Vi vet att en människa är uppbyggd av celler som i sin tur är uppbyggda av molekyler som i sin tur är uppbyggda av atomer som i sin tur är uppbyggda av kvarkar. Alltså är en människa till syvende och sidst en hög med kvarkar. Varken mer eller mindre. Och därmed var allt förklarat?

Nja, svarar Paul Davies i sin bok "Den kosmiska planen" som nu kommit i en nyutgåva på Panpocket. Visst är människan - eller vilket annat levande väsen som helst - mer än sina beståndsdelar. Man kan inte reducera liv till bara en hög kvarkar som var och en interagerar med sin närmaste kvarkgranne. Var finns då det vi kallar liv?

Paul Davies är professor i teoretisk fysik vid universitetet i Newcastle-upon-Tyne. Och han är en flitig författare av populärvetenskapliga böcker. "Den kosmiska planen" är ett av hans tidigare verk. Den gavs ut första gången 1987. Nästan alla hans böcker utspelar sig i fysikens utkanter och han spekulerar gärna om effekter av eventuella framtida upptäckter. Detta gör hans böcker till en blandning av vetenskap och sience fiction. Han är dock alltid noga med att klargöra vilka delar som är spekulativa och vilka som är vetenskapligt underbyggda.

I "Den kosmiska planen" ger han sig i kast med att visa varför det reduktionistiska synsättet aldrig kan förklara allt. Det handlar om lokal och global verkan. En atom kan bara påverka atomer i sin omedelbara närhet. Den kan enbart verka lokalt. Frågan är då hur en levercell - för att ta ett exempel - kan veta att den skall bli en levercell. Eller hur i jössenamn ett befruktat ägg kan veta att det skall bli en människa? Vad är det som styr samverkan mellan cellerna - den globala samverkan?

Svaret är att ingen vet. Forskningen har ägnat problemet liten uppmärksamhet genom att helt enkelt definiera bort det. Detta upprör Paul Davies som menar att det här finns en grundläggande fråga som måste besvaras.

Davies menar vidare att universums utveckling från big bang och framåt har varit en utveckling mot ökad komplexitet. De högre graderna av komplexitet kan inte förklaras med hjälp av de närmast underliggande. Därför kan aldrig en människas medvetande förklaras med enskilda atomers samverkan. Därför kan aldrig ett myrsamhälles invecklade struktur förklaras genom studiet av en enskild myra. Varje komplexitetsnivå har sina lagar. Detta betyder inte, skriver Davies, att vi måste förkasta lagarna för hur atomer samverkar utan bara att det måste till nya för att klara av att beskriva en högre komplexitetsgrad.

Ur detta kan man sedan spekulera över hur många komplexitetsgrader det egentligen existerar. Kanske finns det ytterligare högre sfärer över det mänskliga medvetandet. Och vad gäller för lagar där? Finns det en plan - en utlagd strävan mot den hösta möjliga komplexiteten?

Hur intressanta dessa tankar än är är "Den kosmiska planen" en svårtillgänglig bok. Språket är på sina ställen föga anpassat till den i fysik relativt oinvigde. För att citera ett skräckavsitt: "För de som är intresserade av tekniska detaljer kan jag berätta att Prigogine inför icke-hermitiska operatorer som leder till en icke-unitär tidsutveckling. Täthetsmatrisen påverkas av en superoperator som upphäver distinktionen mellan rena och blandade tillstånd, vilket möjliggör en ökning av systemets mikroskopiska entropi under dess utveckling."

Nu skall sägas att riktigt så här kryptiskt är inte språket genomgående, men det är det på allt för många ställen för att läsningen skall bli behaglig. Dessutom kan tilläggas att de pedagogiska illustrationerna på sina ställen är av så bedrövligt dålig kvalitet att man häpnar. Hur förlaget kunde släppa igenom dessa till tryck är obegripligt. De ger intryck av att vara en kopia av en kopia av en kopia av en kopia, dragna på en kopieringsmaskin från sekelskiftet.

Trots detta tycker jag boken kan vara värd ett försök. Har man väl tragglat sig igenom de värsta avsnitten (vilka man inte behöver förstå helt och fullt) planar boken mot slutet ut i en inspirerande läsning. Väl värd några svordomar i natten.

Magnus Körner
2001.09.13