Betraktar man regioner som mininationer löser man inte problemen med gränsdragningar. Kungsbacka är en naturlig del av regionen runt Göteborg och ingår i det regionala kommunförbundet. Men samtidigt ligger Kungsbacka i ett annat län. I Berlin finns ett liknande problem.

När muren föll och DDR och Västtyskland skulle förenas till Tyskland, började man fundera på hur regionerna skulle se ut. Skulle hela DDR bli ett förbundsland? Lösningen blev att man försökte återskapa mindre enheter med historisk bakgrund. Berlin blev eget förbundsland och hamnade mitt i Brandenburg.

Om Berlin var en ekonomisk, politisk och kulturell ö i det forna Östtyskland, blev situationen närmast densamma efter murens fall. Nu befinner man sig åter i en politisk ö - nu i förbundslandet Brandenburg. De flesta politikerna i Berlin och Brandenburg anser att en sammanslagning av de bägge förbundsländerna skulle vara bra för hela regionen. Men för att slå ihop två förbundsländer krävs ett kvalificerat godkännande.

Förutom 2/3 majoritet i bägge förbundsländernas parlament, vilket man fick, behövdes folkets godkännande i en folkomröstning. Den höll man 1996. Resultatet blev att fusionsplanerna sprack. I Berlin röstade en knapp majoritet ja, men i Brandenburg blev det ett tydligt nej med 63%. Intressant nog valde östberlinarna att gå på samma linje som sina forna landsmän i Brandenburg. Motsättningen mellan öst och väst upprepas på många sätt i det förenade Tyskland och denna fråga är uppenbarligen delvis en sådan.

Men det finns även andra skäl till att Brandenburg motsatte sig en sammanslagning. Joachim Künzel från statskansliet i Berlin menar att det även finns en motsättning stad - land. Landsbefolkningen har ett misstroende mot stadsbefolkningen. Inte minst med erfarenheterna från DDR-tiden i färskt minne. Då satsades många resurser på Östberlin som ett skyltfönster för regimen, medan mycket litet satsades på landsbygden.

- Till detta kommer att Berlins ekonomi har blivit allt sämre under de senaste tio åren. I början hoppades man att ekonomin skulle utvecklas dynamiskt, man hade väntat sig en boom. Men det blev inte så. Tvärtom har man förlorat många arbetstillfällen.

Omställningen för Berlin har varit smärtsam. Under tiden för muren hade Västberlin starkt stöd från resten av förbundsrepubliken. Speciella skatteregler för företagen lockade många hit. Här producerades cigaretter, kaffe. Här fanns en stor förpackningsindustri. Som flyttade till Berlin med hjälp av en konstgjorda förhållanden. Efter återföreningen flyttade många härifrån och Berlin har förlorat mer än 100.000 industriarbetsplatser.

- Västberlin hade en konstlad ekonomi. Mer än hälften av hushållens ekonomi kom från stöd från förbundsregeringen. 1994 var denna subvention helt borttagen. Östberlin hade också en negativ utveckling efter sammanslagningen. Här fanns Östtysklands administrativa centrum. Det mesta av detta rämnade vid murens fall. Här fanns också flera jättestora kombinat som inte var konkurrensdugliga utan måste stänga.

Det finns en skatteutjämning mellan de olika förbundsländerna genom ett raffinerat beräkningssystem, med målsättningen att de olika länderna ska kunna ha ungefär samma levnadsnivå. I detta system får Berlin runt 5 miljarder Mark, vilket är mycket lägre än vad Västberlin fick under DDR-eran.

- Alla väntade sig en boom i Berlin efter murens fall. Man har satsat mycket på infrastrukturen för att möta den nya tiden. Nu står vi här med skulder på mer än 60 miljarder Mark. Det blir 23.000 Mark per invånare.

- Trots alla svårigheter är alla politiska partier numera överens om nödvändigheten av en sammanslagning. Vid valet var PDS (ung: östtyska socialdemokrater) emot, men de rör sig i en positiv riktning för ett enande. Då formulerade de motståndet och räknade med att få politiska framgångar.

Trots bakslaget med folkomröstningen arbetar Berlin och Brandenburg för ett samarbete i pragmatisk anda. Det finns trots allt mycket att göra. Vad handlar det om mer konkret?

- Vi har redan bildat några gemensamma institutioner. Det viktigaste exemplet är en samordning av planarbetet. Det är uppenbart att man inte kan göra halt vid stadsgränsen. Berlin har ett naturligt intresse av samarbete med det omgivande landet, eftersom man behöver kunna se längre än till gränsen. På vissa ställen finns det höghus fram till den tidigare stadsgränsen, sedan kommer den tidigare muren, sedan kommer rena landsbygden i Brandenburg, utan bostäder, utan förorter. Planmässigt är detta rent av önskvärt, med förtätning av staden och med möjlighet att kunna organisera byggandet på landsbygden och Berlins grönområden.

- Vi har även problem med de olika skolsystemen. I dagsläget anses skolsystemet i Berlin vara bättre än i Brandenburg. Många som tidigare bodde i Västberlin bor idag i Brandenburg. De har flyttat ut till grönområden utanför centrum. Samtidigt vill de ha sina barn i skola i Berlin. Vi har därför ett stort överhäng av barn från Brandenburg både på dagis och skolor i Berlin. Det kostar många miljoner för Berlin varje år. I viss mån finns en transferering men inte i tillräcklig utsträckning. Brandenburg betalar mindre än 20% av de verkliga kostnaderna. Därför måste Berlin införa vissa restriktioner i möjligheterna att ta emot barn och elever från Brandenburg. Men för de som bor nära gränsen är det ofta närmare till en skola i Berlin. Dessa problem skulle naturligtvis lösas i ett slag med ett gemensamt förbundsland.

- Men dagens ledord är: inte en fusion ovanifrån utan underifrån.

- Ytterligare några samarbetsområden är planerna på en sammanslagning av radiostationer. Radion är starkt federalt organiserad. Dessutom finns flera privatsändare. Från början hade varje land i princip sina egna radiostationer. Ofta samarbetar stationer som ligger i närheten, i andra förbundsländer, men i Berlin och Brandenburg har dessa hittills inte samarbetat.

En fråga om ekonomin i Berlin. Här har man byggt mycket, byggkranarna har svingat som väderkvarnar i luften. Är inte stadens ekonomiska problem övergående. Kan man inte vänta sig en vändning i ekonomin, att det blir ett uppsving?

- Vi har några ansatser inom kultur, och forskning. Vi har många historiska institutioner och tre operor, vi har ärvt mycket av den preussiska kulturhistorien och även ärvt och övertagit kulturinstitutioner från DDR. Samtidigt har vi fått problem att finansiera allt detta. Vi behöver antagligen hjälp av förbundsrepubliken med en stor del av finansieringen.

- Vi försöker också göra en kraftsamling kring trafikfrågor. Det handlar om järnvägsnätet och om vägnätet. Tågförbindelserna med länder som Sverige har snarare försämrats än förbättrats. Det är viktigt att förbindelserna med Rostock och Rygen-Sassnitz och Trelleborg blir bättre. Och mot Köpenhamn.

- Vi skulle välkomna ett tryck från Sverige att förbättra kommunikationerna mellan oss.

Problemen i Berlin och Brandenburg visar på en kulturkrock mellan två förvaltningsprinciper. Den gamla förvaltningsstrukturen som bestäms av geografiska gränser. Här bildar ekonomi, politik och förvaltning en enhetlig struktur. Gärna med flagga och andra symboler som bidrar till en monokultur.

Den andra strukturen verkar tvärs över den gamla strukturen och är lösare och mer projektinriktad. Nätverk kan också vara tidsbegränsade, de kan vara smalare i den konkreta verksamheten. Den har en tendens att lösa upp den gamla strukturen. Den gamla strukturen har svårt att värja sig mot den nya strukturens logik. Kungsbacka kommer sakta men säkert att inlemmas i samma region som Göteborg.

Christer Wigerfelt
2001.09.13