Att vara småföretagare är otryggt. Att vara det inom kulturbranschen är extra otryggt. Många snirklar sig fram genom att töja på trygghetssystemet. En lösning, inte så snygg, men nöden har ingen lag. Kanske är det dags att fundera på bättre lösningar. En kulturarbetarskatt? Eller varför inte en småföretagardito.

En konstnär lever väl på luft och vin och kanske lite kärlek? Eller melankoli? Det är ju bra att lida lite om man skall kunna skapa ordentligt. I alla falla enligt myten.

Men en myt är en myt är en myt. Alla behöver mat och pengar till hyran och ont i magen är ingen bra drivkraft hur kreativ man än är.
En undersökning som gjordes på uppdrag av KRO (Konstnärernas riksorganisation) 1998 av två yrkesverksamma konstnärer visar att det finns otaliga sätt att lösa den besvärliga ekvation som innebär att det ofta är svårt att ta tillräckligt betalt för sin konst och att få tiden (läs pengarna) att räcka till för att skapa ny. Undersökningen visade också på en hel del annat intressant, bl.a. det bestickande faktum att konstnärer är de enda som har svårare att klara sin vardagsekonomi än långtidsarbetslösa… Detta antyder välpå något vis att det finns brister i det svenska trygghetssystemet. Många faller utanför och andra trixar sej fram på olika sätt. Nöden är som bekant uppfinningarnas moder.

Ett av svaren på hur en konstnär försörjer sej är a-kassan. Det svenska trygghetssystemet är inte uppbyggt för den som har en verksamhet som inte lönar sig så värst i pengar. Men det finns sätt att ta sej runt. Jag vill redan nu, tidigt i den här texten säga att jag inte lägger några moraliska aspekter på detta. Jag förstår mycket väl att man tar alla chanser att få sitt liv att gå ihop. Och att få ägna sig åt det man brinner för. Jag tror till och med att det kanske i förlängningen finns en samhällsekonomisk vinst i att man gör såhär. Vi får massor av kultur för pengarna och människor slipper att känna sig utsorterade etc. Det finns säkert ännu fler argument än så.
Alla som jobbar med kultur vet hur man gör. Man samlar på sig ett visst antal gig per år som musiker och så stämplar man resten. Som skådis så blir man anställd för säsongen på sin teater och så får man gå lagom till semestern, för de flesta små teatergrupper saknar möjlighet att betala semestern för sina skådespelare.

Både Teaterförbundet och Musikerförbundet har dessutom så kallade faktureringtjänster för sina medlemmar. Där får de som inte har egna företag hjälp att fakturera de lösa jobben. Det har två stora fördelar. Man slipper starta företag med allt vad det innebär av osäkerhet och administration. Man kan hålla sig kvar i trygghetsystemet genom att samla på sig tillräckligt med anställd tid så att det går att återgå till a-kassan i de inte så lukrativa perioderna. Det här fungerar ganska bra, eftersom de här två konstnärskategorierna säljer sej själva som tjänst. Det finns en tydlig tid och plats för arbetets utförande.

Det här är inte fusk. Det är ett sätt att töja reglerna lite. För en konstnär är aldrig arbetslös, bara inkomstlös som någon sa en gång. Alltså repar musikern, förstås, och skådisen övar och läser pjäser eller hämtar inspiration på annat sätt. Men de står "till arbetsmarknadens förfogande" som det brukar formuleras.
För en bildkonstnär är det lite mer komplicerat. De säljer ju per definition varor. Undantagsvis kanske tjänster i form av uppdrag som bestäms i förväg och där man gör upp om tidsåtgång för arbetet etc. En faktureringtjänst för dem vore mer komplicerad och det vore ännu gungigare för den som skulle skriva ett arbetsgivarintyg för en bildkonstnär. Man skall intyga när och var arbetet utfördes. Går det?

Många konstnärer har idag konsten som någonting som av skattemyndigheten kallas bisyssla. Fast det egentligen är den huvudsakliga verksamheten. Men eftersom det är pengarna som styr så är det den verksamhet som inbringar mest pengar som räknas för skattemyndigheten och försäkringskassan - och a-kassan. Så konstären får svälja sin stukade identitet och jobba på inom sina lärarjobb eller inom hemtjänsten eller vad man nu gör för att få bröd på bordet.

Detta skriver jag inte för att utmåla det som om det är extra synd om konstnärerna. För det är det förstås inte. Vad jag vill komma fram till är att våra trygghetssystem är extremt dåligt anpassade för småförtagare. För det är ju småföretagare vi ofta tvingas bli till slut. Alla vi som sliter på av ungefär lika många anledningar som vi är antal personer. Det finns ytterligare en utredning som heter "Den ofrivillige företagaren" (2002) och där konstateras att få kulturutövare käner sig hemma i företagarrollen, trots att den i viss mån innehåller många drag som är förenliga med vad som krävs av en framgångsrik konstnär. Jag menar då förmåga att planera och leda sitt eget och andras arbete, självständighet, kreativitet etc. Den stora skillnaden för de flesta är nog affärsmässigheten. Det är en speciell roll att ha att själv i hög grad vara den vara man säljer. Detta gäller för den flesta egenföretagare, i vilken bransch vi än arbetar.
Gemensamt för oss är också den exterma otrygghet vi lever under. Få av oss tjänar särskilt mycket pengar och nästan ingen av oss vet vad vi gör om ett halvår, än mindre längre fram i tiden. Pension kommer vi knappast att få någon av oss.

Kanke är det dags att se över trygghetssystemen. Kanske skulle ett högt grundavdrag för den som inte har anställda kunna vara lösningen. Exempelvis de första hundratusen per år vi tjänar som skattefria? Det skulle kanske göra att fler vågar släppa taget om anställningar och a-kassor och vi skulle definitivt få mängder med kultur för pengarna. (Och kanske nya närbutiker, duktiga bokförare eller vad det nu är andra enskilda företagare som inte direkt är i kulturbranschen gör?). Kanske skulle ett justare pensionssystem göra oss tryggare? Kanske behöver vi en bättre hjälp och vägledning i företagandet. Kanske finns det företagsstöd att få som vi inte hittar därför att vi helt enkelt inte ser oss som företag.

Idag försöker man få fler och fler att starta eget - både kulturutövare och andra. Därmed ber man oss att själva ta riskerna. Att kliva ut i en oerhört osäker framtid där vi inte kommer att ha råd att vara sjuka, inte komer att kunna ta det lugnt som pensionärer, inte kommer att få ta lån på banken för att köpa lägenheter etc. Vad skall vi få istället. Bara lite trygghet. Snälla? Vi lovar att ge er mängder av kultur tillbaka.

2004.06.10