Den israeliska armén har genomfört ett härjnings- och plundringståg över Västbanken. Knappt någon palestinsk stad eller by har sparats. I förra veckan kunde chockade ögonvittnen berätta hur det palestinska kulturministeriet såg ut efter att ha fått påhälsning av de israeliska soldaterna.

All inredning hade slagits sönder, väggar hade kladdats ner med färgsprut och Davidsstjärnor, och i praktiskt taget varje skrivbordslåda hade de uniformerade vandalerna utfört sina behov. I fredagskväll, när de israeliska trupperna drog sig tillbaka från Betlehem, stod det klart att en liknande bärsärkagång drabbats stadens svenskbyggda fredscenter.

Strax före tillbakadragandet spred den israeliska arméns alltid påpassliga PR-folk ut att Födelsekyrkan vandaliserats och vanhelgats av de palestinska muslimerna under den långa belägringen. Var och en som besökt kyrkan under den gångna helgen vet att det var en lögnaktig beskyllning. Den verkliga förstörelsen, skändningen och tilllika en omfattande plundring har istället ägt rum i Betlehems fredscenter. I fyrtio dagar har fredscentret våldgästats av den israeliska armén som haft sitt högkvarter i byggnaden.

"Jag blev blev helt chockad när jag såg förödelsen", säger Michel Nasser, chef för centret sen det öppnade för två år sedan. "Nog för att jag hört hur den israeliska armén har demolerat palestinska institutioner på Västbanken, men eftersom de använde centret som sitt högkvarter, bodde här 24 timmar om dygnet, trodde jag faktiskt att de skulle hålla rent och snyggt omkring sig".

Den israeliska armén har sprängt sig in i den massiva stenbyggnaden. Stora masonitskivor håller på att spikas för hålet när Michel Nasser visar mig runt i huset. Vi kryssar fram på nedskitade golv i en obeskrivlig röra av matrester, filtar och sovsäckar från den israeliska armén, tomflaskor och fredscentrets arkiv som slitits upp från sina mappar och kastats ut över hela byggnaden.

På dörren in till samlingssalen på tredje våningen står det på hebreiska: Håll rent! En uppmaning som ingen av soldaterna har brytt sig om. Under den textade skylten står en stor blomkruka i lera som har fått fylla en dubbel funktion som askkopp och pissoar; fimparna står på huvudet i en brun sörja och urinen flyter ut i en gul stinkande pöl kring krukan. Alla plantorna i huset har vattnats med soldatpiss i fem veckor.

"Det är ett fullkomligt obegripligt beteende", säger Michel Nasser och suckar djupt. "Jag trodde israelerna var ett civiliserat folk. Här finns ju tjugo toaletter att välja på, flera stycken på varje våningsplan"!

Vi fortsätter besiktiga förödelsen. Den svenska flaggan ligger slängd som en trasa på golvet, fläckig och med tydliga stöveltramp i det blågula. I en skrivbordslåda har en kvinnlig soldat lämnat sitt visitkort: en blodig binda.

En toalett har slitits loss från sitt fäste i golvet och använts för att slå upp ett manshögt hål i en betongvägg. Dörrar som varit låsta har brutits upp med våld. Knivar har skurit sönder klädseln i nyinköpta stolar. Inget av freds-centrets utrymmen har sparats, i alla dess lokaler, från utställningshallar ner till minsta förråd, möter man samma skadegörelse och motbjudande nedskitning. På golvet i en av utställningshallarna ser jag några av mina egna fotografier ligga slängda bland halvätna konservburkar, madrasser och öl- och vinflaskorna som stulits från affären bredvid fredscentret. De större förstoringarna har satts upp som insynsskydd vid fönsterna. Bilderna ingick i en utställning om det palestinska byggnadsarvet och producerades av svenskstödda Riwaq, den palestinska motsvarigheten till vårt riksantikvarieämbete. Jag tänker på all tid och alla pengar som gått till spillo, hur den israeliska avspärrningspolitiken hela tiden satte käppar i hjulet i mitt och Riwaqs unga arkitekters arbete att ta fram utställningen. Och nu denna förödelse. "Alla bilder har inte fallit offer för vandalerna", säger Michel Nasser. "Det är flera fotografier som saknas, så jag antar att en del av soldaterna gillade vad de såg och helt enkelt snodde med sig bilderna hem".

I en utställningshall visas julkrubbor från hela världen. Den största krubban kommer från Kina och består av figurer i barnstorlek. Men Josef finns inte längre bland den heliga familjen. Han har burits ut i ett angränsande rum och använts som måltavla för soldaternas prickskytte. Vänstra armen har skjutits bort från kroppen och huvudet har rullat iväg ut på golvet. När vi fortsätter in i den tredje hallen hittar vi Josefs mantel på golvet och hans brokadmössa ligger ute på balkongen som vätter mot Födelsekyrkan, bland söndertuggade solrosfrön och tomma ammunitionshylsor. Sammanlagt hittar vi tusentals hylsor där de israeliska krypskyttarna legat på pass och riktat sina vapen mot Födelsekyrkans ingång. För att få ett bättre sikte har man slagit sönder det vackra gallerverket i sten. Inte en enda gång under dessa fem veckor har jag hört att Sverige protesterat hos den israeliska regering mot att Fredshuset används för att skjuta på folket i kyrkan. Hur kan detta komma sig?

På väg nerför trapporna till Michel Nassers kontor på bottenplanet passerar vi Davidsstjärnor som ristats in i foajéns vitkalkade fönsterglas och ett väggklotter som vill meddela oss att soldaterna som härjat i byggnaden är "The Best of Israel!" Michel Nassers kontor är praktiskt taget tömt på hela sitt innehåll. Det enda som finns kvar är ett tomt skrivbord och en sönderslagen dataskärm. "Allt är stulet", säger Michel Nasser. "Här finns inte ens en penna kvar. De israeliska soldaterna har tömt fredscentret på all elektronisk utrustning, datorer, TV, faxmaskiner, video- och diaprojektorer, DVD-spelare, ljudsystemet till bion, hela vårt interna kommunikationssystem, med telefoner och allt. Och det man inte har stulit, har man slagit sönder."

Michel Nasser och hans medarbetare har inlett det svåra arbetet att uppskatta värdet på allt som stulits och förstörts. En del saker går inte att värdera, som den mer än 1000-åriga mosaiken som upptäcktes när huset byggdes och som nu ingår i det israeliska stöldgodset. "Vi upptäcker för varje timme vi går igenom fredshuset nya saker som antingen är försvunna eller har demolerats. Just nu skulle jag tro att skadegörelsen och det stulna uppgår till mer än 300.000 dollar. Men det är med all säkerhet ett belopp som kommer att stiga."

Den israeliska armén har alltså plundrat och vandaliserat för mer än tre miljoner kronor. Pengar som var och en av oss svenska skattebetalare har bidragit med för att stödja freden och kulturen i Palestina. Hur tänker Michel Nasser göra för att få tillbaka pengarna, planerar han att kräva Israel på skadestånd? "Det är ingen idé att jag gör det, som palestinier kommer jag inte att bemötas med något annat än tystnad. Men om Sverige lämnar in ett skadeståndskrav, då kanske det blir annat ljud i skällan."
Göran Persson - skicka räkningen till den israeliska regeringen!

Mia Gröndahl
Journalist och fotograf
Jerusalem 12.5 2002