Extra |
Noam Chomsky är en skribent
som väcker starka känslor. Sällan handlar det om
särskilt konstruktiv argumentation som rör hans böcker
och vad han verkligen skriver i dem. Han tillhör således
en av de personer på den mediala himlen som är större
än vad han skriver.
Detta är synd för jag tror det behövs en diskussion
om vad han säger, inte säger och hur han säger det.
I de flesta artiklar som rör Chomsky nämns följande
fakta innan man börjar diskutera hans senaste verk (sammanställt
från Ordfront magasin, LO- tidningen samt Fred och Solidaritet):
Chomsky är världens mest citerade (idag levande)
människa
Citerades 1619 ggr i vetenskapliga sammanhang
Har skrivit böcker inom språkvård, filosofi,
politik och psykologi.
Blev professor vid 29 års ålder vid MIT.
Boken Människan och språket från
1957 är obligatorisk läsning för all världens
språkstudenter.
Han har aldrig belagts med fel.
Samtliga dessa påståenden är enligt mig fullkomligt
irrelevanta för läsningen av Hybris förutom
det sista vilket istället faller på sin orimlighet. Nej,
jag kommer envist hävda att det är dags att sluta dyrka
(eller avsky) Chomsky och istället börja läsa vad
han skriver.
Vad är det då hans senaste verk Hybris-USA:s strävan
efter global dominans säger? Min första anmärkning
som relativt van Chomsky-läsare är: Föga nytt. Eller
uttryckt på ett annat sätt: Betydligt mindre än
jag hade hoppats på.
I och med att George W Bush nya säkerhetsdoktrin,
kriget i Irak och demonstrationerna den 15/2 2003 så borde
en arg och med penna välförsedd man som Chomsky ha betydligt
mer nytt att säga. De första hundra sidorna tuggar på
som Chomsky brukar med samma exempel som han brukar använda.
Det handlar om Öst-Timor, det handlar om Vietnam och det handlar
om Kosovo. USA är inte intresserade av FN och internationell
rätt, terrorattackerna den 11/9 2001 har utnyttjas för
att ge legitimitet åt terroristbekämpning och terror
i kriget mot terrorismens namn. Det är inte bara den svenska
översättarkåren som strider och bråkar om
vad de inspärrade personerna på Guantanamobasen ska kallas.
Är de illegala kombattanter, olagliga kombattanter eller fångar
i kriget mot terrorismen? Kort sagt har verkligheten överträffat
dikten och de enda kvarstående referenserna är Bradbury,
Huxley och Orwell. Men det finns ett antal samhällsdebattörer
och kulturarbetare som trots allt försöker. Chomsky är
en av dessa. Men när jag läser Hybris ser
jag ett antal brister. Jag har sammanfattat dessa i fem punkter:
*Teoretisk förankring och koppling
till rörelsen.
Läs istället Imanuel Wallerstein om ni önskar större
stringens och en mer teoretiskt förankrad tänkare. Wallerstein
har en betydligt större relevans och närmare koppling
till den rörelse som har växt fram sedan Subcommendante
Marcos 1/1 1994 startade sitt uppror i södra Mexicos underjordiska
berg. Chomsky står utanför detta och använder aldrig
teori. Många anser det vara en styrka hos honom. Jag skulle
säga att det inte är det. Teori är ett utmärkt
sätt, om använt på rätt sätt, för
att öka förståelsen av världen
*Respekt för den lilla människan.
Chomsky hänvisar hela tiden till Folket som ibland
heter folket, den andra supermakten eller
det stora odjuret. Dessa är oprecisa begrepp som
inte tydliggör någonting. Här skulle jag hellre
lyfta fram Michael Moore. Han har sedan Roger och Jag
gett globaliseringen ett amerikanskt ansikte och visar på
likheterna mellan Michigan och Bengtsfors. Hos Moore får mannen
på gatan eller the averege Joe en röst. Detta
genom att ställa de enkla frågorna om de svåra
sambanden. Ibland förenklat men allt som oftast precist och
skarpt som avslöjar kejsarens i all hans nakenhet. Moore vill
på samma sätt som Chomsky påvisa klyftan mellan
makten och mannen på gatan. Moore gör det med bibehållen
respekt.
*Insikt i det storpolitiska spelet i maktens
korridorer.
Oavsett vad man tycker om vår egen Hans Blix så ger
hans nyss utkomna bok en skrämmande insikt i det spel som pågår
i maktens hjärta. Fram träder en mer komplicerad bild,
inte mindre skrämmande, men betydligt fullare av färger
och nyanser. Jag skulle vilja säga att Chomsky gör det
för enkelt för sig.
*Samtidshistorikerns blick.
Timothy Garton Ash har under längre tid kommenterat och satt
historikerns perspektiv på händelser i vår samtid.
Ibland blir det uddlöst- men det är alltid empiriskt korrekt.
Chomsky använder historien efter sitt eget syfte och väljer
att läsa in allting i samma mönster. Om det mot förmodan
skulle inträffa något som motsäger den bakomliggande
teorin tas det antingen inte med eller anpassas och omtolkas för
att passa in. Ursäkta mig, men då föredrar jag damm
och all världen riksarkiv framför anpassad historia med
klös i.
*Nya fakta och grävande journalistik.
USA har en lysande tradition av skickligt grävande reportrar.
Allt som oftast försvinner deras avslöjanden i ett vakuum
av kommersiell TV och förvirrad independentmedia. Det senaste
exemplet på denna goda tradition är Seymour Hersh. Chomsky
ägnar sig inte åt detta hantverk utan är essäist
och polemiker. Men i deras arbetssätt och metoder finns det
mycket att hämta och låta sig inspireras av. Chomsky
skulle utan tvekan behöva en praktik hos en undersökande
journalist. Det skulle ge bättre böcker.
Så vad är min slutsats om Chomskys senaste alster? Ja,
det blir nog att det är ytterligare en Chomsky, varken mer
eller mindre. För er som vill läsa om USA:s politik, dess
härjningar och mest dunkla syften finner intressantare läsning
på andra ställen. Om ni nu ska läsa Chomsky så
läs honom som ni läser vilken bok som helst. Slentriandyrkan
är inte bara dålig smak utan även ett tecken på
falnad kritisk blick.
2004.06.10
|