Övergången från jordbrukssamhället till industrisamhället var både smärtsam och utdragen i Europa. Mönstret upprepas idag i tredje världen med sina "megastäder". De massor som i Europa för drygt hundra år sedan drog in tillstäderna i hopp om att få arbete levde ofta i samma misär som i vår tidsmegastäder. Då som nu fanns två världar som fungerade relativt oberoende av varandra - en för de fattiga och en för de rika.

Vi befinner oss i en ny brytningstid för industrisamhället i den form vi har vant oss vid under 1900-talet: ett samhälle med massproduktion och massarbete. Under hela efterkrigsperioden har vi vant oss vid att varje nygeneration har haft arbete och vid ett ständigt stigande välstånd. Men vinden harredan vänt och Jeremy Rifkin ger en diger lista av exempel på den globala tragedi som nu växer fram. Redan i inledningen får vi veta att 800 miljonervuxna idag är arbetslösa eller undersysselsatta; hundra gånger fler än Sveriges hela befolkning.

Känn på siffran. Eller lägg ut ett landskap med 100xSveriges yta. Det blir lika stort som Afrika och Sydamerika tillsammans. Och märkligt nog bor där ganska exakt lika många som världens arbetslösa eller undersysselsatta.

Kanske är det med arbetslösheten som med fattigdomen. Så länge den finns på avstånd har vi förmågan att förtränga den. Madagaskar känner vi mest till som ett spännande semesterparadis som ligger långt bort. Härifrån kommer 70procent av världens vaniljodling. 70.000 lantbrukare är beroende av denna växt för sin försörjning. Plantan kräver mycket skötsel och måste pollineras manuellt. Idag görs försök i USA att skapa vanilj med hjälp av genmanipulering genom att ta fram det speciella vaniljproteinet. Lyckas detta behövs varken den speciella vaniljbönan, själva plantan, skördarna - eller lantbrukarna. Så inte ens de lågavlönade bönderna i tredje världen går säkra vad som Rifkin kallar "den tredje industrirevolutionen".

Vi kan försöka blidka marknadskrafterna med några historiska exempel från USA. Många av de svarta stannade kvar i Södern efter inbördeskriget som relativt okvalificerade lantarbetare. Vid slutet av andra världskriget kunde en skicklig bomullsarbetare plocka 10 kilo på en timme. Redan när den mekaniska bomullsplockaren introducerades kunde den plocka lika mycket som50 bomullsarbetare. 1949 var 6 procent av bomullsodlingarna mekaniserade,1964 hade andelen stigit till 78 procent. Åtta år senare var mekaniseringen helt genomförd.

So what, blir det naturliga svaret. Historien har ju visat att jordbrukets avfolkning har resulterat i nya färska jobb inom industrin. När det raditionella jordbruksjobben i Södern försvann, drog slavarnas barn norrut mot industribältet. För afroamerikanerna, som inte i någon större omfattning har tillåtits växa in i arbetarkulturen, var det först svårt att få tillgång till okvalificerade jobb inom industrin, men det gick stadigtuppåt fram till mitten av 50-talet. Sedan började automationen märkas. Mellan 1953 och 1962 försvann 1,6 miljoner jobb för arbetare. Tempostegringen gjorde att 1,8 miljoner arbeten försvann mellan 1989 och1993.

Länge kunde en expanderande servicesektor fånga upp de arbetare som blivit bortrationaliserade inom produktionsindustrin. Fram tills nu harföretagsledare och ekonomer utgått från att denna trend skulle hålla i sig länge till. Men Jeremy Rifkin menar att datoriseringen och den fortsatta utvecklingen av informationsteknologin kommer att leda till minskat behov av anställda även här. Ta vårt stolta postverk som exempel. Sorteringsmaskinerna idag kan läsa postnummer och har blivit så effektiva att posten sorteras på ett fåtal orter i landet. Ett brev som ska skickas några kvarter inom Örebro gör först en sväng genom sorteringsmaskinen i Västerås. Samtidigt behöver Posten allt färre anställda vidsorteringsavdelningen, vilket inte kompenseras av behovet av chaufförer till lastbilarna mellan Örebro och Västerås.

Samma sak med bankerna. Nu ska vi själva knappa in våra betalningsorderdirekt i bankernas datorer, vilket kommer att minska antalet bankanställda drastiskt. För några år sedan meddelande BankAmerica att man inom några fåår räknar med att bara 19 procent av de anställda kommer att arbeta heltid. Här börjar vi närma oss dagens kanske viktigaste samhällsmedborgare, den som alla partier slåss om: tjänstemannen inom medelklassen. Eller som det heter i USA: White Collar Workers. IT börjar nu på allvar hota existensen även för medelklassen, som under tidigare stålbad har kommit mycket lindrigt undan, speciellt i jämförelse med arbetarna, eller Blue Collar Workers. Vi upplever nu för första gången sedan den stora depressionen på20-talet att medelklassen i USA sjunker på den sociala stegen.

Lönedifferenserna ökar. De fem procenten högst avlönade i USA ökade sin lön med tjugo procent under 80-talet, medan de fattigaste tjugo procenten fickungefär fem procent mindre i plånboken. I det spänningsfältet befinner sig alltså den krympande medleklassen. Vad det politiska resultatet kommer att bli är naturligtvis svårt att förutsäga, men det är väl fullt möjligt att den fortsatta utvecklingen går mot någon form av urladdning.

Polarisering betyder att alternativen blir alltmer markanta. Blir det inte ökad demokrati och jämlikhet så blir det barbari. Den lilla överklassen och den krympande medelklassen kommer att spela huvudroller i det samhällsdrama som håller på att utveckla sig. Mycket talar för att överklassen får alltsvårare att isolera sig socialt från resten av samhället, hur höga murar de än bygger runt sina bostäder. Om det stämmer krävs politisk och social begåvning hos eliten, inte bara en fet plånbok och självtillräckliga manér.

Det är inte storleken på världens samlade rikedomar som är hindret för ett anständigtliv för jordens befolkning, det är fördelningen. Sett i historiens backspegel finns inte mycket att hoppas på, men utvecklingen av kunskapssamhället skulle kunna bli ett avsteg från fixeringen kring det materiella. Jeremy Rifkin försöker staka ut en politiskt möjlig utveckling från dagens politiska och ekonomiska situation. Först och främst bör de högproduktiva jobben delas av flera människor genom kortade arbetsveckor.

Här i Sverige känner vi igen argumentet från miljöpartiets manifest. Men tankegången är inte så extrem som man skulle kunna frestas att tro. 1993valde 31.000 bilarbetare på Volkswagenverken att gå ner till fyradagarsvecka, inför hotet om global konkurrens om tillverkningen. Men marknadsekonomin kan trots allt inte lösa de ekonomiska problem vi hamnat i. Jeremy Rifkin menar att vi därför måste skapa ett alternativ till ett samhälle baserat på massanställningar inom privatsektorn, om än kompletterade med offentliga anställningar. Lösningen för dagen ligger i att utveckla den informella sektorn eller den "tredje sektorn". Jeremy Rifkin menar att det finns en väl etablerad grund i den nya ekonomin i de frivilligorganisationer som finns. I någon mån anknyter han här till en annan amerikan, historikern Robert Putnam, som menar att föreningsliv av alla slag bidrar till en starkare demokrati än de samhällen som har ett svagt utvecklat föreningsliv.

Men frågan hur den tredje sektorn ska fungera tillsammans med den gamla marknadsekonomin förblir mycket vagt utredd av Jeremy Rifkin. Samhället erbjuder en minimal lön för en rimlig överlevnadsnivå, mot att medborgarna åtar sig att arbeta i den tredje sektorn. Det kan exempelvis betyda upprustning av det egna bostadsområdet. Vilka som får utbildning i ett sådant samhälle ger Jeremy Rifkin inga svar på. Många andra frågor förblir obesvarade. Men det vore väl att kräva för mycket. Är hans förslag bra? Finns andra och bättre förslag? Vi ser i alla fall början till ett nytänkande.

text: CHRISTER WIGERFELT
9.6.99