Upptäcktsresan har försvunnit - idag är i stort sett allt utforskat och kartlagt. Det okända finns nu bara på avlägsna planeter och galaxer. På vår planet kan man dock alltid resa tillbaka i tiden  - tidsresan har ersatt upptäcktsresan. Arkeologin kan fortsätta att utforska och gräva fram nytt från gångna tider. Och de gångna tidernas monument är ständigt bevarade - i urval. Man kan se och röra vid årtusendens historia, den finns utanför böckernas värld, den är verklighet och den har idag större fascinationskraft än någonsin. Flera miljoner turister besöker de mest berömda monumenten varje år. Från Stonehenge till Tanums hällristningar, från pyramiderna till…? Ja, det är just frågan. Vilka monument kommer att vara framtidens attraktioner? Idag är några av de mest betydande och mest besökta monumenten minnen från första och andra världskriget.
 
Kanske det är därför de gångna tiderna också blivit heliga. Historien har i västvärlden ersatt religionen som världsförklaring. Religionen har blivit individuell, historien universell. Men varje människa måste ut och uppleva den, röra vid den, bli delaktig. Från den lokala historien över nationens historia till världshistorien. Från första och andra världskrigets slagfält och kyrkogårdar till…? Ja, det är själva frågan. Hur långt bakåt i tiden sträcker sig “det förgångna“? Och vem tillhör det? Är vi inte alla turister i Det Förflutna - eller har några av oss större krav än andra, är det mer existentiellt för vissa än för andra? Underhållning kontra bildning och identitet.
 
Det förgångna har således blivit något nästan sakralt. En engelsk författare, David Horne, jämförde för några år sedan i en bok om kulturindustrins framväxt i Europa - “The Great Museum“ - den moderna turismen med medeltidens pilgrimsresor. Liksom dessa har turismen sina fastställda rutter - i Rom skall man se Vatikanen och i Vatikanen skall man se Sixtinska kapellet, i England ska man se Stonehenge etc. Och som pilgrimerna ska vi ha reliker med oss hem till soffbordet, som bevis och som minne - fast nu kallas de souvenirer. David Horne har dock en viktigare poäng, nämligen den att turismen och historien i förening spelar samma roll idag som religionen och pilgrimsresorna gjorde på medeltiden. Barnens besök i söndagsskolan är ersatt med museibesök, som ett led i en historisk skolning. Och detta upprepas när vi besöker de historiska monumenten. Turismen, och som en viktig del av denna kulturturismen, utgör icke blott en stigande andel av många länders bruttonationalprodukt, den har även blivit ett gigantiskt civiliseringsprojekt utan föregångare i historien. “Besatt av Det Förgångna“ är den träffande titeln på en bok på detta tema av den engelske kulturforskaren och debattören David Lowenthal.
 
Vad kommer detta att betyda för förmedlingens - presentationens eller levandegörandets - innehåll i framtiden? Blir den ett slagfält för skilda intressen, vilket författarna Tunbridge och Ashworth hävdar i boken “Dissonant Heritage“, en marknadsplats för kommersiella intressen, eller…?
 
Trender och paradoxer
Vi är alla söner och döttrar, sedan fäder och mödrar - oavsett vår profession. På samma sätt är vi alla turister  - oavsett vår profession. Men det märker man inte alltid i presentationen av kulturlandskap och monument. Ofta kan man knappt tro att de professionella kulturförmedlarna själva skulle ha besökt kulturmiljöer och monument som turister.
 
Vad är nu orsaken till denna situation? Det är knappast att man inte skulle kunna presentera kulturarvet bättre, Nej, orsaken är snarare att man ännu inte riktigt kommit igång. Det kan åskådliggöras ganska enkelt (och förenklat) med två trianglar. På den ena visar jag omfattningen av och besöksfrekvensen i historiska landskap, vid monument och på museer. Flest människor färdas i och besöker naturen, oftast ett kulturlandskap, som nummer två kommer monumenten och som nummer tre museer. På den andra triangeln visar jag investeringarna i presentation och marknadsföring av kulturmiljöer, monument och museer. Jag har inga konkreta siffror för Sverige, men efter många års erfarenhet är jag tämligen säker på att museerna använder mer medel på sådana presentationer än t.ex. länsstyrelserna eller Riksantikvarieämbetet.
 
Mitt påstående är således att vi idag befinner oss i en paradoxal situation  - det presenteras minst där flest människor söker det och där den största utvecklingspotentialen finns och mest där det minsta antalet människor söker det. Museerna kan i framtiden helt enkelt inte konkurrera med de många nya tillfällen till upplevelse som hela tiden erbjuds  - ute i naturen, vid monumenten själva, eller i återskapade historiska miljöer med mindre än att de anammar denna trend. De traditionella museerna har förlorat kampen om publiken, med undantag för de få museer med unika attraktioner  - som Vasamuseet, som Vikingaskeppsmuseet i Lejre eller som de museer som omdefinierar sina uppgifter.
 
Här finns flera vägar att välja mellan. Man kan satsa på att utveckla rollen som det “kollektiva minnet“ för lokal- och regionalsamhället med hjälp av modern IT-teknik och Internet. Här kan museernas användarkrets plötsligt mångdubblas. I kombination med målinriktad satsning på folkupplysning i skolor och som debattforum för trender i tiden vid specialutställningar och föredrag, som öppet hus för lokala föreningsaktiviteter m.m, kan museet bli en kulturhistorisk mötesplats på både Internet och i de egna lokalerna. Länsmuseet i Uddevalla är ett bra exempel på en sådan satsning, som har gjort museet till ett kultur- och användarhus för staden och regionen, med astronomiska besökssiffror som resultat. Färre museer har tagit nästa steg  - att göra samlingar och arkiv tillgängliga för hemdatorerna. Vi är i början av en IT-renässans för museerna, vilket bl.a. Stadsmuseet i Göteborg har satsat på och som Nationalmuseet i Köpenhamn påbörjade för mer än 15 år sedan. Det engelska skolprojektet från slutet av 1980-talet “Domesday“ var en av förebilderna för denna utveckling, som idag har tagit fart ordentligt. Men det tar tid och kostar pengar att överföra tusentals föremål, foton och arkivalier till datorn på ett användarvänligt sätt. Nationalmuseet i Köpenhamn har, efter snart 20 års arbete, lagt ut flera nationella register och teman på Internet, med skilda nivåer för forskaren och för den allmänt intresserade.
 
Man kan också decentralisera och expandera sin verksamhet ut i landskapet, ut i småsamhällena, och där bygga upp specialiserade filialer  - från industrimiljöer till besöks- och presentationscentra. Tillsammans med kommuner och länsstyrelser anställer man natur- och kulturpresentatörer i ett nytt samarbete mellan Riksantikvarieämbetet, länsstyrelserna och kommunerna. En sådan samarbetsmodell är redan under utveckling på flera ställen, i Västsverige exemplifierat med hällristningsmuseet i världskulturarvsområdet Tanum, Medeltidsmuseet i Lödöse och Ekehagens forntidsby i Falköping. Längst har denna utveckling nått i Danmark, där det finns naturvägledare i varenda kommun och där det samarbetas kors och tvärs mellan myndigheter när det skall byggas besökscentra, naturskolor och när kultur- och naturstigar skall skapas.
 
Ett nästan ouppnåeligt mål för hur långt man kan driva levandegörandet av historiska landskap är nationalparkerna i Skottland och USA. Modellen för hur dessa parker mycket professionellt levandegör områdets historia kan användas som inspirationskälla. För här finns allt, samlat på ett ställe, paketerat så att man kan välja efter intresse och svårighetsgrad, men också utan vägledning, i bil eller till fots. Aldrig har jag som intresserad turist upplevt så mycket på en dag, som i de amerikanska nationalparkerna. Utbudet utanför är i gengäld inget att tala om. Det är en smal, selektiv bevarande- och förmedlingsmodell, men med en maximal upplevelsefaktor.
 
I Skandinavien har vi i stället valt att bevara brett och sammanhängande, för vi anser att varje region och varje lokalsamhälle kan resa krav på sin historia och att historisk identitet är en av huvuddrivkrafterna bakom bevarandet. Men frågan är likväl om vi inte är på väg mot den amerikanska modellen, utan att helt ha gjort det klart för oss. Varför skulle vi annars ställa upp med kulturmiljöer av riksintresse i framtiden, om det inte satsas mer aktivt på att utnyttja och förmedla deras historiska innehåll? Frågan är om inte den förmedlingsapparat som på senare år har byggts upp med anknytning till UNESCOs områden mrd världskulturarv i Sverige är början till ett nytt koncept. Som i Tanum, där ett besökscenter - det nya hällristningsmuseet  - är utgångspunkten för paketturer till områdets mest berömda ristningar, medan foldern “Hällristningsresan“ guidar bilisten till Bohusläns bästa hällristningar. Och nu senast kan man gå ut på Internet och söka upplysningar. Allt finansierat med en kombination av fonder, län, kommuner och EUs regionala medel.
 
Danmark har selektivt tagit upp delar av den amerikanska modellen, nämligen natur / kulturvägledaren (“rangern“ i nationalparken), vilken specialutbildas som presentatörer på nationella kurser organiserade av Skogs- och Naturstyrelsen, men som anställs ute i kommunerna, på museer och statsskogsdistrikt, ofta med delfinansiering från flera myndigheter. Ett annat inslag man har övertagit är besökscentret, som en utgångspunkt för information, undervisning och paketturer i landskapet. Dessa element har man därefter valt att använda decentraliserat, så att presentationen av de många existerande museerna, monumenten och naturområdena integreras på en bättre nivå.
 
Alla trender under de senaste 10-15 åren tyder på att de stora upplevelse- och förmedlingsinsatserna i framtiden kommer att ligga i den historiska verkligheten, eller dess återskapade och återupplevda motsvarigheter (upplevelsecenter, återskapade historiska miljöer à la Eketorp, Lejre i Danmark, Vikingaskepp). Det ställer ständigt större krav på en integrerad, professionell insats för presentationen av kulturarvet, som kombinerar det bästa av den amerikanska modellen med det bästa av den skandinaviska. Tematiskt centrerade historiska parker kommer otvivelaktigt att utvecklas kring de viktigaste monumenten och kulturlandskapen, såsom vi ser i Tanum, Gamla Uppsala eller Ekomuseet i Bergslagen. En sådan utveckling ställer helt nya krav på samarbete mellan myndigheter och sektorer  - från turism- till musei- och bevarandesektorn. Det ställer även nya ekonomiska krav, som säkerligen endast kan tillgodoses genom såväl offentliga som privata bidrag. Men investeringarna i Sverige i sådana presentationshelheter, där man integrerar museer, besökscentra, kulturlandskap och monument och undviker paketturer, är fortfarande mycket begränsade i jämförelse med t.ex. Danmark. Varken Riksantikvarieämbetet eller länsstyrelserna är ekonomiskt eller kunskapsmässigt inriktade på att lyfta fram dessa uppgifter, som kräver samarbete mellan myndigheter och institutioner på många nivåer. I Västsverige har man  - inspirerade av det lyckosamma resultatet med Tanumprojektet  - beslutat att gå vidare med samma koncept i Falbygdens megalitlandskap.
 
Men förmedling  - levandegörande  - handlar om mer än detta. Mer står på spel. Bevarandet och levandegörandet kan inte skiljas åt. Det som bevaras är icke tillfälligt, kultarvet och dess förmedlande är icke något nytt, det har djupa historiska rötter. Och dessa måste vi förstå för att kunna skapa ett förmedlande som tillgodoser de många skilda intressen, som alla vill ha del av kulturarvet  - från det lokala till det globala.
 
Vem äger det förgångna?
Året är 513-512 f.Kr. Perserkungen Darius är med sin här på en straffexpedition mot skyterna, vilka stod på toppen av sin makt och hade besegrat och dräpt Cyrus Den Store år 529 f.Kr. Skyterna, som var berömda för sin taktiska skicklighet, drog sig gradvis tillbaka och lockade in Darius i allt svårare och svårare terräng, så att han till sist måste ge upp och fly med hären. Innan dess hade han försökt att få ett slag till stånd på sina villkor, och Herodotos återger levande ordväxlingen mellan den frustrerade Darius och skyterkonungen Idanthyrus: Till detta svarade Idanthyrus, Skyternas Konung: “Perser, saken ligger så till med mig, att det jag nu gör inte är annorlunda än vad jag gör i fredstider. Jag skall också säga Er varför jag inte omedelbart slåss mot Er. Vi har varken städer eller sått land omkring oss, vilka vi skulle vara rädda att förlora och för vilkas räddande vi snabbt skulle kunna gå in i strid mot Er. Men om Ni nu vill söka omedelbar strid med oss, så finns ju våra förfäders gravar. Finn dessa och försök förstöra dem och Ni skall finna huruvida vi vill strida mot Er eller inte  - för gravarnas skull. Innan dess kommer vi ej att strida, för såvitt vi inte själva finner ett skäl därtill. Detta är allt jag har att säga Er om en strid.“
 
Skyterna hade en sak de ville försvara  - förfädernas gravar, grunden för deras kungars och stammars identitet och legitimitet. Arkeologin bekräftar att förfädernas odödlighet, att göra döden odödlig är den äldsta och mest universella form av kulturell identitet. När förfäderna genom gravarna, offerplatser o.dyl. blir synliga och närvarande i nuet, skapas en myt om vårt ursprung och därmed en gemensam identitet, vilken kan utvecklas till en etnicitet. En historisk gemenskap, som materialiseras i skepnader av monument, sägner, bilder, symboler. Arkeologin lär oss att denna form av kulturarv är knuten till etablerandet av ett hierarkiskt styrt samhälle, i vilka utvalda släkter representerar stammen och där större regioner knyts samman av gemensamma myter och ritualer, möjligtvis även språk. Sedan fjärde årtusendet f.Kr. har kulturarvet således funnit universella, materiella uttryck. Det märkliga är, att detta förhistoriska kulturarv har överlevt i tusentals år fram till våra dagar, där det nu tillvaratas av staten och dess specialister, arkeologerna. Kulturarvet utgör nu nationens mytologiska ursprung, garnerat med vetenskapens förklaringar  - och bortförklaringar.
 
Vad ligger bakom denna bevarandeprocess och vad kan den lära oss om nutidens bevarande- och identitetsproblematik? Till för 10-15 år sedan ansåg arkeologerna bevarandet som ett relativt oproblematiskt förehavande. Det var resultatet av en naturlig utveckling mot en större insikt i fornminnenas betydelse som historiskt källmaterial, och först i andra hand som ett symboliskt uttryck för folkets och nationens långa historia, vilken legitimerade deras rätt till landet. Men detta senare var blott en ideologiserande retorik, som man helst ville frigöra sig från. Det tillhörde en nationalistisk, gången tid, som man hade lagt bakom sig. Man betraktade istället bevarandets historia som en kamp mellan goda och onda krafter, mellan jordbruket och industrins okänsliga destruktion, som man i efterhand fick kontroll över, i takt med att insikten om förhistoriens och arkeologins betydelse växte och vi blev mer civiliserade och intresserade. Denna myt visade sig att vara just en myt.
 
De senaste 10-15 åren har underminerat denna oskuldsfulla attityd. Verkligheten på Balkan, i Ryssland och på andra ställen har brutalt visat oss att skillnaden mellan skyterkonungen och vår egen tids kungar och presidenter är mindre än vi trodde. Forskarna bestämmer inte dagordningen när det är mobilisering som behövs. Det vi trodde att vi lagt bakom oss under modernismens och kunskapssamhällets frammarsch kom med dunder och brak tillbaka i den östeuropeiska periferin, för att snart därefter inta även vår egen värld. Arkeologin och kunskapen om gångna tider användes fullständigt hänsynslöst och ovetenskapligt, när så behövdes. Arkeologins kritiska röster gitter ingen höra på när den nynationalistiska upprustningen rullar igång (Slapsak 199, Schnirelman 1997). Och på Balkan såg vi just det praktiseras som skyterkungen talade om  - det första man förstörde i den etniska kampen var identiteternas symboler  - förfädernas kulturarv, kyrkor, slott och andra historiska monument. Precis som assyrierna gjorde för tre tusen år sedan, när de skulle förödmjuka och utplåna ett folk (Larsen 199  )(Årtal? Finns ej i litteraturlistan).
 
Men en besläktad utveckling har försiggått i mer fredliga former i USA och Australien, där ursprungsbefolkningarna har fått lagenliga rättigheter till sitt eget kulturarv. Det betyder t.ex. att man får tillbaka arkeologiskt material från museerna, att tidigare utgrävda gravar läggs igen. Forskarna har icke längre någon vetenskaplig rätt till de förgångna tiderna  - de tillhör folket, stammen, som kräver tillbaka denna rätt ända till äldsta tider, oavsett att de nuvarande stammarna kanske bara har bott i området i några få hundra år. Denna problematik blev tillspetsad då man helt nyligen gjorde ett sensationellt fynd av ett människoskelett, som visade sig vara ett av de äldsta i Amerika och av europeisk typ. Stammen krävde det utlämnat och åter begravt utan någon vetenskaplig undersökning. Forskarna protesterade och saken behandlas nu i domstol. Hur långt tillbaka kan ett folk kräva sitt kulturarv? Är det en territoriell/politisk rättighet, en kulturell rättighet, eller finns det särskilda vetenskapliga rättigheter, som står över dessa?
 
Bakom vart och ett av dessa rättighetskrav gömmer sig ett åberopande av något universellt. Vi kan möjligtvis visa att kulturarv är ett universellt, historiskt fenomen, men betyder det att rätten till ett kulturarv är universell? Och vem har rätten att bestämma över andras historia och de spår den har lämnat efter sig? Har någon denna rätt överhuvudtaget? Här finns det motstridiga uppfattningar. Och det har inte blivit lättare av att frågan om kulturarvet åter har blivit en politisk och etisk fråga.
 
Är kulturarvet en mänsklig rättighet?
1988 proklamerade FN och UNESCO kulturens årtionde och 1995 publicerade man sin rapport, en kulturell uppföljning av Brundtlandrapporten, men utan samma genomslagskraft. Här deklarerar man: “En utveckling som är avskild från sitt mänskliga och kulturella sammanhang är en utveckling utan själ“. Man vill skapa en ny global etik, som respekterar och bygger på den globala kulturella mångfalden eller diversiteten. Bakom mångfalden finns grundläggande kulturella värderingar, som delas av alla och som kan bli grunden för en ny, global etik. I botten finns de mänskliga rättigheterna, men därtill vill man lägga den kulturella dimensionen  - kulturarvet och den multikulturella värld vi lever i. Ett av kapitlen heter “kulturarvet i utvecklingens tjänst“. Man utvidgar begreppet kulturarv med en icke-materiell dimension, ett antropologiskt perspektiv, och man föreslår att kulturpolitiken integreras i miljöpolitiken och i den ekonomiska utvecklingen, på ett sådant sätt att resultatet blir kulturellt fruktbart. Slutligen föreslår man ett internationellt handlingsprogram, som bl.a. skall innehålla en årlig rapport om kultur och utveckling av värderingar. Bland förslagen är särskilt punkt 7 intressant. Det heter: “Regler för skyddet av kulturella rättigheter såsom en mänsklig rättighet“. Här betraktar man alltså kultur ur en existentiell utgångspunkt i linje med jämlikhet, frihet, demokrati, som alla har krav på skydd mot övergrepp. Men vad det betyder i praktiken  - därom står striden alla redan.
 
Sett i ett historiskt perspektiv är detta icke något nytt under solen. FNs rapport representerar ett ideologiskt-politiskt svar på de globala strömningar som präglar världen idag och har så gjort alltsedan 1980-talet. Antropologen Jonathan Friedman har i en intressant bok “Cultural Identity and Global Process“ försökt visa att man i ett långt tidsperspektiv kan observera englobal pendling mellan “modernism“ och “postmodernism“  - eller mellan rationalism och romantik.
 
Inom såväl antropologin som arkeologin har forskningen tagit upp de nya strömningarna. Ser vi på kulturarvet och uppfattningen av landskap och monument talar man icke längre om destruktion, utnyttjande av arealer och ekologisk anpassning etc. I stället talar man om monumentens och landskapens biografi  - landskapet förstås nu primärt som en kulturell konstruktion, där mening och innehåll skiftar över tiden. Och det är dessa skiftande kulturella och övergripande[1] betydelser man använder som utgångspunkt för värderingar. Tidigare kvantifierade och mätte man på en viss skala (rationalism). Nu tolkar man och diskuterar kulturella värden (romantik). Landskap, monument och kulturarv blir en mötesplats för skilda intressen. Vi har således rört oss från en strävan till objektivitet i värderingarna mot en mer uppenbar tolkning av det subjektiva innehållet av mening och betydelse. Detta avslöjas bl.a. av titlarna på de många nya böcker och artiklar om kulturarv och identitet, som utkommer nu för tiden, men som var ganska få före 1990. “Stonehenge- contested landscapes“, “Dissonant Heritage“, “Obsessed by the Past“ etc. Listan kan göras lång. Det avslöjas även i annan professionell terminologi. På 1960- och 1970-talen pratade man om “cultural resources“, men på 1990-talet talar vi om “cultural heritage“  - en återgång till en äldre tids terminologi, för tiden före andra världskriget.
 
De historiska insikterna ovan leder fram till en ganska defaitistisk slutsats  - som kulturhistoriker och kritiska humanister är vi underkastade historiska processer och värdenormer som vi icke kan styra, utan på sin höjd bidraga till att sätta under debatt. Historien upprepas inte, men vissa av dess komponenter återanvänds. Vad vi möjligtvis kan få insikt om är vilka historiska betingelser vi lever under och vad de betyder för vårt handlande. Oavsett om man är modernist eller postmodernist får det konsekvenser för synen på och användningen och förvaltandet av kulturarvet. Och de flesta av oss som arbetar professionellt med kulturhistorien tolkar, tänker och handlar inom ramarna för dessa ismer. Därför har vi också ett ansvar för att förhålla oss och tydliggöra våra utgångspunkter. Detta har lett till en ganska omfattande litteratur, där man definierar, klassificerar och debatterar förhållningssätt och värderingar av kulturarvet (Beckman 19xx,(Finns ej i litteraturlistan?) Fowler 1992, Grundberg 2000).
 
Historien som existentiellt villkor
Vart för oss nu detta? Potentiellt underkastas både bevarandet och levandegörandet av gångna tider på detta sätt i stigande grad politiska, etniska, lokala och andra intressegrupper. Det blir mer och mer komplicerat att använda källor som ligger eller befinner sig i områden med etniska och politiska konflikter, för så vitt man inte underkastar sig vissa vetenskapliga begränsningar och krav (eller undviker sådana helt och hållet), t.ex. att ett visst folk (serber, svenskar, samer) alltid har levat i detta område sedan äldsta tider. Annars får man inte tillträde eller ekonomiska anslag. Den universella respekten för kulturarvet slår oändligt lätt över i sin motsats, den bristande respekten för andra, även i gångna tider. Att turkiska minnesmärken i Grekland respekteras i mindre grad än grekiska, tyska mindre än danska i Danmark hör till småsakerna. Historien och myten blir åter ett, som historien och vetenskapen skall bekräfta, icke utforska och utmana. Det är i god överensstämmelse med denna trend som Bibeln åter görs till historisk auktoritet i vissa stater och skolor i USA.
 
Bortom denna romantiska eller postmoderna ideologisering av gångna tider framträder vetenskapssamhället i stigande grad som en egen intressegrupp, som organiserar sig internationellt, utfärdar “codes of conduct“ etc. Man försöker reglera såväl sin egen praxis som samarbetet med andra intressegrupper utifrån generella eller universella koder, som emellertid har väldigt små chanser att bli respekterade av dem som har en i grunden annan ideologi. Därtill kommer internationella konventioner  - vetenskapliga och politiska strategier   med syftet att hålla fast vid en universell, västlig vetenskaplighet. Och vad skulle vi annars göra? Vetenskapen är både historiskt och i praktiken nära besläktad med demokratin. Den bygger på vissa grundläggande axiom, som anses omistliga och därför universella inom vårt eget historiska sammanhang.
 
Att förstå det främmande betyder således enligt min uppfattning icke att man ger upp sin egen specifika historicitet. Tvärtom! Det betyder att man ger röst åt historien i dess mångfald, åt de många olika former av egenart och kulturarv, som den har skapat och lämnat efter sig, och detta sker i en ständig dialog, som dock respekterar vissa grundläggande axiom, såsom de kommer till uttryck i internationella konventioner och i vetenskapssamhällets etiska regler och uppförandekoder. För min del ingår dessutom en strävan att förstå det generella, de historiska lagbundenheterna bakom historiska särdrag. Just i denna historiska egenart ligger en generell potential för kulturell identifikation och identitet. Härmed blir egenarten något universellt, med både specifika och generella historiska konsekvenser. Jag insisterar således på att det alltid i forskningen bör finnas en strävan efter insikt i det generella eller universella, för att vi överhuvudtaget skall kunna förstå det speciella. För att vi skall kunna legitimera en förståelse, en insikt och ett ansvar som räcker utöver kulturarvet, folket och nationen, här och nu, och blir ett ansvar inför framtiden. Detta är för mig en form av historisk existentialism, en evig strävan efter det ouppnåeliga, att kunna påverka historien genom insikten i den och förmedlandet av denna insikt.
 
Historier om historien
Efter denna historiska Odyssé vänder vi tillbaka till förmedlingen  - levandegörandet  - och turismen med en insikt om att det finns olika intressegrupper som använder det förgångna till sin fördel. Denna vetskap är nödvändig att föra med sig, om förmedlingen skall bli meningsfull.

Stora delar av kulturarvet är i dag kartlagt (Sveriges Nationalatlas) och utvalda delar av den vårdas och levandegörs. Detta urval är dock för det mesta ganska tillfälligt  - resultatet av en historisk process  - och därför utan hänsyn till nutida intressen. Önskar man utnyttja denna stora kulturhistoriska potential blir den första och viktigaste uppgiften därför att analysera och kartlägga samspelet mellan användarintressen och den kulturhistoriska potentialen i regionen. Framtidens användare kommer att ställa långt mer målinriktade och komplexa krav på användningen av fritid och semester. Det skall finnas färdigförpackade vandringsturer, cykelturer, bilturer, tematurer etc. Det ställer krav på en mer komplex historieberättelse, som talar om både kvinnor och män, barn och gamla, som talar om sociala och historiska konflikter, som undviker det ofarliga och stereotypa.
 
Allt detta måste vara med och styra projekteringen av presentationen, så att man målmedvetet kan välja ut de bäst ägnade monumenten och landskapen och binda samman dem med stigar och vägrutter, sätta upp P-platser och informationstavlor och bygga besökscentra och sist men icke minst skapa en berättelse som knyter samman det hela på ett överraskande, nytt sätt. Nya perspektiv och nya berättelser kräver ny forskning. Levandegörandet i framtiden  - antingen det nu riktar sig till lokalbefolkningen, turister eller skolbarn  - kräver ett sammanhängande koncept som integrerar planläggning, forskning och förmedling på nya sätt. Det kräver också nya samarbetsformer mellan länsstyrelser, kommuner, museer, universitet och lokalbefolkningar. Intressegruppers önskemål blir en allt viktigare faktor att lyssna till i ett mångkulturellt samhälle. I European Association of Archeologists regler för god arkeologisk sed står det i paragraf x (??) om detta….“Icke minst i Norrland med sin komplexa historia, har detta aktualitet“.
 
Framtidens presentationer av gångna tiders historia blir inte lättare och inte heller billigare men förhoppningsvis både roligare och mera mångfaldig  - och därmed också mer demokratisk. Historien finns inte  - bara historier om Historien.

2004.06.10

[1] “Kosmologiska“ är väl knappast rätt uttryck här? (övers. anm.)