När den kommunala skolan blir sämre och sämre börjar många föräldrar fundera över andra alternativ. Framförallt i storstadsregionerna finns många friskolor att välja på. Många av dem bygger på speciell pedagogik, som montessori- och waldorfskolorna.
Många väljer säkert en annan skola än den kommunala som en sorts protest. Man ser alltså på den nya skolan mest som en negation av det kommunala alternativet. Detta avspeglas i några vanliga motiveringar till varför man valt waldorfskola för sina barn.

- Jag tycker inte om den vanliga kommunala skolan. Där är för bråkigt.
- De har en helhetssyn på barnen som jag tycker är bra.
- De har så fina lokaler.
- De jobbar mer konstnärligt än den vanliga skolan och det passar mig och mitt barn.
Ingen av de ovanstående motiveringarna tar direkt ställning till pedagogikens innehåll. När det gäller just waldorfskolan är det tämligen märkligt, med tanke på den mycket speciella livsfilosofi som ligger bakom.

På nätet finns en site kallad Waldorfsidorna utlagda av en waldorflärare vid namn Hans Möller, där föräldrar uttalar sig på liknande sätt. (Hans Möller har f.ö även skrivit "Waldorfskolans kursplan. Ett möte mellan yttre och inre verklighet" 1989) . Vanligast är just hänvisningen till "helhetssynen" på människan. Har inte alla skolor den, åtminstone i teorin? Vad innebär egentligen just waldorfs helhetssyn? Och vad ligger bakom de fina lokalerna och allt det andra som på ytan kan verka lockande för den som tröttnat på slitna skolor och bullriga bambalokaler?
För att förstå det måste man titta närmare på pedagogikens ursprung.

Andevetenskap
Skolorna kallas Waldorfskolor efter en skola som grundades av Rudolf Steiner (1861-1925) för personalen vid Waldorf-Asorias cigarettfabrik i Österrike. Grunden för de pedagogiska tankarna är antroposofin. Steiner själv kallade antroposofin för "andevetenskap" men för en utomstående betraktare ser den i mångt och mycket ut att vara en religion eller i alla fall en livsfilosofi. Antroposofin har sitt ursprung i teosofin, som i sin tur växte fram ur den spiritistiska rörelsen. Steiner var själv generalsekreterare i det tyska teosofiska sällskapet under en period. Antroposoferna själva ser sin andevetenskap som unik, men obestridliga likheter finns dock fortfarande mellan antroposofi och teosofi.

En av de stora likheterna är tron på reinkarnation och karmalagar. Antroposoferna har sin egen variant. Här ser man själavandringen närmast som en garanterad befordringsgång. Ingen löper, som hos andra anhängare av denna tro, risk att fastna i cirkelgångar där man t o m kan hamna i lägre livsformer om man inte sköter sig. Tyvärr finns i denna befordringsgång ett inslag av riktigt unken rasism. Svarta och asiater ses t.ex som barnsligare raser, ännu inte lika långt komna i sin utveckling som de vita. Naturligtvis är detta ingenting som det idag pratas särskilt högt om inom rörelsen, men det går lätt att hitta dessa tankegångar i deras skrifter. Det lilla barnet är alltså en återfödd själ som skall tas omhand och förfinas inför nästa utvecklingssteg.

En mängd vägar in i andligheten
Annat man plockat upp från den ockulta traditionen är tron på likhetsmagi (ex inom läkekonsten) och astrologi. Månen spelar en stor roll i antroposofernas biodynamiska odling. Man sår efter en speciell astronomisk kalender för bästa tillväxt. Himlakropparnas ställning och de kosmiska krafterna är av avgörande betydelse för skörden.
En av anledningarna till att antroposoferna har haft så stora framgångar är förmodligen att de har en stark praktisk inriktning. Det finns också flera vägar att komma in i det antroposofiska tankesättet. Odling, läkekonst och pedagogik är väl de vanligaste. Det allmänheten oftast känner till är de ytliga yttringarna av "läran": den biodynamiskt odlade maten, alternativmedicinen, arkitekturen, tygblöjorna och yllekoftorna. Och så den milda pedagogiken.

Dessa yttringar har vid olika tillfällen fallit förunderligt väl i samklang med andra samhälleliga strömningar. Många har via ytliga fenomen långsamt slussats in i det antroposofiska tänkandet, som de förmodligen stötts ifrån om de från början satt sig att läsa Steiners skrifter. Medveten taktik eller ej, fungerar gör det uppenbarligen.
I Sverige gick 1997 ca 3800 elever i waldorfskola. Den dagsaktuella siffran är troligen högre. Som jag tidigare antydde är de flesta av de föräldrar som valt detta alternativ förmodligen inte några övertygade antroposofer.

Jagutveckling nära kopplad till tändernas utveckling
För många framstår det som en underbar förmån att barnen får ha samma lärare från första t.o.m sjunde klass. Anledningen till att man satt just denna gräns är en form av talmagi. Sju, fjorton och tjugoett år ses som viktiga gränser i en människas mognad. Dessa gränser är lagda med hänvisning till barnets tandutveckling. Människan har enligt antroposoferna inte enbart en fysisk kropp, utan även en eterkropp och en astralkropp, dessutom har vi enligt dem en själ eller ett jag. Astralkroppen är inte bunden av naturlagar och domineras av känslokrafter. Eterkroppen är den som från början är mest aktiv och den driver fram tandömsningen och utvecklar tänkandet. Denna process dominerar de första sju åren.

När vi sedan fått våra tänder kan eterkrafterna frigöras från sina tandalstrande uppgifter och utveckla det fria tänkandet, nu inte som fysisk utan som eterisk kraft. Nu utvecklas känslolivet, som till en början är intimt förknippat med kroppen. Vid fjorton års ålder kommer nästa språng, då den eteriska kroppen frigör sig från den fysiska. Astralkroppen genomgår på liknande sätt en utveckling kopplad till det fysiska och manifesteras främst i läpparna och hur vi med viljan förmår styra deras rörelser. Runt puberteten övergår läpparna från organisk till själslig verksamhet. Fram till tjugoett års ålder utvecklas sedan viljelivet, som anses stå i nära beroende av hur andningen går över i blodcirkulationen. Detta påverkar hela vårt sätt att röra oss och en människa som passerat denna magiska ålder sätter sin fot i marken på ett annorlunda sätt än tidigare.

Med anledning av dessa tankar ser man påverkan och uppfostran av barnet som en närmast religiös kulthandling. Pedagogiken använder sig av konst och religion för att nå kontakt med människan utifrån tänkandet.
För ett känsligt barn kan denna lugna och metodiska pedagogik ledd av en och samma lärare under sju år naturligtvis vara en trygghet, särskilt om samarbetet med läraren fungerar bra. Tyvärr kan ju också det omvända ske. En dålig lärare hinner göra mycket skada under dessa år.

Ingenting för njutningsmänniskor
Vad är då en bra waldorflärare? En del om det människoidéal antroposoferna omhuldar lyser kanske igenom i följande citat av Rudolf Steiner:
"Hos en människa med mycket starka begär, vilken framför allt tycker om att äta och dricka gott och även för övrigt åstundar mycket, visar det sig, om hon till exempel är lärare eller pedagog, att de ord hon riktar till sina elever inte har någon större verkan. De går in genom det ena örat och ut genom det andra."
Han anser alltså att en asketisk lärare är en bra pedagog. Med sin andliga styrka kan han eller hon påverka sina elever.
Det här är en logisk följd av tanken om den utveckling själen skall genomgå, från det mer djuriska till den förfinade andliga människan. (Finns det f.ö några svarta waldorflärare? Och kan de i så fall vara goda pedagoger?)

Synen på barnets utveckling gör att man inom skolan gör allt för att skydda det från att falla i naturens fällor. Sport har t ex inte någon framträdande roll på waldorfskolor. Steiner själv såg sport som ett felaktigt handlande, ett missriktat sökande efter översinnlig kunskap och andligt liv. Idrott ersätts till stor del av eurytmi, som är en rytmisk rörelsegymnastik med andliga inslag. Här har andningen en viktig roll.

Man talar inom waldorfskolan om uppenbarelsekunskap och den inre kunskapsvägen. Många föräldrar talar också varmt om de fina skolböcker barnen själva tillverkar. Som regel går det dock till så att barnen helt enkelt skriver av det som läraren förmedlar, illustrerar det och binder ihop det till böcker i milda pastellfärger. Lärarens auktoritet ifrågasätts sällan eller aldrig. Det anses skadligt för barnen om deras kritiska tänkande väcks i förtid (d.v.s före fjorton års ålder). Det är kanske också anmärkningsvärt att man inte uppmuntrar eget kunskapsinhämtande. Det finns strikta regler för vilken information som anses lämplig för ett barn i olika utvecklingsstadier. Att för tidigt lära sig saker kan väcka "förvirring och bestörtning".

"Konfessionsfri"
Intressant i sammanhanget är också den färglära antroposoferna använder sig av. Svart anses enligt den vara bärare av allt för starka emotioner, svåra för barnet att handskas med i linje med den utveckling som skissades ovan. Alltså tillåts inte barnet använda svart färg förrän den magiska fjortonårsgränsen uppnåtts.
Varje skoldag börjar med "morgonspråk". En stunds kontemplation som enligt antroposoferna själva inte bör förväxlas med bön. Bibliska berättelser är dock vanligt förekommande, skolan kallas "konfessionsfri", men med en kristen grund.

För många som känt en dragning till nyandlighet och ett liv med mer målinriktad mening kan säkert antroposofin och waldorfskolorna vara ett bra alternativ. Märkligare är kanske att detta alternativ väljs av en allt större mängd människor som förmodligen aldrig skulle vilja bekänna sig till de tankar som ligger bakom den pedagogik och de kunskaper som lärs ut.
Själv känner jag mig efter en djupdykning i antroposofernas tankar mer nöjd än någonsin med mina barns kommunala skola.

text: SIRI REUTERSTRAND
9.6.99