Årets bomässa i Malmö kommer bara två år efter mässan i Helsingborg. Trenderna inom arkitekturen ändrar sig inte så snabbt att man kan avläsa några större förändringar under den korta tiden. Likheterna mellan de bägge mässorna understryks istället av att det i bägge städerna handlar om bebyggelse i omedelbar närhet till sundet. I Helsingborg ligger området alldeles intill färjeläget, i Malmö är det Kockums övergivna varvsområde som tagits i besittning.

Det är kanske lite förenklat att tala om några trender i tiden genom att avläsa utställningarna i Helsingborg och Malmö. Men de passar bra in i profetiorna om att det gäller att vara ständigt uppkopplad. Det är den urbana miljön som gäller. För Helsingborgs del kan man nog säga att utställningen redan haft en positiv effekt på det urbana livet. Tack vare att den gamla rangerbangården vid tågfärjan till Helsingör nu bebyggts, är stadens centrum vid hamnen sammanknuten med strandpromenaden hela vägen till Sofiero i norr. En flera kilometer lång sträcka. Visserligen bor bara folk med fet plånbok i det gamla mässområdet, men hamnstråket har blivit en ventil för alla medborgare. Folk ur alla åldrar samlas för att spela frisbee, grilla eller bara kolla läget.

I Malmö kommer inte eventuella positiva effekter att visa sig lika fort. Mässområdet ligger visserligen ganska centralt, men är ändå isolerat från resten av staden. Och priserna på lägenheterna, vare sig de är bostadsrätter eller hyresrätter, är så höga att de förstärker områdets karaktär av isolat. Som Hovås i Göteborg, fast än värre. Den dyraste hyreslägenheten kostar närmare 30.000 kr/mån. Den dyraste bostadsrätten runt 8 miljoner kronor i insats.

Vad får man då för dessa sköna slantar, förutom att man slipper att konfronteras både med den vanlige malmöbon och Göran Skytte (dock på synbart avstånd)? Fin utsikt förstås, kanske rent av mot köpenhamnsbron från någon balkong, som ofta är lägenheternas pärla och ofta mer genomtänkta än i Helsingborg. Men miljön är inte lika urban - pubar och restauranger förekommer sparsamt i området. Möjligen kommer detta att ändra sig med tiden. Om några år blir det drygt 50 våningar höga "Turning Torso" klar mitt i området och kommer att dra till sig än mer folk från överklass och övre medelklass.

Lägenheterna är ofta mycket välplanerade men avviker inte på några avgörande punkter från vad som visats upp på tidigare mässor. Priserna på lägenheterna provocerar mig att leta efter negativa infallsvinklar. Som att en av de absoluta högattraktionerna i Erskines hus, högst upp, visserligen har en representativ altan - men med köket en trappa ned. Mycket opraktiskt.

Det finns ett mycket positivt undantag från tanken att de rika ska bo avskilt från de mindre rika: en spännande träborg i tre-fyra våningar. Med uppgångar med knirrande trapportar, loftgångar, egna uterum och gemensam innergård. En kombination av gemensamt och enskilt där arkitekturen skapar goda förutsättningar för boende i den urbana miljön. Priserna ger dessutom möjligheter för många att bosätta sig i området. Som en socialt alibi kommer dessutom studenter att flytta in i en liknande men enklare form av kvartersgårdar, en form av containerboende men ändå tilltalande.

Kanske finns det ändå en ny trend i årets bomässa. Mässkatalogen saknar text om den. Bara i pressmaterialet kan man läsa om den: Innergårdarna har blivit en mycket lyckad blandning av gårdar och trädgårdar, mellan offentligt och privat. Problemet är att gårdarna kanske inte kommer att fungera som områdets offentliga rum, med sina höga hus som oftast lockar till enskildhet. Men här finns ändå en mycket spännande utgångspunkt för en diskussion om den urbana miljön, vad man kan göra och vad den kan utnyttjas till.

Text: Christer Wigerfelt
2001.09.13