I de krig som följde på Jugoslaviens upplösning blev tiotusentals människor mördade för att de tillhörde fel etnisk grupp, och fler än en miljon blev av samma skäl fördrivna. I den enskilt värsta massakern mördades tusentals män under bestialiska former efter den östbosniska staden Srebrenicas fall i juli 1995. Bland annat stängdes kanske tusen människor in i en lagerbyggnad, varefter soldater sköt rakt in i huset under flera timmar. Endast ett par personer överlevde.

Liknande saker hände under samma tid i Rwanda, fast i än större skala. I såväl Bosnien som Rwanda stod omvärlden handfallen inför vad som hände, och lite för att döva det dåliga samvetet upprättades krigsförbrytartribunaler för de båda konflikterna. I Christian Palmes bok Om ondskan i vår tid får vi följa utvecklingen av den tribunal för det forna Jugoslavien som enhälligt inrättades av FN:s säkerhetsråd 1993. Han skildrar även hur frågan om hur man ska komma till rätta med krigsförbrytelser har böljat fram och tillbaka under de senaste två seklena, i form av Genève- och Haagkonventionerna liksom krigsförbrytarrättegångarna i Nürnberg och Tokyo efter andra världskriget. Man får veta hur olika brottskategorier som "folkmord" och "brott mot mänskligheten" formulerats och definierats, och hur förseelser som massvåldtäkter först nu inrangerats bland krigsförbrytelserna.
För den nödvändiga bakgrundens skull ägnar Palme fylliga avsnitt i sin bok åt det forna Jugoslaviens nyare historia. Dessa är på det hela taget välskrivna och rimliga till innehållet. Han vänder sig med rätta mot dem som velat se konflikten i Bosnien som ett krig mellan tre lika goda kålsupare, men kanske går han lite fort fram när det gäller vissa svåra frågor, exempelvis tidpunkterna för erkännandena av Kroatien och Bosnien. Möjligen skulle han också ha kunnat skriva lite mer om extrem kroatisk nationalism än han gör, liksom om de kontroversiella Rambouilletförhandlingarna som föregick Natos anfall mot Jugoslavien.
Helt "vanliga" människor kan i vissa situationer komma att begå bestialiska handlingar, betonar Palme och hänvisar bland annat till Christopher R. Brownings uppmärksammade bok om de tyskar som frivilligt lät sig värvas för att mörda civila på östfronten, Helt vanliga män. Detta är vällovligt ­ han tar därmed kraftigt avstånd från dem som beskrivit Balkankrigen som ett resultat av månghundraårigt hat. Samtidigt riktar han även en känga mot de romantiserande skildringarna av exempelvis Sarajevo som ett mönster av tolerans och mångkulturell samlevnad före kriget. Han betonar också på ett förtjänstfullt sätt de stora skillnaderna mellan stad och landsbygd, mellan olika generationer och sociala skikt i det tidigare Jugoslavien, vilket får läsaren att tänka bortom de etniska kategorierna.

"Djup beundran"
Om Palme visar tämligen gott omdöme när det gäller att skildra den interna ex-jugoslaviska konflikten, brister det desto mer i bedömandet av de utländska aktörer som agerat på Balkan. Han har helt rätt i sin kritik av det cyniska internationella maktspel som länge gav fritt spelrum åt de kroatiska och serbiska nationalister som ville stycka Bosnien och skapa etniskt rena stater. Det hindrar inte att även de västpolitiker som var mer beredda att motstå extremnationalismen på Balkan ofta gjorde det av högst godtyckliga orsaker. Palme säger sig känna "djup beundran" för den amerikanska utrikesministern Madeleine Albright, för hennes "outtröttliga kamp för mänskliga rättigheter och mänsklig anständighet i diplomati och utrikespolitik, där det annars nästan alltid är realpolitik och opportunism som styr". Jag vet inte om det är slarv, okunnighet eller bara allmän blindhet som får Palme att skriva detta; det råkar ju vara samma Albright som yttrade att det var värt priset med en halv miljon döda irakiska barn som en följd av sanktionerna mot Irak.
Att krigsförbrytartribunalen fått större makt med åren hävdar Palme mest beror på att den själv kämpat sig till det. Dess maktbefogenheter har även varierat i takt med västvärldens ständigt föränderliga inställning, och starkt ökat under de senaste åren efter att Slobodan Milosevic förvandlades från respekterad förhandlingspartner till internationell paria. Tribunalen har dock haft ett visst oberoende gentemot västmakterna; exempelvis såg de senares fredsförhandlare inte med blida ögon på att åtalen mot Radovan Karadzic och Ratko Mladic utökades mitt under fredsförhandlingarna i Dayton 1995.

Vems historia?
Med rätta hävdar Palme att tribunalens arbete är betydelsefull för den framtida historieskrivningen om Balkankrigen. Förhoppningsvis blir denna därigenom mindre beroende än hittills av massmedias ofta ganska godtyckliga rapportering, som exempelvis varit grogrunden till den smått bisarra debatt som brutit ut angående det taggtrådsstängsel som filmades av brittiska reportrar i ett serbiskt fångläger i nordvästra Bosnien under sommaren 1992. Det har senare visat sig att man hade filmat fångarna genom detta stängsel för att förstärka intrycket av koncentrationsläger, trots att det ingalunda omgärdade de fängslade. Detta har utnyttjats av dem som av mer eller mindre dunkla skäl velat förringa den bosnienserbiska ledningens odiskutabla krigsförbrytelser, och som hävdat att talet om sådana är utländsk propaganda. Att tusentals människor faktiskt blev brutalt mördade långt från alla TV-kameror och utländska journalister kan därför lyftas fram med hjälp av de oberoende krigsförbrytarprocesserna.
Krigsförbrytartribunalen för det forna Jugoslavien har fått rättmätig kritik för att den inte tagit upp exempelvis Natos krigföring till granskning, och som Palme skriver är det något som skadar dess trovärdighet. Samtidigt kan detta inte vara ett argument mot tribunalens existensberättigande över huvud taget. Många har med rätta framhållit, att om personer som Milosevic åtalas för krigsförbrytelser, så borde även exempelvis Ariel Sharon och Henry Kissinger kunna göra det. Utan de tribunaler som skapats under 1990-talet hade det varit svårt att ens i teorin tänka sig ett åtal för krigsförbrytelser mot förslagsvis Tony Blair, för bombningarna av civila i Serbien och Irak.
De existerande domstolarna har endast jurisdiktion över Rwanda och det tidigare Jugoslavien. I juli 2002 ska emellertid en permanent krigsförbrytardomstol för hela världen invigas. Kruxet är att denna bara kommer att gälla brott som begåtts efter dess bildande, och dessutom endast i länder som erkänt den eller i konflikter som FN:s säkerhetsråd tagit beslut om. Pikant nog hör USA tillsammans med länder som Israel och Kina till de hårdaste motståndarna mot en sådan domstol, eftersom de inte accepterar en oberoende institution som kan komma att åtala deras egna militärer och politiker. Detta är om något ett bevis för att krigsförbrytartribunaler faktiskt kan spela en oberoende och positiv roll, och att deras blotta existens skrämmer slag på många. Samtidigt är turerna kring tribunalerna ytterligare ett exempel på hur problematisk västmakternas nuvarande utrikespolitik är. Den säger sig värna mänskliga rättigheter, men samtidigt är den grovt selektiv. Den iver med vilken man vill motverka etnisk rensning och massakrer på Balkan lyser med sin frånvaro i fråga om åtskilliga andra delar av världen.
Även om Christian Palmes bok alltså inte låter sig sväljas utan vissa invändningar, så utgör den en god introduktion för den som vill veta mer om en av den internationella politikens mest aktuella frågor.

Samuel Edquist
2002.06.13