"Jag har hittills inte lyckats skriva en roman utan att ta död på nångon, men jag jobbar på det." Någonting sådant lär Håkan Nesser ha sagt om sitt skrivande och följaktligen har han alltså tagit död på några stycken även i sin senaste bok. Detta trots att den inte faller in den vanliga deckargenren.

Nesser har redan visat att han är bra på att skildra tonår och uppväxter. I Skuggorna och regnet gör han det igen. Här berättar han om några udda existenser som av olika skäl mötts och levt och i ett av fallen dött i närheten av varandra.

Som för att göra oss säkra på att han sysslar med fiktion väljer Nesser här precis som i deckarna om van Veeteren att skapa en fiktiv stad. Fast här är det inte Europa som fångas i ett koncentrat som där utan den svenska småstaden. Med fiket och skolan som naturliga nav.

Upprinnelsen till boken är en medelålders lärare, David, på väg hem till sin gamla hemstad. Han har fått brev ifrån sin syster och hon berättar om rykten som äger att "han" har kommit tillbaka. Denne han visar sig så småningom vara deras gamla fosterbror, Viktor. En stackars märklig pojke som fick flytta in i familjen efter att hans pappa i ett svartsjukedrama mördat hans mamma. En sådan tragedi lämnar förstås spår i vilket barn som helst och idag skulle nog psykologer och stödresurser satts in. Men i det fjärran femtio/sextiotal som Nesser skriver om litade man mer till en snäll grannfamilj som gjorde sitt bästa, men inte alltid förstod. Och inte blev det lättare att handskas med Viktor när han sedan slutar prata efter att i en dramatisk scen ha fallit ut genom ett fönster men mirakulöst överlevt.

Familjens son, den nu ganska gravt medelålders läraren David och Viktor blir till en början nära vänner, och livet går vidare. Efter det att Viktor slutar tala blir det förstås mer komplicerat och till slut glider de isär. Viktor hittar nya vänner och slår sig så småningom ihop med ytterligare tre original från trakten och bosätter sig i utkanten av staden i ett märkligt kollektiv, som på något vis verkar komplettera varandra och ger ett ömsesidigt stöd. Kollektivet består av en skolkamrat som idag säkert skulle diagnostiseras med någon bokstavskombination, inbunden och rastlös och en kvinna/flicka som vuxit upp i en religiös familj som man läser om på ett nytt sätt i ljuset av alla Knutby-skriverier. Dessutom bor där en utveckligsstörd pojke som påminner en del om den man återfinner i klassikern Möss och mäniskor. Och så den stumme Viktor.

Vardagen flyter på, tills en dag en ny katastrof sker. Den leder till att Viktor flyr fältet och alla är ganska säkra på att han är skyldig - och dessutom troligen död. Så när han dyker upp är det mycket som rörs upp och vi får följa allt som händer till dess att gåtan får sin lösning.

Som jag skrev tidigare är det inte själva gåtan som är det väsentliga i Skuggorna och regnet. Jag läste med spänning för att få veta vad som hänt, men det var mer för att få fler pusselbitar till de olika personernas liv än för att få själva kriminalgåtan löst.
Det riktigt intressanta är hur Nesser låter de olika personerna komma tilltals. Berättarperspektivet växlar mellan David, Davids syster och Viktor. Ibland gör detta att berättelsen slackar lite i tempo, men oftast känns alla vindlingar den tar fullt befogade. Uppenbart blir att det i en "vanlig" svensk småstad knappast finns några "vanliga människor".

Här har boken sin styrka och det skall bli spännade att se om Nesser någonsin lyckas skriva en roman med mindre drastiska vändningar. Förmodligen går det. Människor är tillräckligt udda under ytan för att skapa en intressant berättelse ändå.

2004.06.10