| |
För alla oss som växte
upp med Beatles och den svenska 60-talspopvågen är
denna bok en ljuvlig nostalgitripp.
Genberg vet vad han talar om eftersom han var manager och PR-man
för flera popgrupper under det mytomspunna decenniet. Och
det var inte bara lokala långhårsband som The Panthers
från Tallåsen, Ljusdal - utan även Lenne &
Lee Kings ansvarade denne numera oerhört produktive författare
för.
Han anses väl vara Sveriges meste i antalet utgivna böcker.
Många rynkar på näsan åt hans "kioskdeckare"
om Ben Hogan, och allt vad de heter - men det tycker jag är
dumt. Jag imponeras av en människa med sådan kreativ
fantasi, istället.
Att han sedan kommer från Hudiksvall i Hälsingland,
har också en kittlande betydelse för undertecknad,
då det även är mina hemtrakter.
Men låt oss koncentrera oss på denna historia. The
Diamonds heter popgruppen som bildas i början av 60-talet
med Shadowslåtar på repertoaren. I takt med att popen
kräver mer av sina utövare så får trummisen
"Nicko" Lundberg sparken av de andra. Han övertalas
att bli deras manager. Och han accepterar, trots att det var
han som bildade bandet.
Sedan följer en tidsexposé över vad som hände
under 60-talet. Inte bara i popvärlden, utan samhällshändelser
och världsdramatik vävs in - parallellt med 70-talets
dansbandskultur eftersom Diamanterna, som de då hade bytt
namn till, fortsatte som framgångsrikt dansband under det
glassiga 70-talets musikindustri.
Fjärran från proggen, som de aktade sig för att
bli jämförda med.
Men det var först på 70-talet de började tjäna
pengar. Så pass att det gick att leva ett anständigt
liv. Decenniet innan var det inte ovanligt att de fick göra
spelningar mot endast reseersättning, eller att arrangörer
helt enkelt lurade dem på gage.
Alla får sina fiskar varma i denna roman. Inte bara kändisar
i musikvärlden berättas det om - ganska så ocensurerat
- managers skrupelfrihet och storstadsarrangörernas fräckhet
gentemot landsortsband tas också fram i ljuset.
För att inte tala om skivbolagens cynism.
Och groupieskulturen, haschrökarovanorna, sprittrösten
på ensamma hotellrum samt musikeränkornas långsamma
väntan hemma.
Inte undra på att många tröttnade och gick ut
för att dansa och träffade någon annan som det
kändes tryggare att leva med...
Från första sidan får vi så att säga
kriminalintrigen, då bandets sångare dör av
elektrochock under en dansbandskväll på 70-talet.
Först tror alla att det var en olycka.
Men det roulette- och casinoliknande nöjeslivet med de spekulativa
predikamenten bestämmer över såväl liv som
död...
Precis som våra pensionspengar ska göra i dag, kom
jag på mig med att tänka under läsningen.
Hur som helst - ni som är gamla popsnören eller Baldakinenraggare
och logdanshabituéer - ta och läs denna spänningsroman.
Och njut av en tid som inte finns längre.
På samma sätt...
text: LEIF WILEHAG
|
