Idrott och nationalism har hört ihop sedan 1800-talets slut. Det var en tid lämpad för att grundlägga en symbios som har visat stor livskraft. Den moderna tävlingsidrotten började internationaliseras och reglementeras med de första olympiska spelen 1896 som en viktig utgångspunkt. Nationalstaterna hade samtidigt renodlats och stärkt sitt grepp över sinnena.

I detta läge expanderade den idrottsliga kraftmätningen stater och nationer emellan. Här hade man en lämplig plats för nationella styrkeprov mellan den lite veka andliga kulturen och det allför blodigt allvarliga kriget. Olympiska och andra idéer om att individer och städer, inte nationer, skulle stå i centrum förblev tomma paroller. Nationellt baserad tävlingsidrott framstår som en logisk följd av utvecklingen. Mästerskapstävlingar, landskamper och annat internationellt idrottsutbyte har hört till de typiska inslagen under 1900-talet, framkallande allt mellan aggressiv nationalism och milt nationellt engagemang under växande uppslutning från allmänheten.

Sverige har hört till förtrupperna. Redan i förkrigstid nådde landet oförmodat stora tävlingsframgångar, med slutsegern vid OS 1912 som självklar kulmen. De inföll parallellt med nationalistiska strömningar som närts av unionsupplösningen 1905 och motsättningar i försvarsfrågan. Även fortsättningsvis har tävlingsidrotten i Sverige visat sig kunna mobilisera nationen, få den att "stanna" (Borg/Stenmark-effekten) eller gå man ur huse i hyllningssyfte (VM-bronset i fotboll 1994). Men även negativa reaktioner har förekommit, efterlysning av nya krafttag under intryck av deklinerande blågula insatser.

Man får mot denna bakgrund lätt intrycket att symbiosen idrott - nationalism är okomplicerad: en nation - en idrott - en samlad folklig uppslutning. Men genom nationella minoriteter och invandring problematiseras den nationella identiteten. Idrotten är inte odelad. Även uppslutningen kan diskuteras: hur många medborgare engagerar sig egentligen i internationella idrottsresultat? Hur är intresset fördelat med avseende på klass, kön med mera? Och vad betyder talet om nationalsporter?

På senare id har man dessutom alltmer börjat tala om en ny faktor: globaliseringen. Den kommer enligt vissa uttolkare att mer eller mindre ta loven av idrottsnationalismen. Delvis rör det sig om en parallell till näringslivsdiskussionen om nationella storföretag som i globaliseringens tecken flaggar ut. Men sker globaliseringen på idrottsnationalismens bekostnad?

Frågor av detta slag behandlas nyanserat och kunnigt i en nyligen utkommen bok, Sport, Nationalism and Globalization. European and North America Perspectives (State University of New York Press). Författaren Alan Bairner är sociolog och professor i Sports Studies vid University of Ulster. Skottlandsfödd, med djup inblick i irländska och engelska förhållanden har han förstahandskännedom om de intrikata relationerna mellan sport och nationell identitet i hela Storbritannien.

Underlaget berikas dessutom med USA, Kanada och - som enda icke-anglosaxiska land - Sverige.

Huvudtanken är just att idrottsnationalismen måste ses som en något långt mer komplicerat och motsägelsefullt än vad som vanligtvis sker. Redan exemplet Skottland ger belägg för det rimliga i denna hållning. Här tycks antiengelskheten vara väl så stark och styrande som den positiva skotska idrottsidentiteten. Inom fotbollen (i soccer-form) florerar i skotska kretsar slagord i enlighet med denna attityd: "We are all England haters". Här exemplifieras alltså en form av idrottsnationalism som närs av en avancerad, delvis traumatisk rivalitet med en överlägsen granne.

Skottland är även instruktivt genom att visa prov på idrottsnationalismens splittrade och splittrande karaktär. I religiöst hänseende skiljer sig värderingarna mellan katoliker och protestanter, tydligast avläst i den kända uppdelningen mellan anhängare till Celtic respektive Glasgow Rangers. Kvinnor berörs mindre av idrottens identitetsskapande karaktär än männen, redan det ett grundskott mot föreställningen om en allmän medborgerlig idrottsnationalism. I samma riktning pekar klasstillhörigheten: idrottsnationalismen liksom över huvud taget idrottsidentifikationen är enligt Bairners brittiska iakttagelser i första hand en sak för arbetarklassen. Till detta kan läggas regionala och etniska skillnader.

I motsats till Skottland har Irland länge utmärkts av en stark inhemsk idrott med djupa historiska rötter. Organisatoriskt yttrar det sig tydligast i Gaelic Athletic Association (GAA), en sammanslutning från 1884 med syfte att slå vakt om inhemska idrotter som det urgamla, landhockeyliknande "hurling", gaelisk fotboll (en blandning mellan soccer och rugby) och en speciell form av handboll. Ideologiskt är udden riktad mot den globala tävlingsidrotten. Hur har en sådan splittring hanterats?

Det visar sig att två strategier följts. Å ena sidan har man sökt besegra engelsmännen i deras egna idrotter. Å den andra har man avskärmat sig. Varje strategi har haft sina anhängare och organisationer. Traditionalisterna har gått så långt som till att förbjuda sina anhängare att bedriva och bevittna utländska (läs engelska) idrotter. Denna hårda linje har vunnit anklang hos nordirländska nationalister med avståndstagande från unionisternas sida, båda utgångspunkterna givetvis starkt politiskt färgade.

Ett annat strategival i denna situation har gällt om man skulle försöka ge internationell spridning åt sin gaeliska idrott eller behålla den för sig själv. Det senare har blivit fallet. Men vilken realism ligger det i en strävan att med en nationellt begränsad idrottskultur försöka tränga sig in i den redan överetablerade världsidrotten?

En från svenska synpunkt mer näraliggande parallell anmäler sig på denna punkt: även Sveriges största ö kan uppvisa en stark inhemsk idrottstradition. Den specifikt gotländska folkidrotten med pärk, varpa och stångaspel i spetsen har florerat jämsides med den moderna tävlingsidrotten. Medan det intrikata bollspelet pärk i allt väsentligt hållits inom Gotland, har man försökt ge både nationell och internationell spridning åt den enklare varpakastningen och omvandla den till en modern tävlingsidrott. Ett resultat av omvandlingsförsöken har blivit hårda motsättningar mellan traditionalister och modernister. Men till skillnad från Irland har alltså den svenska idrotten ingen nationellt omfattande dualism, därtill är Gotland alltför litet.

Nordamerika präglas av än mer lyckade försök att befria sig från den engelska kolonialmaktens sportformer. De tre mest gouterade disciplinerna kan alla ses som produkter av egen odling: USA:s baseboll och "amerikanska" fotboll liksom Kanadas ishockey. Detta grenval har vuxit fram på bekostnad i första hand av den globalt sett dominerande huvudformen av fotboll. Dessutom har den mycket expansiva basketsporten bokstavligen konstruerats i USA - det skedde på 1890-talet - och därifrån globaliserats, ett exempel på icke-engelsk sportexport.

Bairner ser baseboll, amerikansk fotboll och ishockey som utpräglade nationalsporter, ett svårdefinierat begrepp. Till kriterierna räknar han att idrotten i fråga skall ha vuxit fram (uppfunnits) inom det aktuella landet och ha nått stor omfattning. Det stämmer i dessa fall. I själva verket har i synnerhet baseboll och hockey till den grad gått respektive land i blodet, att den utanförstående kan ha svårt att hänga med. Baseboll romantiseras som en metafor för snart sagt hela det moderna USA:s skapelsehistoria - och dessutom för vårens ankomst. Länge norrut säger man inte bara på skämt att "Canada is hockey". Brittiska och franska befolkningsgrupper sluter enigt upp - men ser olika på Toronto Maple Leafs respektive Montreal Canadians.

Intressant är att de två nationalsporterna i USA omges av idrottsnationalism utan större mått av internationella tävlingssystem. Globaliseringen är begränsad, något som exempelvis framgår av att de inte haft fast plats på det olympiska programmet. Man har mer än nog av den etablerade tävlingskultur som florerar på nationell nivå. Här har vi utmärkta exempel på idrottslig isolationism.

I Kanadas ishockey är internationalismen längre gången. National Hockey League (NHL) omfattar hela Nordamerika. Välkänt är att en förskjutning av kommersiella skäl håller på att ske från Kanada till USA. Men även om galjonsfiguren Wayne Gretzky 1988 lät sig köpas över till USA, har Kanada ännu ett numerärt övertag med drygt 61 procent av spelarna säsongen 1998-99. Det hindrar inte att förskjutningen av toppishockeyn (NHL) från Kanada till USA uppleva som smärtsam av de nordligare pionjärerna. Ett annat hot mot hockeyhegemonin kommer genom internationella tävlingar, där särskilt på sin tid Sovjet grumlade den kanadensiska hockeynationalismens feststämning.

Hur står sig Sverige i detta samanhang? En slutsats är att blågul idrottsnationalism ter sig tämligen mild. Inte heller finns någon utpräglad nationalsport. Blairner snuddar vid skidsporten, men där har ju norrmännen förstfödslorätt. Den ursvenska linggymnastiken var genomdränkt av nationalism men tynade bort från 1900-talets mitt. En amerikanisering kan skönjas inte genom valet av idrotter men genom yttre former som kommersialisering och supporterkultur: "We package our own games in American ways". Försök har gjorts och görs kontinuerligt att få fart på amerikansk fotboll och baseball i Sverige men genombrotten uteblir; på andra områden har kulturimpulserna från USA slagit igenom desto mer - en skillnad värd att fundera över. Hur som helst, i det stora hela framträder Sverige vid en internationell jämförelse som ett idrottsnationalismens landet lagom.

Ett fenomen som får allt större aktualitet är det ökande flödet av idrottsartister mellan och inom nationer. Den svenska toppspelare i ishockey, fotboll eller basket som stannar i en och samma förening i hela sin karriär torde redan nu vara mogen för en hedersplats i det Riksidrottsmuseum i Stockholm som tyvärr ligger nerpackat i avvaktan på en högst befogad nystart; det hör till självklarheterna att vandra vidare. Den kända Bosmandomen har på europeiskt nivå fastslagit principen om den professionella idrotten som en fri arbetsmarknad likställd med andra branscher. Här har vi väl ändå ett allvarligt hot mot den idrottsliga nationalismen, kanske också mot lokalpatriotismen?

Det finns goda skäl att avvisa sådana synpunkter, något som stöds av erfarenheterna så här långt. Vi kan notera hur utländska spelare tas till hemmapublikens hjärtan- i varje fall om de gör någorlunda bra ifrån sig; hellre en främlingslegion i toppen på serien än ett pursvenskt lag i botten! En följd kan bli att den multikulturella integrationen gynnas; Bairner tar som exempel den franske superidolen i fotboll Zinedine Zidane, född i Marseille av algeriska föräldrar och nu uppträdande för Real Madrid. Dennes insatser har givit råg i ryggen åt det nordafrikanska befolkningselementet i Frankrike och en knäpp på näsan åt ultranationalisten Le Pen, som pläderat för ett purfranskt landslag.

Den rörliga arbetsmarknaden gör sig i högsta grad gällande inom ishockeyn. Här går en strid ström av spelare från Europa till Nordamerika, i mindre utsträckning den motsatta vägen. De svenska spelarna i NHL tillsammans med ligans allmänna status förmår svensk television att kontinuerligt återge inslag i NHL-matcherna kryddade med statistik över svenskarnas insatser. Här uppträder nationell identifikation och globalisering i full symbios.

Allt i ett: idrottens nationalism och globalisering trivs utmärkt sida vid sida, egenartade för varje land. Till mönstret kan fogas den idrottsliga lokalpatriotismen. Behovet av identifikation i det mångtydiga moderna samhället är uppenbarligen stort. Lika uppenbart är att få områden - om något - kan tillfredsställa det bättre än den till synes okomplicerade tävlingsidrotten med sina snabba, dramatiska och orubbliga avgöranden.

Jan Lindroth
Idrottshistoriker vid Stockholms universitet
2002.06.13