Sluta dyrka - börja läs

 

AV OLAV UNSGAARD


Extra

Noam Chomsky är en skribent som väcker starka känslor. Sällan handlar det om särskilt konstruktiv argumentation som rör hans böcker och vad han verkligen skriver i dem. Han tillhör således en av de personer på den mediala himlen som är större än vad han skriver.

Detta är synd för jag tror det behövs en diskussion om vad han säger, inte säger och hur han säger det. I de flesta artiklar som rör Chomsky nämns följande fakta innan man börjar diskutera hans senaste verk (sammanställt från Ordfront magasin, LO- tidningen samt Fred och Solidaritet):
• Chomsky är världens mest citerade (idag levande) människa
• Citerades 1619 ggr i vetenskapliga sammanhang
• Har skrivit böcker inom språkvård, filosofi, politik och psykologi.
• Blev professor vid 29 års ålder vid MIT.
• Boken ”Människan och språket” från 1957 är obligatorisk läsning för all världens språkstudenter.
• Han har aldrig belagts med fel.

Samtliga dessa påståenden är enligt mig fullkomligt irrelevanta för läsningen av ”Hybris” förutom det sista vilket istället faller på sin orimlighet. Nej, jag kommer envist hävda att det är dags att sluta dyrka (eller avsky) Chomsky och istället börja läsa vad han skriver.

Vad är det då hans senaste verk ”Hybris-USA:s strävan efter global dominans” säger? Min första anmärkning som relativt van Chomsky-läsare är: Föga nytt. Eller uttryckt på ett annat sätt: Betydligt mindre än jag hade hoppats på.

I och med att George W Bush nya säkerhetsdoktrin, kriget i Irak och demonstrationerna den 15/2 2003 så borde en arg och med penna välförsedd man som Chomsky ha betydligt mer nytt att säga. De första hundra sidorna tuggar på som Chomsky brukar med samma exempel som han brukar använda. Det handlar om Öst-Timor, det handlar om Vietnam och det handlar om Kosovo. USA är inte intresserade av FN och internationell rätt, terrorattackerna den 11/9 2001 har utnyttjas för att ge legitimitet åt terroristbekämpning och terror i kriget mot terrorismens namn. Det är inte bara den svenska översättarkåren som strider och bråkar om vad de inspärrade personerna på Guantanamobasen ska kallas. Är de illegala kombattanter, olagliga kombattanter eller fångar i kriget mot terrorismen? Kort sagt har verkligheten överträffat dikten och de enda kvarstående referenserna är Bradbury, Huxley och Orwell. Men det finns ett antal samhällsdebattörer och kulturarbetare som trots allt försöker. Chomsky är en av dessa. Men när jag läser ”Hybris” ser jag ett antal brister. Jag har sammanfattat dessa i fem punkter:

*Teoretisk förankring och koppling till ”rörelsen”.
Läs istället Imanuel Wallerstein om ni önskar större stringens och en mer teoretiskt förankrad tänkare. Wallerstein har en betydligt större relevans och närmare koppling till den rörelse som har växt fram sedan Subcommendante Marcos 1/1 1994 startade sitt uppror i södra Mexicos underjordiska berg. Chomsky står utanför detta och använder aldrig teori. Många anser det vara en styrka hos honom. Jag skulle säga att det inte är det. Teori är ett utmärkt sätt, om använt på rätt sätt, för att öka förståelsen av världen

*Respekt för den ”lilla människan”.
Chomsky hänvisar hela tiden till ”Folket” som ibland heter ”folket”, ”den andra supermakten” eller ”det stora odjuret”. Dessa är oprecisa begrepp som inte tydliggör någonting. Här skulle jag hellre lyfta fram Michael Moore. Han har sedan ”Roger och Jag” gett globaliseringen ett amerikanskt ansikte och visar på likheterna mellan Michigan och Bengtsfors. Hos Moore får mannen på gatan eller ”the averege Joe” en röst. Detta genom att ställa de enkla frågorna om de svåra sambanden. Ibland förenklat men allt som oftast precist och skarpt som avslöjar kejsarens i all hans nakenhet. Moore vill på samma sätt som Chomsky påvisa klyftan mellan makten och mannen på gatan. Moore gör det med bibehållen respekt.

*Insikt i det storpolitiska spelet i maktens korridorer.
Oavsett vad man tycker om vår egen Hans Blix så ger hans nyss utkomna bok en skrämmande insikt i det spel som pågår i maktens hjärta. Fram träder en mer komplicerad bild, inte mindre skrämmande, men betydligt fullare av färger och nyanser. Jag skulle vilja säga att Chomsky gör det för enkelt för sig.

*Samtidshistorikerns blick.
Timothy Garton Ash har under längre tid kommenterat och satt historikerns perspektiv på händelser i vår samtid. Ibland blir det uddlöst- men det är alltid empiriskt korrekt. Chomsky använder historien efter sitt eget syfte och väljer att läsa in allting i samma mönster. Om det mot förmodan skulle inträffa något som motsäger den bakomliggande teorin tas det antingen inte med eller anpassas och omtolkas för att passa in. Ursäkta mig, men då föredrar jag damm och all världen riksarkiv framför anpassad historia med klös i.

*Nya fakta och grävande journalistik.
USA har en lysande tradition av skickligt grävande reportrar. Allt som oftast försvinner deras avslöjanden i ett vakuum av kommersiell TV och förvirrad independentmedia. Det senaste exemplet på denna goda tradition är Seymour Hersh. Chomsky ägnar sig inte åt detta hantverk utan är essäist och polemiker. Men i deras arbetssätt och metoder finns det mycket att hämta och låta sig inspireras av. Chomsky skulle utan tvekan behöva en praktik hos en undersökande journalist. Det skulle ge bättre böcker.

Så vad är min slutsats om Chomskys senaste alster? Ja, det blir nog att det är ytterligare en Chomsky, varken mer eller mindre. För er som vill läsa om USA:s politik, dess härjningar och mest dunkla syften finner intressantare läsning på andra ställen. Om ni nu ska läsa Chomsky så läs honom som ni läser vilken bok som helst. Slentriandyrkan är inte bara dålig smak utan även ett tecken på falnad kritisk blick.

2004.06.10

Extra
Extra  
alba avslöjar
 

ALBA.NU NR 4 2004

 
 
 

NOAM CHOMSKY
Hybris

Ordfront 2004

 
 

 

 
 
Chomsky står utanför detta och använder aldrig teori. Många anser det vara en styrka hos honom. Jag skulle säga att det inte är det.