Ett ögonblicks verk. Livet kan byta riktning snabbt och utan förvarning. Slumpen styr ibland, men oftare är det de innersta önskningarna eller rädslorna som tar överhanden och skapar den berättelse som varje liv utgör. Ibland händer bra saker och ibland är det katastrofen som slår till.

Anders Paulrud sa i en intervju en gång att "det är ingen njutning i att sitta och skriva. Man blir rastlös, röker för mycket och får handsvett." Desto större njutning är det att läsa resultatet av hans handsvett. Det vilar ett stillsamt vemod över samtliga hans romaner och nästan ledsammast av dem alla är den senaste Ett ögonblicks verk. Den är skriven i en lite mer ordrik variant än de tidigare böckerna. De var väldigt knappa i sina uttryck och det finns spår av denna karghet även här, men det verkar som om Paulrud är på väg att lämna den.

Ett ögonblicks verk handlar om Axel. En liten tunn man med starka händer som en gång var ett ännu mindre barn. Den lille Axel förlorade sin mamma när han föddes och fick sedan växa upp med en far och en storebror som bägge har svårt att komma över förlusten av mamman. Bägge ger de också förmodligen Axel skulden för hennes död. De behandlar honom i alla fall inte särskilt väl. Pappan dör så småningom, när han och de bägge bröderna skall resa en flaggstång. Den äldre brodern slinter och tappar greppet och flaggstången träffar pappans huvud med en våldsam kraft. Händelsen blir signalen till uppbrott för Axel.

Inte den vanliga kärleksmyten
Föräldraskap, längtan efter kärlek och människans obotliga ensamhet är teman som återkommer i flera av Anders Paulruds romaner. Kanske blir det extra sorgligt för att Paulrud inte gått på populärkulturens gängse bild av kärleken. Ni vet, myten om att en människa blir lycklig av att vara älskad. I det hopplösaste mörker är kärleken frälsaren och möter vi bara den så står vi sedan ut med nästan vad som helst. Men riktigt så enkelt är det ju inte. Inte ens kärleken räcker ibland. Den ger oss bara mer att förlora.
Axel är älskad. Han har först sin familj. Alltså inte den biologiska - pappan och den märkligt undflyende brodern är inte mycket att räkna med. Men Axel har turen att ha en grannfamilj som tar hand om honom och älskar honom på det villkorslösa sätt som föräldrar bör älska sina barn. Där finns också en jämnårig vän att dela uppväxtens äventyr med.
Deras kärlek hjälper honom visserligen genom barndomen men gör honom inte lycklig annat än i korta stunder. Den hejdar honom inte heller i det snabba ögonblick då Axel säger till sin bror att han skall flytta till Amerika. Ett uttalande han sedan ångrar men inte kan ta tillbaka.

Till slut måste vi faktiskt dö
Han kommer aldrig till Amerika, men väl till Köpenhamn. Där möter han ännu en gång kärlek. Han får flytta in hos Line och mellan dem utspelar sig en kärlekshistoria som precis som alla andra i Paulruds böcker måste ta slut. Visserligen inte i brådrasket precis, men till slut. Line har bestämt sig för att dö redan i romanens början och detta beslut kastar en skugga även över de rosigaste delarna i skildringen av deras kärlek. När hon ligger och vill dö är både hon och Axel visserligen redan gamla, men det känns ändå nästan outhärdligt att de måste skiljas åt.
Men, precis så sorgligt är livet. Bäst vi lever ska vi dö och ingen av oss slipper undan. Hur älskade vi än är. Men på vägen dit spinner vi våra berättelser och berättelsen om Axel är mer fängslande än de flesta.

En arketyp mer än en människa
Kanske kan man invända en del. Berättelsen är lite omständligt uppbyggd, särskilt onödig känns växlingen i perspektiv mellan Line och Axel i skildringen av hans vuxna liv. Kanske vill Paulrud ge igen för den kritik han tidigare fått för brister sina kvinnoskildringar. Line blir dock inte mer levande av att få komma till tals i jagform. Hon, precis som modersgestalten skildrad i grannen, känns mer som drömmen om kvinnan med stort k än som riktiga kvinnor. De är starka tålmodiga och förstående. Och stora. Det är stora varma famnar att krypa in i.
Men - det är okej. Vem drömmer inte om den sortens allomfattande kärlek ibland. Även de bägge fadersgestalterna är lite av schabloner. Den onde och den gode. Den onde slår med bältet och lyssnar inte. Han är naturligtvis militär, fast en misslyckade sådan då han en gång vid en onödig och dum olycka mist sin ena tumme. Den gode påminner inte så lite om Astrid Lindgrens pappor och en del andra man redan mött i andra berättelser. Ni vet en strävsam man, som kanske dricker lite för mycket ibland, men som älskar sin fru och tar hand om sin familj. Han meddelar världen sina "oppfattningar" vid köksbordet och förväntar sig att barnen skall växa upp till hederligt folk.
Kanske finns eller fanns det sådana här människor? Kanske är jag bara orättvis när jag ser dem som schabloner? Det spelar inte så stor roll. Läs ändå Ett ögonblicks verk och inse hur kort och ledsamt ett människoliv är.

2003.06.12