Motionera mera! Så lyder den käcka parollen för såväl våra riksdagsmän som för andra sömndruckna. För en urbota skåning (som jag), med favoritidrott att "vila middag", låter den lite oroväckande. Maten kan ju tro att den hamnat i magen på en häst! Personligen föredrar jag hjärngympa. Friskis utan svettis ger varken utslitna leder eller vandrande njurar.

Den, som inte tränar sin hjärna och öppnar den för intryck från omvärlden, blir snart en skugga av något förflutet. Se bara på alla småpåvar och prelater som häckar i den akademiska Vet-i-fanen! De rusar från det ena sammanträdet till det andra ­ men hjärnorna står still. Det är därför som de, så sällan, besvarar brev eller e-mails. Varken tiden eller tankarna räcker till.

Jag kan möjligen tänka mig att vara passiv medlem i en idrottsklubb. Men där går gränsen. Och det skäms jag lika lite för som för att jag (som fritidspensionär) kör bil till jobbet.

"Du kan dö av hjärtinfarkt om du rör dig för lite", vill vissa hälsofascister - med illa dold galghumor - intala mig. Som gammal patolog vet jag emellertid att människans dödlighet är minst 100 procent. So what?

Det är en händelse som ser ut som en tanke att våra biltillverkare låter avgassystemen mynna baktill på motorfordonen. För att inte skada bilförare och passagerare. Men väl alla andra. Om jag alltså kör bil, med ventilationssystemet avstängt och sidorutorna upphissade, drabbas jag ganska lite (Faktor 1) av avgaserna i trafiken. Om jag händelsevis skulle fotvandra till min tillfälliga arbetsplats, skadas jag dubbelt så mycket (Faktor 2). Om jag någonsin skulle våga mig på att cykla (och bli lätt andfådd), gäller Faktor 3. Och skulle jag (vilket är en ren utopi) motionera intill en trafikled, hotar Faktor 4.

"Den som förorenar skall betala" - så lyder förorenarprincipen i FN:s Agenda 21 (Rio 1992). I dagsläget är det emellertid trottörer, hjulister och flåsörer som - med sin sviktande lunghälsa - får betala för bilismen. Måtte våra bilfabrikanter fortsätta med att vara okunniga om Riodeklarationens principer! De skulle ju kunna få för sig att låta avgasrören mynna i kupéerna

Mitt val står alltså mellan att dö i cirkulationssvikt eller i lungcancer. Och då föredrar jag att ta farväl till grottekvarnen så bekvämt som möjligt. Det är jag nog inte ensam om.

Guido Satir
2002.06.13