiv på de svenska försöken valde jag att försöka se på dem genom ett tyskt filter.

Det får bli en halvtysk start. Lisbeth Lindeborg skrev för några år sedan ett par rapporter om regionaliseringsfrågor på uppdrag av landstingsförbundet. Jag besöker henne i tyska Marburg, en timmes tågresa norr om Frankfurt. Här har hon nyligen disputerat på regionaliseringsprocessen i Europa. Hennes lägenhet bär spår av flera års forskningsmödor. Den stora golvytan i hennes arbetsrum är täckt med staplar av böcker, tidningar, klipp, minneslappar och fax. I detta kaos finns en ordning som bara Lisbeth Lindeborg känner till. Måhända en kulturmix mellan tyskt och svenskt.

- En viktig utgångspunkt då det gäller att bedöma skillnaderna mellan Sverige och Tyskland är att Sverige har ett centralistiskt system, med stark nationell styrelse men också med starka självförvaltande kommuner. Relationen mellan centralstat och kommun är decentralistisk; det svenska systemet är alltså en paradox. Tyskland däremot är en federativ stat, även här med starka kommuner, men med en mellannivå som saknas i Sverige - delstaterna, eller förbundsländerna. Här finns hög kompetens av statlig karaktär.

- Men oberoende av hur Europas länder har organiserat sin nationella administration, måste de ta sig an nya problem som rör den europeiska integrationen och globaliseringen. På det nationella planet räcker inte längre kapaciteten till för att ta sig an alla frågor som ligger på en lägre nivå. Lösningen på dessa frågor blir bäst när de ligger närmare det problemområde det gäller. Det kan gälla kultur, arbetsmarknadsfrågor eller utbildningsfrågor; där är regionala lösningar att föredra. Men ofta är det bättre när det blir en blandning mellan central och regional nivå, inom exempelvis utbildningen.

När förvaltningen av ett land som Tyskland har delegerats ned till regional nivå har det inte skett med en enhetlig mall. Förbundsländerna är i själva verket den regionala grundenheten i Tyskland. Det förekommer även gränsöverskridande regionalt samarbete. Det kan vara samarbete mellan olika förbundsländer eller regionalt samarbete över landsgränser, som mellan Saarland i Tyskland, Lorraine i Frankrike och Luxemburg.

- Från början handlade det gränsöverskridande samarbetet mycket om att stärka försoningsarbetet i Europa efter kriget. Sen kan man konstatera att nationella gränser som en gång drogs inte alltid följer de naturliga sammanhangen. Ta området runt Barents hav uppe i norr, som jag skriver om i morgondagens nummer av Die Tageszeitung. Där har det sedan århundraden funnits handelsvägar, som inte alls beaktades av de olika ländernas centrum. De hade mer gemensamt med varandra än med det land som de kom att tillhöra. På samma sätt är det på många håll i Europa. Gamla ekonomiska och kulturella sammanhang bröts sönder av nationsgränserna.

Så det betyder att en hel del av dessa områden som bröts upp för flera hundra år sedan - som Baskien som idag är antingen franska eller spanska områden - fortfarande har kvar en gemensam kultur?

- Ja, det finns fortfarande en samhörighet kvar. Kulturell samhörighet är svår att bryta sönder. Ett exempel är gränsområdet mellan Frankrike och Italien som var ett mycket blomstrande område för länge sedan, innan gränsen drogs mellan dessa båda stater. Nu är det på väg att blomma upp igen.

I debatten om Västsverige brukar man peka på bristen på regional identitet som en viktig orsak till varför samarbetet går så trögt. Här i Tyskland är utgångspunkterna ju helt annorlunda. Försöken att skapa en stark centralmakt efter landets enande 1870/71 fick ödesdigra följder. Följer gränserna för dagens förbundsländer de som tidigare fanns för de tyska smårikena? Är det detta som är grunden för den regionala identiteten?

- För exempelvis Bayern och Sachsen är det så. Men Nordrhein - Westfalen, som är det största och mäktigaste förbundslandet, är sammansatt av delar som egentligen inte hörde ihop. Detsamma gäller för Rheinland - Pfalz. I Sverige finns en liknande bakgrund, t.ex i Västra Götaland där Bohuslän har en stark regional identitet.

Ja, Västa Götaland innehåller ju fiskekultur i Bohuslän, jordbrukskultur på skaraslätten och industrikultur runt Göteborg.

- Ja, dessutom har Bohuslän ofta vänt sig mot Norge. I Halland är det inte så. När det gäller Västra Götaland finns starka regionala identiteter i de gamla landskapen. Kanske är situationen här lite som i Nordrhein - Westfalen. Värmland valde att inte gå med i Västra Götaland, eftersom man var rädd att förlora sin identitet. Det säger något om hur mycket man värderar den regionala identiteten. När det gäller att skapa en gemensam identitet för hela Västra Götaland jämte landskapsidentiteterna, är det väl något som får komma på sikt. Och det kan ju ta tid, säkert ett par generationer, men det finns alltså positiva exempel att hänvisa till.

Vissa regionala sammanhang tycks vara betydligt lösare konstruktioner än de gamla väl definierade områden som har utgjort en kommun eller stat. Nu talar man om en "banan" från Oslo till Hamburg. Äntligen ska vi uppe i glesbefolkade Västsverige få lite kontakt med den betydligt mer folktäta kontinenten. Hur ser du på en sådan konstruktion.

- Inom det regionala har man inga fasta nationalgränser eller suveränitetsfrågor. Det finns en regionalkarta över Europa, som visar att regionala gränser kan ändra sig på några få år. Men regioner är enheter där det måste finnas någon form av politiska eller administrativa koncept. Ett motiv för regionaliseringen är att det är bra om man kan agera på flera beslutsnivåer samtidigt: den europeiska, den nationella, den regionala och den kommunala.

- Det viktiga är att även regionerna är starka på den europeiska scenen, det är det som gäller.

Och vad ska man ha nationalstaterna till i regionernas EU?

- De utgör fortfarande stommen i det europeiska sammanhanget. Den regionala kartan är som ett stort lapptäcke med över 500 regioner. Det skulle aldrig gå att hantera i ett parlamentariskt system. Så vi behöver alla fyra nivåer i det europeiska samarbetet.

Det betyder att de regioner som är gränsöverskridande måste arbeta på flera nationella arenor samtidigt?

- Ja. De gränsöverskridande regionerna ersätter inte de nationellt knutna regionerna. Det finns gränsöverskridande regioner som har ett beslutande organ. Men då gäller det mer gränsöverskridande frågor som t.ex gemensamma vägar. Men för att kunna fatta gränsöverskridande beslut måste de samtidigt göra det i överensstämmelse med sina egna större regioner.

- Västra Götaland har nog en hel del att lära av sammansatta regioner på andra håll. Och även söka regionala samarbeten med mer avlägsna regioner. Men det är viktigt att de får ordning på sina egna affärer. Ett fiasko vore förödande.

Och då har vi inte behandlat sjukvården i Västra Götaland, som är länets största ekonomiska uppgift och stora regionala misslyckande. Tyvärr måste man säga att Västra Götaland har en lång väg att vandra innan man kan börja skönja en europeisk region.

Christer Wigerfelt
2001.09.13