Media granskar den politiska makten. Men vem granskar media? Välkommen till dramafabriken är en samling reportage och artiklar ­ skrivna av nio skribenter - som bland annat behandlar detta problem.

Bokens redaktör Dan Josefsson har sin hemmabas på tidningen ETC där även de flesta av bokens reportage tidigare publicerats. Josefsson skriver i förordet att boken kan ses som en "provkarta på vad andra medier skulle kunna ha fyllts med om journalisterna varit lite modigare." Det råder därmed ingen tvekan om att han ser sin verksamhet som hjältemodig. Han lovar att boken skall "dra ner byxorna på ljugande SVT-chefer", "avslöja präktiga ekonomijournalister som bluffmakare" samt "klä av berömda reportrar in på bara skinnet". Detta språkbruk känns ofta störande och överdrivet. Trots detta tar innehållet överhanden. Och de utlovade uthägningarna uppfylls med bravur. Uttrycket 'Du skall inte tro allt som står i tidningen' utvidgas till att även gälla radio och TV.

De spektakulära uthängningarna till trots är det de mer övergripande artiklarna om mediekoncentrationen och åsiktslikriktningen som är bokens stora behållning. I en av Dan Josefssons egna artiklar - Kampen om yttrandefriheten - får man ett konkret exempel på hur mäktiga de stora mediekoncernerna är.

När Bonniers 1997 köpte 40 procent av TV4 reagerade dåvarande kulturministern Marita Ulvskog. Hon ansåg att TV4 brutit sitt avtal med staten och hotade med att dra in dess sändningstillstånd. Hennes jurister ansåg att en process skulle vara möjlig att vinna. Ändå avstod Ulvskog. Varför? Jo, processen skulle dra ut flera år på tiden. Över minst ett valår. Inget politiskt parti har råd att ligga i luven på Bonniers under en valrörelse. Alltså avstod hon. Dan Josefssons slutsats blir: politikerna vågar inte ge sig på mediekoncernerna.

Även åsiktslikriktningen diskuteras i ett flertal artiklar. Nästan 80 procent av tidningarna i Sverige är borgerliga. Efter att boken publicerats har Arbetet och Ny tid begärts i konkurs vilket lär spä på procenttalet än mer. Var kommer då åsikter som går stick i stäv med mediekoncernernas vinstmål fram? Tidningarna har knappast något intresse av att publicera texter som i sin förlängning verkar negativt mot ägarna. Och hur åstadkoms förändring om alternativa förslag inte får något utrymme? I bokens sista artikel ger Tomas Lappalainen ett förslag till lösning. Öka skattetrycket på reklaminkomster. Då måste tidningsmakarna rikta in sig mer på läsarna än på annonsörerna. Detta skulle leda till ökat utrymme för kritik mot företagsvärlden och en större mångfald, tror han.

Boken fyller onekligen det tomrum i mediekritiken den själv pekar på. Skam vore annat. Om bokens analys av mediemarknaden stämmer kommer den dock inte nå längre än till de redan invigda. Vilket vore beklagligt.

Text: Magnus Körner