Smaka på det här: "De hade en liten son också, sex år gammal, som var rätt besvärlig främst därför att han brukade skita var som helst. Det mesta hamnade ju runt deras hus och inne i det också frå man förmoda, men en hel del på vår gemensamma väg och en del också hos oss och hos dem familjen råkade besöka. Man var aldrig säker för hans bajskorvar, men fick se upp överallt."

Så skriver Magnus Hedlund i sin nya Mylingen i Kov. En liten bok till formatet men stor inuti. Det verkar vid närmare eftertanke som om den faktiskt rymmer allt, åtminstone så mycket att det är svårt att formulera i en vanlig bokanmälan. Boken har en existentiell underton vars tyngd accentueras när huvudpersonens (boken är skriven i jag-form) son dör i en badolycka som kanske inte alls var en olycka utan något ännu värre.

Ytligt sett lägger Hedlund ett nutidsarkeologiskt pussel med skrönor från huvudpersonens barndom på 50- och 60-tal. Platsen är det fiktiva Kov vid Hakefjorden, strax norr om Kungälv, vid Jörlanda ungefär. Alla i Kov får plats i pusslet, alla får utmejslade karaktärer, och allas öden vävs in i varandra, ibland på nästan halsbrytande sätt. Som gräddklickar på moset figurerar sommargäster av olika kalibrer och bakgrunder. Och som öppning till världen utanför finns pappan på varvet i Göteborg, en amorös utflykt till Italien och själva ramberättelsen där huvudpersonen reser i sin barndoms trakter och gör upp med förträngda och ibland mycket svarta minnen. Hedlunds prosa är exakt, men ger ändå läsaren stort utrymme. Korthuggen men rik, konstfärdigt enkel. Sporrar att läsa in, kommentera, lägga till egna erfarenheter för att skapa ny.

Ändå är det varken dråpligheten, den svarta humorn (som det finns gott om) eller tragiken som är berättelsens kärna. Det är väggarna inom oss, "de vita väggarna", klyftan mellan den verkliga verkligheten och den lilla gnutta tillrättalagd verklighet som ryms inom väggarna, den trånga gård som fängslar tanken.

Om "Pupulärmusik från Vittula" var en bra bok, så har Magnus Hedlund åstadkommit ett helt litet bibliotek av bra böcker i "Mylingen i Kov". En riktig höjdare, inte mindre. En bok att återvända till, smaka på delar i när stämningen infinner sig, eller för att få stämningen att infinna sig. Man måste inte ha varit barn på femtitalet, det räcker med att ha varit barn för att Magnus Hedlunds lilla pärla ska fungera.

2003.06.12