Redan i inledande citat från Sun Axelsson gör Pelle Andersson klart; att berätta om om sig själv är att närma sig. Detta är den första solidaritetshandlingen och vi må ständigt söka det gemensamma. Detta är också vad han sedan gör.

Vi reser först mot döden, i form av en journalistresa till före detta Jugoslavien. "Det är sol över Sarajevo. De säger att det dött eller försvunnit minst femhundratusen i detta land." Tämligen omgående påbörjas dock den resa mot livet som sedan pågår genom hela diktsamlingen. "Jag ringer hem. Hon säger att vi måste skaffa barn. Jag vet för första gången att det är sant."

Färden till livet går via en rad korta fascinerande dikter om alla medlemmar i författarens faders och moders familjer. Han skriver även likartade dikter om sig själv. Upplägget påminner en hel del om Edgar Lee Masters, Spoon River, där de dödas livsöden, i en fingerad småstad, sammanfattas i korta gravskrifter. Hos Pelle Andersson finns en ärlighet och ömhet som är tilltalande. Här skildrar han exempelvis sin pappa:

Pappa var socialdemokrat tills han dog. Han prenumererade på Stockholmstidningen så fort den återuppstod ­ trots att den var sämre än andra tidningar. Pappa blev glad när storstrejken kom -80. Vi bodde i vårt nyrenoverade hus på landet, det var storstrejk ­ pappa var lycklig. Jag var lycklig.

Uppväxten övergår i begynnande vuxenhet. Kärlek och väntan på det första barnets födelse. De politiska ställningstagandet som framträder är hos författaren långt ifrån slagordens bombastiska självklarhet. Han skriver förvisso att: "Det politiska är privat", men det är med känsligt prövande hand han känner sig fram. "Jag vet inget mer än att ord som ställs bredvid varandra kan bilda en mening och ibland också betyda något." Denna ödmjukhet och sökande för att finna en så sann bild som möjligt av sig själv och samhället omkring gör läsningen intressant och givande.

Att allvaret stundtals kan brytas av en egensinnig humor minskar inte precis läsupplevelsen av Efter stölden. Som när författaren i ensamhet går förbi en affisch av Percy Barnevik.

Ett pistolskott, det skulle vara så enkelt. Så enkelt att ingen bemödar sig. Tänker: Vill jag döda Percy? Promenerar vidare. Tänker: Nej. Går ett stycke till. Tänker: Vilken tur. (Vad rädd jag blev, igen.)

2003.06.12