President George Bush har djärvt tagit i bruk en biblisk och mytisk metaforik när han beskriver sina motståndare och fiender. Många av fraserna är bekanta för dem som är väl förtrogna med väckelserörelsernas retorik. Både fraserna och jämförelserna hittar man ofta i den klassiska uppbyggelselitteraturen (tex. John Bunyans Kristens resa från denna världen till den tillkommande). I tiderna jämförde man Napoleon med samma Uppenbarelsebokens odjur på samma sätt som man idag gör med Saddam Hussein. Man måste komma ihåg att det finns en mycket rik metaforik och ett blommande bildspråk i arabvärlden – där klär man Bush i satans kläder.
 
Det är alltså ett gammalt knep det är frågan om och samma sak gäller när man riktar retoriken mot någon politiskt, etniskt eller religiöst avvikande grupp. Just nu verkar det som om målet är den islamska fundamentalismen, men i deras ställe skulle man kunna tänka sig vilka representanter för utanförskap som helst. Det är framför allt den främmande och egendomliga kulturen som åstadkommer syndabockreaktioner eller kraftig avvisning och det amerikanska samhället skiljer sig i detta avseende inte på något sätt från andra. Den finländska byagemenskapen har alltid på alla sätt avvisat befolkningen från grannbygderna och i dagens Finland är man avigt inställd till invandrare.
 
Den gula faran är en av de hotbilder som ständigt upprepas och dess tillkomst kan man härleda så långt som till början av 500 talet f.Kr. Det var då Attila, hunnernas ledare och Guds gissel, lade alla asiatiska och europeiska folk från Volga till Rhen under sig. 1700 år senare kom Djingis Khan och denna en av alla tiders mäktigaste erövrare var inte på något sätt barmhärtigare än Attila. Hurudana dessa asiatiska härförare var i verkligheten kommer vi aldrig att få veta därför att den västerländska historieskrivningen har tillskrivit dem med sådana grymheter att de aldrig skulle ta slut om man skulle börja räkna dem alla.
 
Egentligen mötte amerikanerna den gula faran först i början av 1850-talet. Nyheterna om de stora guldfynden i Kalifornien nådde Kina år 1849 och tre år senare emigrerade över 20 000 kineser till Förenta Staterna. Senare flyttade fler kineser till västkusten och de arbetade framför allt på järnvägsbyggen och inom jordbruket. Inom kort fanns det en bestående kinesisk etnisk minoritet i USA. Givetvis konkurrerade de om arbetsplatserna och som företagare med alla andra befolkningsgrupper. Därför stiftade både federala och delstatliga myndigheter lagar vilka var ämnade att begränsa den asiatiska immigrationen. Huvudbefolkningen började skrämma sig själv med olika hotbilder som projicerades på kineserna.
 
Förenta Staterna blev en stormakt i slutet av 1800-talet och efter kriget mot Spanien (1898) fick man Filippinerna ”i arv”. Samtidigt började man öppna sig västerut vilket egentligen betydde en systematisk expansion över Stilla havet. Landet började också vaka över sina intressen i Fjärran Östern. I andra världskriget var Kina officiellt allierad med USA och det tog en lång tid att återhämta sig från Japans attack på Pearl Harbor (7.12.1941). Alliansen med USA, Kina och Japan blev omvänd efter kriget: Kina blev kommunistiskt och Japan USA:s bundsförvant. Förenta Staterna har alltid haft minst en asiatisk fiende. Nord-Korea bildar inte det enda ”hotet”. Efter kommunistiska Kina kom Vietnam, den japanska bil- och mediaindustrin och nu är det den kinesiska IT-industrins tur. Det känns som om man ständigt är tvungen att hitta en gul fara.
 
Under det andra världskriget var det inte bara japanerna som representerade det onda för amerikanerna. Man såg också snett på judarna. Det var framför allt hos ultrakatolikerna antisemitismen blomstrade och det talades dagligen om en världsomfattande sammansvärjning och perversa religiösa riter. Delvis såg det officiella Amerika på allt det här med tyst gillande. Chaim Potok är den amerikansk-judiska författaren som grundligt har berättat om den amerikanska antisemitismen.
 
För oss finländare är E. L. Doctorows Daniels bok, som skildrar Rosenberg-rättegången, det mest kända skönlitterära verket samtidigt som det är en skildring om den djupaste maccarthyismen där det onda representeras inte enbart av judarna utan också av kommunisterna. Det som var mest satanistiskt var naturligtvis en kommunist som också var jude.
 
I dag betraktar presidenten av Förenta Staterna judarna som sina viktigaste allierade. Det skulle inte vara möjligt för honom att behålla makten utan denna förmögna befolkningsgrupp. När kommunismen är i det närmaste död måste man leta efter det onda någon annanstans. Retoriken har än en gång slagit en kullerbytta. Islam är en expansiv kultur och religion och den kan lätt upplevas som hotande – framför allt för att islams värdehierarki skiljer sig så markant från den västerländska. Dessutom behöver amerikanerna inte bo som grannar med araberna som vi européerna gör. Detta grannskap har i Europa lett till en slags tolerans och status quo mellan dessa två så olika kulturer. Där har endast spänningen och gnisslet som staten Israel har fört med sig åstadkommit sprickor.
 
Den politiska retoriken är som helhet mycket enkel men den vädjar också till mottagarens känslor. Man talar om blodet, dess salighet och förädlande kraft lika mycket i Bibeln som i nazismens ideologi. En utomstående kan uppleva det som komiskt eller naivt, men man ska inte undervärdera den effekt som ligger bakom. Den är alltid riktad mot någon och det är där hotet och faran ligger. Retoriken exploaterar människovärdet hos människan eller någon folkgrupp. Principen om att du antingen delar vår värdehierarki och är med oss eller så är du emot oss ligger bakom. Det andra alternativet är att vara laglös.
 
Det är tydligt att hotbilderna möjliggör också avpersonifieringen och avhumaniseringen av motståndaren. De svarta kunde behandlas som slavar när de ansågs vara själslösa. Om människan förvandlas till ett djur eller ett ting är det lättare att behandla henne brutalt. Just detta förklarar möjligen det sättet på vilket amerikanerna har behandlat fångarna i Irak. Men amerikanerna har gjort sig skyldiga till ett allvarligt fel: det har tagit hundratals år att åstadkomma den status quo och tolerans som har rått mellan Europa och arabvärlden. Nu ruineras allt inom ett ögonblick.

2004.06.10