Ända sedan debuten 1957, med romanen "Vägvila", har Lars Gustafsson uppvisat en imponerande produktivitet. Bortsett ifrån ett par undantagsår har han allt sedan dess givit ut minst en bok om året; och detta inom ett så brett fält av genrer som lyrik, romaner, samhällsdebatt, essäer etcetera.

Den nya diktsamlingen "En tid i Xanadu" lägger sig dessutom på ett självklart vis i topp på kritikernas månatliga tio-i-topp lista. En lätt misstanke om att herr Gustafsson inte bara är professor i filosofi och germanska språk i Austin, utan även är Gud själv, infinner sig. Tanken verkar även föresvävat andra inför utgåvan av denna diktsamling eftersom typsnittet passande nog är detsamma som används i den nya bibelutgåvan.

Nu är Gustafsson inte riktigt Gud Fader. Kanhända är han emellertid en av de omskrivna smärre gudarna, de kloka små som "bökar på i den gamla askens höstliga rötter / och sänder sällsamma svampar // upp i dagsljuset". De sällsamma svampar som denna gång skjutit upp ur Gustafssons undermedvetna handlar inte sällan om tiden. Redan i den långa prologdikten om Kublai Khans uppbrott från palatset i Xanadu får vi veta att det sedan några århundraden är eftermiddag. Tiden är likväl inget som kan ta slut, det enda som finns är ett nu som aldrig kan ta slut, "den verkliga tiden är hel som havet i stiltje".

Över detta hav sveper Gustafsson obesvärat fram och tillbaka. Långt, långt borta vid "Trilobiternas kambriska kristallögon" och närmare våra farvatten när han anklagar en grekisk kyrkofader från 300-talet för spannmålssmuggling. Med viss saknad skriver han om kung Oscar II:s begravning år 1907: "Då lever ännu alla de döda". Om sina vänner bland de döda har Gustafsson tidigare skrivit i litteraturessäer. Vid denna tid levde ju Selma Lagerlöf, Gunnar Mascoll Silfverstolpe, Thomas Mann och många andra vänner till poeten. Att i skrift omnämna de gamla vännerna blir också ett sätt att minska avståndet mellan de döda och levande. Annars blir det så lite kvar skriver han; hundens halsband tillsammans med veterinärens räkning, författare som nämns i allt kortare fotnoter och amiralernas rektanglar eller trianglar.

Kanske är det andra rummet Gustafsson skriver om "där vi // som också både är levande och döda" just läsningen rum? Gustafssons Xanadu, hans lustslott, är då inte bara författarens sommarviste i Västmanland utan också ett palats i litteraturens värld - ämnat till samtal med de döda (och levande får vi hoppas).

När Gustafsson sveper över sitt eget livs dåtid är det inte främst frågan om några litterära möten. Istället plockar han omkring med sina madeleinekakor, som kan vara en upphittad trädgårdskniv och en fiskmunsflaska givet av ett barn. Dessa "galna små föremål" som kommer till oss under en livstid har i platonsk anda stigit ned från formernas himmel och författaren uttrycker tacksamhet över besöket.

Lars Gustafsson är en god berättare och detta gäller även för "En tid i Xanadu". För läsaren är det nästan hela tiden underhållande läsning och ibland är de torra ironierna till och med riktigt roliga. Som när han beskriver ett nattligt uppvaknande, där han genomskådat sin situation och medveten om att det är en dröm, utnyttjar detta genom att flyga. Descartes hade alltså trots allt fel, konstaterar han. Nu övertygar Gustafsson visserligen inte mig om att Descartes metodiska tvivel på våra sinnen skulle vara felaktigt - men det är stimulerande att läsa hans försök.           

Peter Johansson
2002.06.14