Onsdag
Albas redaktion är tämligen ärrade bokmässeveteraner. Vi har varit allt från vanliga besökare till författare med egena seminarier. Så vi kände igen oss nu när vi började förbereda årets besök. Det skedde redan i maj när konferensprogrammet kom. Vi bläddrade förstrött och tänkte att vi kanske skulle hoppa över årets mässa. För en gångs skull. "är det inte lite tjatigt". Men så gick det som det gick. Det fanns ju flera programpunkter som man kanske inte skulle missa i alla fall.

Så redan på kvällen innan själva mässan startade satt vi snällt bänkade på publicistklubbens möte före den sk Pressnatta, som är en sorts invigningsfest för journalister och förlagsfolk.

På mötet skulle bokrecensionens vara eller inte vara debatteras. Det var en Guillou där och en Knutsson och så var det Ragnar Strömberg.
Guillou gick ut hårt - bokrecensionerna var helt betydelselösa och han sålde minsann massor av böcker trots dåliga recensioner. Ulrika Knutsson kontrade med att han faktiskt inte alls fick så dåliga recensioner. Och sedan fortsatte det i samma stil. Det var förvånansvärt hårda slängar. Ragnar Strömberg blev kallad "lantlig oskuld" och då var det när Guillou ville vara snäll...
Det är onekligen roligare att lyssna på debatter när någon vågar vara lite obekväm, men här var det nästan på gränsen till obehagligt ibland. Kanske beroende på att det liksom ändå inte blev nåt. Ulrika Knutsson var för eftertänksam och svävade på målet istället för att slå tillbaka. Ragnar diskuterade aldrig utan berättade bara om sina bevekelsegrunder och då är det ju liksom inte möjligt att säga emot.

Nåja.

Efteråt gick vi och avåt god mat (är Partena borta?) och drack lite vin.

Torsdag
Sedan var det dags. För den riktiga mässan. Allt var sig likt. Montrarna stod där de brukar stå och alla var där som vanligt. Vi kommer aldrig att förstå varför Aftonbladet, Ordfront och Sveriges Radio skall vara på samma ställe och ivrigt försöka överrösta varandras arrangemang. Är det en uthållighetstävling? I så fall kan nog ingen vinna. Men åhörarna förlorar varje gång.
Efter ett par timmars irrande hade vi bökmässeröda ögon och trötta fötter. Vi hade inte köpt någon bok, men blivit klart sugna på ett par stycken. Missa inte mässerbjudandet på Kapten Stofil t ex. Det kommer säkert vi att göra. Inte heller kommer vi att köpa kassettböcker, fast vi tycker att det är ett kanonbra sätt att "läsa". Vi drabbas nämligen alltid av "IKEA-syndromet" när vi är på mässan. Det är för mycket bara. Själva mängden är avtändande.

Idag fredag ska vi gå och lyssna på ett seminarium. Bara ett. Och så ska vi försöka hitta deckarförfattarinnan Inger Jalakas i mängden någonstans.
Fortsättning följer.

Fredag
Ett semninarium...
Nja så blev det nu inte riktigt. Det blev tre. Och lite montersurfing. Bland annat gick vi nästan på stadsministern med livvakter. De försökte se lite kulturella ut. Med varierande framgång. Trevligt dock att procentandelen män som besökte mässan steg. Det har sagts förut, men här är det tydligt. Kvinnor är mer kulturella än män.

En kulturell man är onekligen Christer Kihlman, vars böcker vi ibland läst med lite skräckblandad förtjusning. Bekännelselitteratur kallades det väl för då. Till skillnad från många andra bekännare verkade Kihlman aldrig skämmas. Vet inte om han gör det nu, men det var svårt att förstå att den timide herre vi lyssnade på verkligen var samme man som skrivit de romaner som Birgitta Ulfsson ganska träffande kallade blottarböcker. Enligt henne går han numer omkring i Borgå och nickar avmätt till sina grannar och lär t o m dricka kaffe med biskopen ibland.
Men Kihlman sa i alla fall en opassande sak. Och det var att han tog initiativet till den samtalsbok som var orsaken till hans närvaro på mässan för att han tyckte att det var dags att han fick lite uppmärksamhet igen. Får man säga så?

En annan kulturell och för en del kanske, oväntat bildad man var Fredrik Lindström. (Ja, han med Hassan). Han höll ett föredrag om det svenska språket. "Ett språk som kan skapa begrepp som 'hängbröstvänster' kan aldrig bli fattigt" var en av de sentenser han kläckte ur sig. Det låter kanske lite putslustigt, men han hade faktiskt en hel del att säga. Budskapet var framförallt att språket måste få förändras. Hur ska vi annars kunna kommunicera om nya företeelser? Om folk på stenåldern haft samma rabiata inställning som en del språkvårdare hade utvecklingen nog stannat där. Sa han.Vi ska nog ta och läsa hans bok.

Och sedan blev det så dags för Susan Faludi. Stiffed - the Betrayal of the American man hette hennes bok när den först kom ut. Sedan skulle den komma ut i Europa och då hette den The Betrayal of Modern man. Och nu på svenska så är det plötsligt Mannen det ska handla om. Lite underligt kan tyckas för vi är inte så säkra på att all världens män kan känna igen sig. Men väl de västerländska i alla fall. Det verkar vara en mycket intressant bok hon har skrivit. Oavsett hur många som känner sig träffade. Vi har bara hunnit läsa delar av den än men hon tar upp mängder av områden där männen nu drabbas av samma exploatering som kvinnorna länge varit utsatta för. Hon pekar också ut hur de blir inlurade i en mansroll som inte längre fungerar. Med följd att vi upplever en manlighetens kris.
Det var både lustigt och hemskt att höra vilka reaktioner hennes bok framkallat. För det första så var de inte alls i kris så! Sa de amerikanska - manliga - journalisterna. De var verkligen inte intresserade av någon ohelig allians med en ökänd feminist. ("All I want from her is her tight little body" som en så känsligt uttryckte det).
Debatten i Sverige bröt ut redan i våras och handlade mer om klassperspektiv eller inte. Som vi börjar ana det handlar det mer om ordval. Losers eller underklass. Det kan ibland vara det samma. Någon äldre feminist sa dessutomupprört att "ska vi föra deras kamp nu också!"
Riktigt så menar nog inte Faludi. Och alldeles oavsett vad man tycker så rekommenderar vi att ni läser boken. Släng inte ut barnet med badvattnet. Det här kommer, med fog, att bli en minst lika omdebatterad bok som Backlash.

Kanske kommer det en fortsättning på Albas bokmässeäventyr.
Vi får se. Det försummade (betalda)arbetet måste också skötas. Vi får se vad vi hinner i helgen.