|
 |
Jörgen Gaare och Öistein Sjaastad Pippi & Sokrates |
|
Jag minns hur en gång i tiden Pippi Långstrump kunde beskrivas som en kommunistisk gerillakämpe, som tog strid mot ett mjäkigt och förljuget borgerligt förtryckarsamhälle, personifierat av skolfröknar, kafferepstanter och polis. Rödhårig var hon ju också. En sådan bild av Pippi är givetvis orimlig - men ändå inte alldeles borti tok, för det finns ju ett antiauktoritärt ifrågasättande av rådande maktstrukturer hos henne. Samtidigt kan man väl också notera att det hos Pippi finns en aningslös bekännelse till att just den styrka hon besitter alltid kommer att användas i det godas tjänst - just därför att det är hon som besitter den och med klarsyn och rättrådighet styr dess användning. Och så kan det ju låta ibland när våldet skall legitimeras. Nu beskrevs Pippi också, och ungefär samtidigt, som en kapitalistisk och superegoistisk maktgalning med klara psykopatologiska drag, girig, självgod, imperialistisk och rasistisk, alldeles olämplig som bekantskap för barn i ett välorganiserat välfärdssamhälle. Som alla litterära gestalter av någon dignitet har Pippi en komplicerad och sammansatt personlighet. Det lämnar utrymme för vidlyftiga tolkningar av karaktären, och det är, som jag uppfattar det, en av litteraturkritikens huvuduppgifter att se till att tolkningen ändå har en någorlunda logisk förankring i personen. Förståelsen av en litterär gestalt kan inte helt styras av betraktarens vilja och fördomar - eller, för den delen, kunskaper. Det här är problemet med de båda norska filosoferna Jörgen Gaares och Öistein Sjaastads Pippi & Sokrates. Jag tycker att de i alldeles för stor utsträckning låter Pippis karaktär framträda i ett perspektiv som är helt styrt av den filosofiska, kunskapsteoretiska och lärdomshistoriska apparat de använder för att beskriva henne och boken om henne. Man kan ställa upp på deras uppfattning att en bok där ett centralt tema är frågan om hur världen skall uppfattas kan betraktas som filosofisk och att Pippi Långstrump kan anses vara en sådan bok och att Pippi i någon mening kan ses som en filosof som undrar över tillvaron. Men de skriver: "Ofilosofiska människor tar för givet att världen är som föräldrar och lärare har talat om för dem att den är. Av TV och tidningar får vi tillförlitlig information. Och givetvis bör jag leva som omgivningen förväntar sig av mig!" En människa som litar på vad föräldrar och lärare säger är alltså "ofilosofisk"? Och vem är denne "jag" som författarna lever sig in i? Är det den stackars ofilosofiske, som här får sin smalspåriga livshållning avslöjad? Om vi frågar oss vem som enligt Gaare och Sjaastad är filosofisk i Pippi så är förstås svaret givet. Men vilka är ofilosofiska? Alla andra? Det ligger något självbelåtet i den den här attittyden. Man behöver ju inte ta för givet att kritiskt tänkande och filosofi är ett och detsamma. Alltför många fackfilosofiska knasbollar har spökat omkring i lärdomshistorien för det. Vad som tänks förena Pippi och Sokrates är bl.a "uppdraget". De har båda en funktion som irriterande ifrågasättare, ständigt beredda att pröva och utmana rådande föreställningar, ingrodda beteenden och slappa tänkesätt. De använder båda ironin för att låta självtillräcklighet och ogrundad auktoritet komma i dagen, uppenbar för alla. Det är heller inte utan att de visar en betydande självbelåtenhet för egen del, tillsammans med en slags sorg och förtvivlan vid konfrontationen med omvärldens trångsynthet och slöa vanetänkande. Hade det stannat här någonstans hade det väl varit ok. Men Gaare och Sjaastad tar ut svängarna långt, långt härutöver. De gör Pippi till socialantropolog som Malinowski och Mead, de gör henne till rödstrumpa i Simone de Beauvoirs efterföljd ("Blir hon mobbad av machotyper om det så är på lokal, i sin egen trädgård eller på cirkus, ger hon dem en rak vänstertranscendens mitt i immanensen"). De gör henne till nietzscheansk Übermensch, dock med en intressant referens till ett brev Astrid Lindgren skrivit, där hon själv talar om Pippi just som sådan. Lindgren refererar inte till Nietzsche, men till Bertrand Russell, som skrivit om hur det förnämsta instinktiva draget i barndomen är viljan till makt. Och det kan ha sitt intresse att se Pippi som en projektion av de maktlösa barnens hemliga drömmar. Men om man läser de båda norska filosofernas beskrivning av den nietzscheanska övermänniskan blir man fundersam. "Övermänniskan är det nya, stolta och upprätta väsen som inte söker sin tillflykt i någon uppdiktad värld bakom denna, en 'Hinterwelt', utan som bejakar sin kropp, sin biologi, sitt begär och sin maktlystnad". Pippi? När Pippi hittar
på ett ord, "spunk",
ger sig Gaare och Sjaastad på lexikologisk jakt för
att se om det faktiskt går att hitta en betydelse. Pippi
själv har uteslutit dammsugare. Men nu visar det sig att
spunk på engelska har flera betydelser, bl a sats, sädesvätska.
Detta föranleder en lång utläggning om logos
spermatikos, det livgivande, fortplantande ordet, från
den grekiska antiken till Ordets inkarnation i Kristus. Det kan
tilläggas att den skalbagge som Pippi själv vill betrakta
som en spunk här tolkas som en skarabé. Alltså
en central gammalegyptisk religiös symbol. Och detta föranleder
i sin tur en betraktelse över hur dyngbaggen rullar sin
dyngkula över jorden, och hur egypterna trodde att en stor
svart skalbagge på samma sätt rullade solen över
himlen. Skarabén är det hieroglyfiska tecknet för
existens. Och så kopplas existensen och ordet ihop och
jag tycker nog att Pippi vid det här laget förvandlats
till en mycket avlägsen förevändning för
att bedriva en filosoferande populärvetenskap. Det är
i mina ögon alldeles för långt mellan verk och
tolkning. Till detta säger Gaare och Sjaastad: "Det är som att höra den store schweiziske alkemisten, humanisten och läkaren från 1500-talet: Aurelius Philippus Theophrastus Bombastus von Hohenheim - som bara kallades för Paracelsus." Jo, det kan så vara, och sedan fyller de på med att Paracelsus försökte göra guld, men också ägnade sig åt själens förädling - och att Pippi minsann har en kappsäck med guldpengar och dessutom, enligt fru Settergrens utsaga, ett hjärta av guld. Riktigt så långsökt bör inte en litterär förståelse vara. Och, tror jag, knappast en filosofisk heller. Christian Swalander |
 |