1. "Var är Kramfors?
Det är det som ligger utanför Domus."

Vad är ett landskap? Det är det som ligger utanför mig, utanför mitt hus. En förening av plats och tid, av topos och chronos, segment i rummet och tiden som jag inbillar mig att jag väljer att kalla något, dröja vid och ge en mening. Landskapet finns till därför att där, i dess mitt och ingen annanstans har en händelse, ett möte, ett ord ägt rum och en gemenskap uppkommit.

Landskapet är också den plats där den andre ­ myndighetspersonen, den gamla kärestan, kollegan eller länskonstnären lurar på mig, och antyder andra centra, andra betraktelsesätt: flygfoto, generalstabskarta, lantmätare, länsveterinär, regionalråd, länspolismästare.

Och så någon annanstans finns en stor maskin som ritar om allting, får allt att passa ihop på nya sätt, som rationaliserar, moderniserar, en stor maskin tillverkad på en plats med skyskrapor, parker och ankor som simmar i gröna dammar. Någonstans västerut där solen går ner: i Göteborg, Uddevalla eller New York. På trottoarserveringarna sitter jäktade män som har lossat på slipsknuten och talar om de senaste varorna och de senaste priserna, eller helt enkelt tar för sig av livet.

2. Borta i Kaukasus
Det kommer en stor låda från Linz. 2x3 m. Och sisådär 10 centimeter tjock. I lådan ligger en tavla omsorgsfullt inpackad. Den kommer från den sköna staden Tbilisi i republiken Georgien i Kaukasus. Jag har sett den där ibland, i en ateljé belägen utmed de slingriga gatorna som leder upp på berget Mtatsminda. Med något slags min avslöjade jag för konstnären att jag ville ha den. Två år senare kommer den. En hederssak för en fattig kaukasisk konstnär att ordna.

Ateljén är belägen i en ruin efter ett zoroastriskt tempel. Elddyrkan har aldrig riktigt tagit slut i de där områdena i korsvägen mellan Centralasien, Iran, Mindre Asien och Europa. Och konstnären, Gela Zautasjvili, bär på ett tungt kulturarv.

Tavlan är målad under vintern 1991/1992, då inbördeskriget pågick i Georgien. Gelas familj hade rest till landet. Han satt ensam kvar i kulregnet och gjorde ett slags sammanfattning av sitt liv: I en svartvit bård runt hela tavlan finns 150 porträtt på människor som varit viktiga i hans sovjetiska liv: Stalin, Lenin, Gurdjieff, Hitler, Freud, Nietzsche, Andy Warhol, Lin Piao, Oscar Wilde, Madame Blavatsky, Jurij Gagarin, Buddha och Mao Zedong och många andra. En sovjetisk/antisovjetisk men också tredjevärldistisk vision av "civilisationen" som på en gång övermakt, övervåld och kryphål.

Grunden i tavlans väldiga mittfält är grågrön: camouflage, islam, spenat, sovjetiska möbeltyger. Den är genomstungen av målade kulhål. Nere till vänster ser vi ett slags ö, med konturer som på en karta. Där sitter Gela själv i lotusställning, mediterande med en huvudlös kvinna bakom sig. En filmremsa slingrar sig upp bakom honom. På filmrutorna ser vi honom löpa sitt livs långdistanslopp, naken. I bildens centrum löper remsan in i ett slags monitor, en annan ö, som visar ett kaukasiskt bergslejon (en virtuell art) som ryter mot en liten flygmaskin med röda stjärnor på, där Gela sitter vid spakarna. Mellan lejonet och flygmaskinen löper röda oregelbundna streck, som kan tänkas beteckna både lejonets vrede och kulspruteskott från Gelas flygmaskin, den sovjetiska statens flygande apparat. Till höger i bilden, som dess tredje dominerande element, ser vi Manhattan avteckna sig mot natthimlen. Under dem, simmar ankorna i Central Park. Bakom öarna ligger också någonting som ser ut som konturerna av republiken Georgien, i digitalt brus.

Detta triangeldrama utspelar sig inom var och en av oss. Det har placerats inne i oss det här dramat, mellan tron, etiken och gemenskapen å ena sidan, staten med sina legitimitetsproblem å den andra, och "New York" som symbolen för globalisering, makt och rikedom, å den tredje. Så ser vårt sekundära landskap ut, vår postmoderna andra natur.

3. "En mer eller mindre af en viss nationel sammanhörighet bestämd större afdelning af ett land."

Dalsland drabbas inte av globaliseringen. Landskapet är en kulturhistorisk bildning som betecknar maktens rotning i naturen. Det är en distribution av sociala och symboliska roller som är annorlunda fördelade än i staten eller länet: I landskapet, föreningen av bygder, socknar och härader och ryms en arkaisk kulturell identitet. Landskapet kan jag som en annan Erik Goland genomkorsa till fots eller som en annan Evert Taube genomfara med båt och överallt möta människor som delar vissa kulturella värderingar med mig, eller i varje fall idéer om hur landskapet eller fyrarna är funtade.

Landskapet är ett mikrokosmos av nationen. Landskapet är överfullt av levande och döda talande gamlingar. Här bor Yngve Frej. Man begraver sig här under kyrkohällen. Landskapet har inga sådana värden koncentrerade till sig som hotas av snabba konjunktur- eller samhällsförändringar: genom det lilla olyckliga Dalslands prisma (ju mindre, desto mer generellt) kan vi ännu fortsätta att älska Sverige, stående där i Håverud, med bägge fötterna i myllan, eller i vattnet, eller på stenen. Det är oändligt långt mellan Dalslands nation och Uppsala. I landskapet kan det inte finnas några städer. Städernas landskap är landet. "Polis från Norrland eller dalkulla får hyra rum". Stående där med fötterna i myllan, vattnet eller på stenen betraktar vi landet, staten, nationen liksom i ett fjärran bakifrån, som just den allra mest logiska konsekvensen av den plats där vi befinner oss och av det som har hänt oss under dagen. Ideologikritiken kommer först med kvällskylan.

I länet och regionen, ser vi precis samma saker, fast i en annan dager, och framifrån, från en tidpunkt som ännu inte är, från en uthuggning som ska bli platsen för ett ännu inte genomfört projekt. Kanske handlar det om samtidskonst. Det är här makten tränger in, det är här vi släpar vår ångbåt över berget och skövlar vårt landskap, bygger vår motorväg, bygger vår konsthall ena dagen, och bränner ner den nästa. Här lyfter flygplanen mot New York, Uddevalla eller Göteborg varje kväll. Här landar George Bush. Här möter vi den främmande.

Kungen, prinsarna och prinsessorna är hertigar och hertiginnor av olika landskap, precis som du och jag om vi flyger i luftballong, men den makt de utövar, den tränger in via deras befallningsmän, landshövdingar och fogdar som sitter på borgarna i länen. Jag kan måla av landskapet, men inte länet. I landskapet jag bränner min sprit, men länsman han jagar mig hit och dit. Jag vill driva mitt projekt, skriva min bok, göra min film här i mitten av mitt landskap, men när jag är i projektet är jag i länets periferi.

Och någon annanstans finns en stor maskin som ritar om allting, får allt att passa ihop på nya sätt, rationaliserar, moderniserar, en stor maskin tillverkad på en plats med skyskrapor, parker och ankor som simmar i gröna dammar. Någonstans västerut där solen går ner. Någonstans söderut där solen står i zenit. På trottoarserveringarna sitter jäktade män som har lossat slipsknuten och talar om de senaste varorna och de senaste priserna, eller helt enkelt tar för sig.

Johan Öberg
2001.09.13