Sara Lidman har återigen sammanställt en klippbok, fylld med främst tidigare publicerat material. Tidsmässigt spänner sig texterna dryga 15 år bakåt i tiden och fram till nutid. Trots en brokig samling är det aldrig tråkigt eller ointressant i Lidmans sällskap. Ibland blixtrar det dessutom till i klarhet och läsningen blir till en frisk inandning en kylig vårmorgon eller reningen i bastuns hetta.

Lidman skriver om hur fabrikens löpande band med mördande enformighet föder frustrerat våld och berövar det mänskliga inom oss. Hon liknar pornografin vid uran och kadavermjöl - fientligt mot själva livet. Och inte minst är den glödande skriften riktad mot det så kallade militärindustriella komplexet; såväl inom som utom Sverige.

"Vapen är nu en kommersiell produkt vilken som helst - det gäller bara att hitta marknader för den. Man måste stimulera efterfrågan." Kanske är det en naiv och självklar sanning att peka på det paradoxala med svenskt medlemskap i FN - som skall rädda mänskligheten från krigets gissel - samtidigt som vår krigsindustri lämnas över till marknadskrafterna. Men naivt eller inte är det uppenbarligen en sanning som tål att framföras på nytt av Lidman. Hon konstaterar även att det helt enkelt måste finnas andra försörjningsmöjligheter för människan än att ha kriget som födkrok.

Utifrån Swifts klassiska anspråkslösa förslag polemiserar Lidman mot den militarisering av Europa som hon ser. Alla dem som i arbetslöshetens och de ekonomiska klyftornas spår ej längre "behövs" kommer - likt de fattigas barn i köttdisken - väl till pass som soldater i en växande Europa-armé.

Det politiska och moraliska perspektivet tycks med hjälp av en väl nyttjad inre kompass ständigt utgå från de svagares situation, med skärpan uppåt, mot skilda överheter. Detta genomsyrar även de texter som inte är uttalat samhällsdebatterande. Ett flertal essäer är personligt hållna och generösa hyllningar till författarkollegor. När exempelvis besöket på Lagerlöfs Mårbacka beskrivs vilar den den döde författarinnans ande tungt över texten och konflikten mellan människan och naturen känns lika levande som i Gösta Berlings saga. Även det finstämda minnestalet till Göran Tunström, efter dennes bortgång, sticker ut bland övriga alster. Hon beskriver här Tunströms text som "fullmatad på djupet och lätt på ytan/munter - utan att bli cynisk". Helt olikt en beskrivning av sig själv är det dessutom inte.

Vid den uppfriskande läsningen slås jag av hur stort vårt behov av Sara Lidman torde vara. I en tid där alla nyhetskällor ekar allt mera samstämmigt behövs motvikter. Bland annat av intelligenta snytingar från obygden i Västerbotten.

2003.06.12