"Hundramilaresan startar med första steget", säger en gammal kinesisk filosof. Han kunde ha tillagt, att "riktningen avgör vart man kommer".
I vissa fall kan man ändra sig efter hand, men när man valt en huvudled, så är det inte bara att åka av och byta riktning, utan man måste hänga med, åtminstone till nästa avfartsväg.

Någonting motsvarande gäller inom forskningen, vilken är utformad i linje med vissa inriktningar eller "skolor". Inom samhällsvetenskaperna meddelas emellertid inte detta till studenterna med en meny över olika inriktningar, i vilken studenterna kan välja. I stället framställs situationen som så, att X-ologin vid institutionen säges vara "strikt vetenskaplig", plus att X-ologin här i Grossenborg har den enda utforming, som ett sådant ämne kan ha, om det skall vara vetenskapligt. Någon gång kan man medge, att det "i och för sig" finns andra riktningar, men dessa är bara "flum", som man inte kan ta på allvar. Studenterna slussas in i den rådande situationen och leds på de inkörda banor, som professorn och hans lärarstab behärskar.

Rådande paradigm
Dessutom finns det en faktor till, som studenterna inte får veta, och det är att det finns en uppsättning faktorer, som ger ett ämne dess inriktning och utformning. Dessa faktorer tillsammans kan kallas ett "paradigm". Centrala faktorer i psykologins paradigm är människosyn och vetenskapskapsuppfattning. Studenterna "programmeras" med en förenklad bild av människan som en enögd robot och av kunskapens byggnad som ett envåningshus, och i detta står en forskningsmaskin.

Vi ser detta i en artikelserie i DN förra året, med rubriken "Hur skall
människan studeras?", med en debatt mellan, å ena sidan de båda akademiska psykologerna, Marie Åsberg och Arne Öhman (Karolinska) och deras opponent, psykoanalytikern Gunnar Karlsson.
De båda förstnämnda gör följande principuttalande:
"Människan finns i världen och kan studeras med de naturvetenskapliga metoder som så framgångsrikt avtäckt många andra mysterier".
Här har vi en grundläggande missuppfattning, ty de "naturvetenskapliga metoder" som nämns i citatet är en avmagrad vrångbild av forskningsmetodik inom bl a fysiken, en stereotyp förenkling av principerna för kunskapsbildning, som utvecklats och levt sitt eget liv inom den akademiska psykologin från 1940-talet (Allport 1940, Koch 1964). Det är en tankekonstruktion, som aldrig jämförts med den förmodade förebilden = fysiken och som förslagsvis borde kallas tron på "forskningsmaskinen".

Motbilden
Mot denna utslätade bild av forskningen som idel noggrant detaljarbete med data från innehållsfattiga komponenter kan jag ställa upp en motbild.

Kategorisering av människan som viss typ av system
En fråga som undvikits genom hela beteendevetenskapens historia, är kategoriseringen av människan som naturligt system av en viss typ. Detta gäller både pedagogik och psykologi. Därför rör vi oss i ett inarbetat begreppsmässigt vacuum, som saknar ord och "tankefigurer" för en teoretisk begreppsbildning - samtidigt som detta nedbantade språkbruk uppfattas som normerande för den vetenskapliga diskursen. Forskningen karaktäriseras enligt Koch av ett "urvattnat" tänkande.

I vilken värld finns människan?
Nu bör vi fråga oss: Vilken är den värld, i vilken "människan finns"? Denna fråga är av samma art som den föregående: "vilken typ av system är människan", men nu överflyttad till "i vilken typ av system eller kontext lever och fungerar människan?"
Här ser Marie Åsberg och Arne Öhman svaret som givet - i "självklarhetens hus" - med utgångspunkt från deras favorisering av den förmodat "naturvetenskapliga" metoden, som i denna andra fråga inte bara bestämmer kunskapens, utan också verklighetens natur.
Den "sanna verkligheten" tror de sig finna i laboratoriet. Vad de båda "metod-ideologerna" inte märker, är att de objektifierar och mekaniserar människan för att hon skall passa in i deras metodmönster.
Alltså: först gör Åsberg och Öhman anspråk på ett kunskapsmonopol för deras metodlära, sedan utsträcks detta monopol till att också gälla för världsbilden, dvs människosynen, plus bilden av människan insatt i sitt funktionssammanhang.
Det senare utgörs av människans sociokulturella aktivitetsområde - där vi är verksamma "till vardags" - vilket även gäller forskarna, trots att "psykologiforskare" sällan uppmärksammar denna kontext utan föredrar laboratoriet, och ett perspektiv, som passar i deras laboratorium.

Vill stanna i laboratoriet
Alternativet till laboratorieperspektivet - dvs fokusering på
funktionssammanhanget - avfärdar Å & Ö med följande argument:
"Visst kan man se människan som en bok, öppen för tolkningar. Hermeneutik, meningstolkning, utformades inom teologin för analys av bibeln och andra religiösa texter. Men texter är en gång för alla formulerade medan människan är öppen och oavslutad. Tolkningar av henne kan ses som förutsägelser, prövbara i praktiken, av saker hon gör i framtiden. Och då kan hon observeras i bättre kontrollerade och mer avslöjande situationer än på den psykoanalytiska divanen".
Åsberg och Öhman föreställer sig att hermeneutikens hudsakliga arbetsområde är tolkningen av bibeltexter, men förbiser att den filosofiskt-kritiska hermeneutiken studerar den snedkörda samhällsvetenskapens bibel (Apel 1972, Habermas 1972).

I citatet ovan är just frasen: "Men texter är en gång för alla formulerade medan människan är öppen och oavslutad", är intressant när det gäller dolda antaganden i människosynen , ty det torde vara ett för många eller t o m de flesta uppenbart faktum - utom för metodpositivistiska psykologer ! - att människan som "varande i världen" är just precis "öppen och oavslutad" och måste så vara, om hon inte är autistisk! - och att döden utgör avslutningen. Detta existentiella villkor tror sig Å & Ö kunna ändra på genom att flytta in forskningen i laboratoriet - men tillvarons villkor lär man inte kunna förändra - och där tillämpa en metodologisk teknik, som kan kallas "numerisk induktion", dvs generalisering genom "uppräkning av många".
Att försöka ändra på tillvarons villkor på basis av sin vetenskapsuppfattning torde kunna betraktas som en form av
självpermanentande, intellektuell etnocentrism.

Ett exempel på hur tekniska normer kan innehålla ett dolt paradigm
"APA-manualen" är en skrift som utövar ett mäktigt inflytande på allt som skrivs inom psykologin för publicering, främst i USA men troligen i samma utsträckning i Sverige. Detta är ingen nyhet, men vad som kan ha undgått många är vilken styrande effekt som APA-manualen har, inte bara på psykologers språkbruk utan också på deras tänkande. Språkets inverkan på tanken är ett hermeneutiskt problem, vilket kan kallas den "psykohermeneutiska effekten" - eller i varje fall en av dem, och som är mera spännande än den "bibeltolkning" , som synes vara den enda form av hermeneutik som positivismens arvtagare kan uppfatta. Med anknytning till dessa studier blir hermeneutik en fråga om vetenskapens grundvalar.

En studie av denna manual har utförts av en grupp amerikanska psykologer, vilka publicerat en artikel med titeln "The Language of psychology - APA Style as Epistemology" (Madigan et al 1995). Det är en viktig upptäckt man presenterar i denna artikel, som handlar om forskningens språkberoende. Det är ett problem, som vi alla har mitt för ögonen - ofta utan att se det.
En uppsättning normer skapar en språkram, vilken avgör vad vi kan säga och vad vi inte kan säga, och det har blivit bestämmande för en hel forskningsinriktning.
En av de viktigaste slutsatserna, som kan dras av denna undersökning, står på de två sista raderna i artikeln:
"A successful student comes not only to write like a psychologist but to think like one as well."
Det samband, som anges i citatet, är just den psykohermeneutiska effekten. Om denna kommentar hade införts tidigare i artikeln, så hade författarna kunnat ytterligare utveckla detta som ett givande tema för "epistemologin". Samtidigt är ämnet så pass utmanande, att artikelförfattarna måste iaktta viss försiktighet för att få artikeln publicerad i American Psychologist - APA:s flaggskepp (!).

Luckor i självförståelsen
När ordet "självförståelse" saknas i en redogörelse för psykologins
grundfrågor, så utgör detta ett symptom på att textens författare
tillhör den aningslöst dolda traditionsbildning, som kan platsa som
positivismens arvatagare (Radnitzky 1968). Det egenperspektiv, som man då anlägger, innebär att man ser sig själv som tekniker och utanförstående observatör vid den objektiva forskningsmaskinen, och i det perspektivet är självförståelse bara en subjektivistisk och störande konstruktion, som man klarar sig bäst utan. Dock finns här en invändning mot denna "objektivism".

Frånvaron av vetenskapsteoretiskt perspektiv
Psykologin har under de senaste c:a 50 åren utvecklats inom en markant sluten ram - dvs med minimala tvärvetenskapliga kontakter - där den präglats av det som Marcuse kallar det "endimensionella tänkandet" (Marcuse 1964): man ser "kunskapens hus" som en envåningsbyggnad, och på dess golv står forskningsmaskinen. Detta är ett intellektuellt arvegods från den äldre positivismen.

I ett mera mångfacetterat perspektiv anser man att "kunskapens hus har tre våningar". I kort sammanfattning innehåller de tre våningarna:
1. Empirisk spaning
2. Syntetiserande arbete med teoriutveckling - så som man arbetar inom fyiken, t ex när man utvecklat teorin om "svarta hål".
3. Metateoretiska reflexioner över grundantaganden = paradigm (Törnebohm 1983 Lindström 1997b)

Kunskapsteori
För den systemteoretiskt och hermeneutiskt inriktade vetenskapsteorin har kunskapens hus tre våningar. På tredje våningen finns kunskapsteorin och de övriga förutsättningarna. Kunskapsteorin handlar om relationerna mellan kartan och terrängen. Här har vi villkoren för vetbarhet och kanalerna till kunskaper, utöver den enkla observationen av ytan på artefakter, sedda i laboratoriet.

text: JOHAN LINDSTRÖM
9.6.99