Sven-Eric Liedman
Att se sig själv i andra
Om solidaritet
Albert Bonnier förlag 2000

Vissa allmänmänskliga problem dyker ständigt upp i ny förklädnad. Shakespeares fyra hundra år gamla pjäser visas inte bara på teatern, de kan lika gärna visas på biograferna. Amerikanska TV-såpor har stora likheter med klassiska myter och är populära över hela världen.

Men myter har inte bara relevans för kultur och nöjen, utan återkommer naturligtvis på de flesta mänskliga arenor. Som i Paris år 1900, vid invigningen av världsutställningen. I sin nya essä låter oss Sven-Eric Liedman få lyssna till en liten del av invigningstalen. Handelsminister Alexandre Millerand prisade framstegen, upplysningen och vetenskapen. En passage i hans tal skulle ­ enligt Liedman - ha tett sig mycket märklig i vår tid. Där sa han att "vetenskapen uppenbarar för människorna samhällets materiella och moraliska hemlighet ­ den som kan sammanfattas i ett ord: solidaritet."

Solidaritet är ett begrepp som har kommit och gått ett antal gånger sedan dess och var ytterst apart för bara tio år sedan, då nyliberalismen var högsta mode. Under nittiotalet har denna inriktning tappat mycket av sin dragningskraft men klyftorna i samhället har ändå ökat drastiskt, både nationellt och internationellt. På den nationella arenan springer direktörerna ifrån vanliga löntagare och har snart råd med tjänstehjon igen och på den internationella arenan har Afrika blivit allt fattigare. Att Sven-Eric Liedman nu skriver en essä om solidaritet kanske är en signal om att vi delvis har en politisk situation som liknar den för hundra år sedan?

Om jag tolkar Liedmans historieskrivning rätt fick solidaritet som en medveten samhällskraft sitt genombrott först många år efter franska revolutionen 1789, i den revolutionära vågen på 1840-talet. Solidaritet påminner om begreppet "broderskap" från franska revolutionen, men har fått en vidare innebörd under påverkan av den industriella utvecklingen och den statliga administrationens expansion. De två övriga revolutionsbegreppen "frihet" och "jämlikhet" har varit de mest debatterade under senare tid, med frihet som symbol för nyliberaler och anhängare av minimala statliga insatser. Jämlikhet är det viktigaste begreppet för folkhemstanken och en stat som tar ansvar för alla medborgare.

Solidaritet kan då ses som kittet som förenar dessa två demokratibegrepp. Vilket är just vad Liedmans essä kretsar kring. Solidaritet är nödvändigt för samhällsstabiliteten. Inget samhällsskikt klarar i längden av att avstå från solidaritet, inte ens det etablissemang som idag bidrar till en upplösning av samhällsbanden. Just denna form av självmotverkande krafter tycks vara utmärkande för vår egen tid.

Ett av dagens samhällsproblem är identifierat, vilket är den stora förtjänsten med denna bok. Men egentligen har Liedman bara delvis rätt när han säger att ordet solidaritet skulle kännas märkligt idag. Det är visserligen ett apart fenomen i en värld som skapar avgrunder mellan folk och nationer, men samtidigt ökar medvetenheten om att vi alla medborgare är subjekt i en utveckling som går att påverka.

Hur ska vi kunna utveckla en fungerande solidaritet i samhället? Historiskt finns flera exempel på partiell solidaritet. I Bismarcks Tyskland skulle arbetarna få en grundläggande trygghet för att motverka den socialistiska rörelsen. Istället för ett maktmonopol uppstod en motkraft i arbetarrörelsen. Hela 1900-talet har varit en balansakt i detta klassamhälle.

Samtiden är svårtolkad. Det är enklare att ange former för solidaritet som inte är önskvärda än att ange vad som kan fungera idag. Liedman tar upp ett tema som var tabu på 70-talet inom den politiska vänstern: marknaden, ännu en av vår tids självmotverkande krafter. Varje klassisk kapitalist vill att arbetarna ska tjäna så mycket pengar som möjligt, så att de kan köpa hans varor. Men med de egna anställda som undantag, eftersom det sänker vinsten. Men man kan enligt Liedman tänka sig en jämlik marknad, en marknad som kan påverkas av folkliga rörelser. För några år sedan valde välinformerade konsumenter oklorerat toalettpapper istället för klorerat. Det gav effekt.

Men utvecklingen går som sagt åt motsatt håll och Liedman efterlyser de band som kan finnas mellan människor i en sådan värld. "Kan nya förbindelselänkar konstrueras eller gamla återskapas? Finns det något som kan stärkas?" Istället för välgörenhet förespråkar Liedman en marknad som skapas på ömsesidighetens grund:
Var och en har intresse av att få så många konsumenter som möjligt.

Bortsett från att ett liknande påstående var kontroversiellt under 70-talet, är det egentligen en självklarhet - inte minst för marknadsliberaler. Ju större marknad, desto större blir möjligheterna att öka den egna rikedomen. Men av olika skäl har marknaden inte haft förmåga att expandera särskilt mycket av egen kraft. Utan arbetarrörelsen hade den mycket väl kunnat kollapsa som ett resultat av rovdriften på arbetarkraften under slutet av 1800-talet. Eller som Liedman själv uttrycker det i en annan av teserna för solidariteten:
Det är improduktivt om många människor är arbetslösa eller lever i total fattigdom.

Ett viktigt problem som Liedman identifierar är att det idag saknas en samhällskraft som balanserar etablissemangets alltmer dominerande inflytande. Arbetarklassens definition av solidaritet var unik, eftersom den både kämpade för den egna gruppen och en mer generell solidaritet.

En viktig förutsättning för att skapa en ny jämvikt blir att aktivera många av dem som idag har passiviserats under den ekonomiska obalansen. Hur det skulle kunna gå till är det väl ingen som har någon patentlösning på. Liedman nämner pensionsfonderna som en betydelsefull aktör med möjligheter till stort inflytande på marknaden. Förutsättningen är förstås att vi alla som ingår i fondsystemet har möjlighet att agera kollektivt för att bidra till att ge fonderna en sådan roll.

Det låter naturligtvis som ett hopplöst projekt. Men det finns indirekta ingångar till ett sådant projekt. Den norske samhällsfilosofen och kosmopoliten Johan Galtung förespråkar ett medvetet utvecklande av konsumentrörelser. Marknaden består inte i huvudsak av monopol, utan av konkurrensutsatta verksamheter med små marginaler. Det handlar inte mer än om några procentandelar av marknaden för att vi som konsumenter ska kunna påverka marknadskrafterna, menar Galtung.

Solidaritet på lokal, regional, nationell och global nivå skulle kunna bli medlet som ger konsumentrörelserna sin förändrande styrka. Resultatet kan bli att frihet och jämlikhet smälter samman.

Text: CHRISTER WIGERFELT
00.08.13

Not 1. Det var meningen att boken skulle recenseras förra året, när originalupplagan trycktes. Men Alba är nu en tidning som lever på ideellt skrivna bidrag. När utlovade bidrag uteblir kan vi bara beklaga och acceptera situationen.

Not 2. Den som kikar i redaktionellt kan se att Sven-Eric Liedman ingår i hedersredaktionen. Det blir då naturligt nog ingen recension från någon av redaktionens medarbetare. Men en anmälan kan vi inte avhålla oss från.

Läs även Albas intervju med Johan Galtung.