Man måste vara riktigt frisk för att orka vara sjuk, sägs det ibland, med en viss galghumor, men måste man inte vara ganska sjuk idag för att vara frisk?

Det kan ju inte vara friskt att vara frisk i ett samhälle som oförtrutet och energiskt arbetar för att bryta ner alla system, nedbrytning av kompetenssystem, nedbrytning av infrastrukturen, nedbrytning av produktionsapparaten, nedbrytning av den sociala och ekonomiska välfärden och nedbrytning av de enskilda människorna. Varje samhälle som säger sig bygga på varje individs egoistiska strävande, som ju är högsta mode att hävda i denna nyliberala era, blir med nödvändighet nedbrytande och grundligt självdestruktivt.

Nu är vi redan långt inne i den "biologiska ingenjörskonstens" era. Idag försöker man inte tillrättalägga de sociala miljöerna längre, utan nu kontrollerar man människor biokemiskt. Glädjas månne alltså alla de som så envetet och uthålligt har skällt på den "sociala ingenjörskonsten".

En halv miljon svenskar går på nervlugnande medel idag, läser jag i tidningen. Vad säger det om samhället? Att folk mår så dåligt att de måste äta piller för att stå ut? Att folk luras på sådana här piller trots att de varken vill ha dem eller förstår vad det är de får recept på och rekommenderas att stoppa i sig?

Så fort man sticker in näsan på en läkarmottagning får man ett recept på ett lugnande preparat av något slag, förefaller det. Man får dem för att man vantrivs på arbetet. Man får dem för att man är mobbad i skolan eller på arbetsplatsen. Man får dem för att man är besvärlig i skolan. Man får dem för att man har ont någonstans. Man får dem för att man inte kan sova. Man får dem för att man har magkatarr. Man får dem för att man lider av nikotinabstintens i samband med att man slutat röka. Man får dem för att mamma eller maken har dött. Man får dem för att man blivit arbetslös. Man får dem för att en son eller dotter har börjat knarka. Man får dem för att ens arbetskamrater avskedats och man därmed tvingas gör flera personers jobb. Man får dem för att läkaren inte orkar eller har tid att ta reda på vad som fattas en. Ja det finns egentligen inga problem som lyckopillren inte kan lösa - om man får tro den verklighet som förskrivningarna av de här preparaten utgör!

Själv har jag varit så frisk att jag klarat mig bra, men trots få läkarberök så har även jag fått recept på bensodiazepiner - två gånger i mitt liv. Första gången då jag som nybliven student drabbades av en depression, andra gången då jag som nybliven amanuens drabbades av mitt livs första magkatarr - båda gångerna rev jag recepten - tack och lov! Min dotter fick sitt första recept på lugnande medel när hon fick magkatarr av stressen i skolan redan i nian, och senare då hon drabbades av en annan men klart kroppslig åkomma. Det första receptet rev jag efter att vi hade diskuterat igenom saken. Det andra hämtade hon ut och testade ett par dagar, omedveten om vad det var för preparat hon åt, men slutade då hon drabbades av yrsel och kände sig berusad och då hon fick klart för sig vilken typ av medicin hon hade fått recept på.

Förskrivningen och bruket av de här preparaten är med stor säkerhet en tickande bomb, ja vi ser den troligen redan brisera, fast vi inte förstår det.

De här preparaten skapar beroende, de ger biverkningar som i vissa fall är rent invalidiserande och landets läkare, som uppenbarligen ser som sin främsta uppgift att agera städgummor åt ett samhälle som sakta med säkert bryter ner allt och alla, sätter fler och fler människor på lugnande och sömnmedel och förnekar nästan enhälligt att preparaten ifråga har många mycket allvarliga biverkningar.

Dessa läkare har uppenbarligen inte tid att läsa mer än de första två raderna i FASS. Hur ska man annars förstå att ett antal av dem förklarar för sina patienter att de lugnande preparat de förskriver till var och varannan människa, är helt ofarliga och att man kan, eller måste äta dem resten av livet? Både i FASS och i läkemedelsföretagens egen information, som man kan del av på nätet, sägs nämligen klart ifrån, vad gäller de flesta av de här preparaten, att de endast ska tas under en kortare tid! Dessutom påpekas i denna information hur noga det är med uppföljning av medicineringen, något som många läkare uppenbarligen aldrig fått information om. Men å andra sidan, vad spelar det för roll om läkarna följer upp medicineringen när de ändå aldrig erkänner att somliga av de negativa biverkningar som drabbar patienterna, och som patienterna faktiskt klagar på, faktiskt är biverkningar av de här medicinerna.

För den som börjar informera sig står det dock ganska klart vad de här preparaten förorsakar i många fall. Jag har dem i bekantskapskretsen allihop, ser jag nu, sedan jag blivit medveten om problemet. Där finns de som fått hjärtinfarkter efter en tid på SSRI, (en påstått sällsynt men av tillverkningsföretagen erkänd biverkning av somliga SSRI-preparat). Där finns de som börjat lida av yrsel, av beröringssmärtor, som fått huvudvärk, som tappat alla sina tänder efter många år på benso-preparat, där finns de gamlingar som brutit lårbenshalsarna på grund av yrsel de drabbats av med sömnmedlen de får, där finns de som drabbats av andra biverkningar, den ena värre än den andra. Men läkarna ser inga biverkningar! De ser bara ytterligare sjukdomssymtom som måste medicineras bort.

Hur illa de här preparaten kan slå insåg jag inte förrän min gamla mamma blev medicinerad med lugnande medel och sömnmedel och reagerade kraftigt på dem, så kraftigt att hon troligen hade varit död idag om jag inte hade satt mig in i området och lyckats få hennes läkare att sluta förskriva henne medlen. Att det dessutom krävdes en hård kamp, där vi tvingades bli verkligt otrevliga innan vi fick bort medicinerna (vilket gjorde mamma avsevärt mycket friskare), gjorde mig inte mindre kritisk till den här, vad jag börjar förstå, ohejdade förskrivningen.

De lugnande medlens historia ör förskräckande:

I slutet av 1800-talet ansågs opium vara en undergörande medicin, tills man kom på att det var beroendeframkallande och tämligen skadligt. Opium ersattes så småningom med de nya och "totalt ofarliga" bensodiazepinerna - tills man upptäckte att dessa var lika beroendeframkallande som opium och gav allvarliga biverkningar i somliga fall, då de narkotikaklassades. Idag skriver man i huvudsak ut dessa till åldringar (sannolikt för att de är billigare än de nyare SSRI-preparaten och trots att äldre människor tål dem sämre än yngre).

En period under sextiotalet laborerade man med Neurosedyn (Thalidomid), där biverkningarna var så klara att man till slut inte lyckades bortförklara dem, trots att tillverkaren tog till alla medel för att tysta dem som började misstänka att det var Neurosedynet som gav de bekanta och allvarliga fosterskadorna. Brist på armar och ben på nyfödda spädbarn kunde inte problemfritt förklaras som orsakade av moderns ursprungliga psykiska sjukdom. Det är mycket lättare att bortförklara psykiska och andra kroppsliga biverkningar. Har en person en gång börjat äta lugnande preparat så har han/hon ju redan bevisat sig vara psykiskt sjuk och sedan kan alla biverkningar, från muskelsmärtor, ryggsmärtor, magsmärtor till yrseln, nedsatt syn eller aptitlöshet påstås bero på den ursprungliga psykiska sjukdomen. Här fattas ju inga armar och ben!

För drygt tio år sedan kom så de moderna SSRI-preparaten, lyckopillren, som, i vanlig ordning, påstods vara helt ofarliga!
Vem, insatt i dessa mediciners historia trodde på det?
Läkarkåren trodde uppenbarligen på det men den kan förstås ingen medicinhistoria för någon sådan får läkarna aldrig lära sig under sin utbildning.

Somliga har kommit på att de här preparaten är praktiska att ta till när man ska begå brott, för att man blir lugn av dem och kan förhålla sig kall (alltför kall visar det sig), medan man begår sina rån eller sina brott. Rohypnol har pekats ut som medlet som gör människor aggressiva. Men, säger en av de insiktsfulla läkare, som trots allt finns, i radion, det hjälper inte att förbjuda Rohypnol eftersom det finns många andra preparat som har samma verkan!

Vi läser i tidningarna om det ena vansinnesdådet efter det andra, om hur en skolpojke här eller där har skjutit vilt omkring sig, hur en militär, som övergivits av sin flickvän, tar fram geväret och mejar ner ett antal cyklande kvinnor, om hur någon slår omkring sig med ett järnrör och dödar folk, eller knivskär någon person utan synbarlig anledning och jag läser de rader i tidningarna som i klartext berättar om hur de här personerna varit deprimerade en längre tid, hur de sökt psykiatriker eller läkare för sin oro, hur någon har ätit sömnmedel för att kunna sova. Jag läser mellan raderna att de här våldsamma personerna påverkats starkt av mediciner som inte alls är så ofarliga som läkarkåren påstår och troligen vill tro - läkarna har ju inte tid med mer än fem minuters receptskrivande för varje patient.

Hur många av de problematiskt överaktiva barn som diagnosticeras som bokstavsbarn idag, har fötts till abstinenssymtom, för att deras mödrar har ätit lugnande preparat eller sömnmedel under graviditeten - jag vet naturligtvis inte, jag bara undrar?

Jag läser att de här lugnande preparaten inte ska tas i samband med bilkörning, om man märker av biverkningar av dem. Problemet är att en av de biverkningar som kan drabba den som tar pillren är "nedsatt omdöme" och utmärkande för nedsatt omdöme är just nedsatt omdöme! Att man inte inser att man inte reagerar normalt. När jag är ute och kör undrar jag hur många av de alltfler bilförare som kör som om de vore ensamma på vägen, äter lyckopiller och därför känner sig osårbara!

Nå, det finns ibland ljust även i de mörkaste tunlarna. På morgonen 5/6 år 2003, säger man det på radions morgonnyheter, det som många drabbade misstänkt länge. Man rapporterar att WHO har fastslagit att Zoloft, ett av dagens mer populära lyckopiller, är beroendeskapande och att abstinensbesvären är av annorlunda art än de besvär patienterna en gång fick preparaten för. Därmed kan man inte längre hävda, som läkarkåren envist gjort en längre tid, att de abstinensproblem, som de som försökt sluta med de här preparaten har drabbats av, i själva verket bara är återkomst av den ursprungliga sjukdomsbilden, den som patienten en gång fick pillren för.

Så vad betalar samhället, det vill säga vi alla, för onödig förskrivning av alla dessa lugnande preparat, i pengar, i form av onödigt lidande för de pillerätande själva, i form av oskyldigt dödade människor?

2003.06.12