Det har kommit många bra böcker under våren. Men alldeles särskilt vill jag rekommendera tre stycken som fastnat i minnet av olika skäl. Alla passar bra att läsa i ryggläge under semestern. Eller förresten kanske inte. Man får nog sitta lite prydligt upp. Två är lite väl tunga och omfattande för att det skall vara nyttigt att somna och få dem i pannan.

Samtliga är skrivna av kvinnor - men där slutar likheterna. Två är nog i och för sig att betrakta som hemmahörande i deckargenren, men de är sinsemellan väldigt olika.
Först ut är Framtidens hemmafruar av Laurie Graham. Det finns inte tidigare någonting av henne översatt till svenska, men hon har skrivit sex romaner och några böcker i populärpsykologi tidigare. Graham är bosatt i Cambridge, vilket förvånade mig när jag läste det. Jag var övertygad om att hon måste vara amerikan efter att ha läst hennes bok. Recensenter utomlands har jämfört henne med Rebecca Wells, författarinnan till romanerna om Ya Ya-flickorna, och det är inte någon långsökt liknelse. Independents kritiker drog paralleller med Nick Hornby och ja, kanske det, en Hornby för tanter i övre medelåldern då. Samma känsla för små tidsmarkörer och detaljer som får en att fnissa igenkännande har hon i alla fall.

Vänskap över ett halvt sekel
Framtidens hemmafruar låter läsaren följa en liten grupp väninnor som lärde känna varandra på när deras män var stationerade på en flygbas i England under 50-talet. Vi får följa hur världen förändras genom ögonen på en av dem. Resultatet är en roande och välskriven roman som ger många talande tidsbilder. Det är kungligheter och presidenter, förändrade äktenskapsseder och en naivitet som verkar fullständigt otrolig i historiens ljus. Från att ha varit förutbestämda att bli "framtidens hemmafruar" utvecklas bokens kvinnor till någonting lite mer självständigt. De är dåligt rustade för de förändringar som kommer - de nya krav som deras barn kommer med och som ställs på dem efter skilsmässor och i ett yrkesliv de aldrig utbildats för. Men - vänskapen står pall över nästan ett halvt sekel. Och den som tröttnar på att läsa om den kan ju alltid pröva huvudpersonens snabbmellanmål:
Peggy Deweys diskbänksmiddag:
Stek ett ägg, solsidan upp, salta och lägg mellan två skivor formfranska. Snåla inte med majonnäs.
Ätes vid diskbänken.
Kanske inte så revolutionerande i dessa snabbmatstider men om inte ett slags hemmafruuppror, så i alla fall ett kvalificerat bus på det tidiga femtiotalet.

En finsk Fossum eller Marklund eller Frimansson eller...
De nästa två romanerna är deckare. Leena Lehtolainen är en av Finlands främsta kriminalromansförfattare. Hon debuterade redan som tolvåring, men hennes genombrott kom i början av 90-talet då böckerna med Maria Kallio i huvudrollen började ges ut. På finska finns åtta Maria Kallio-romaner. Och nu har Leena Lehtolainen med romanen Snöjungfrun översatts till svenska för första gången. Det är på sätt och vis märkligt att vi så snabbt tagit till oss norska motsvarigheter som Anne Holt och Karin Fossum men inte alls hört talas om Lehtolainen eller för den delen några andra finska deckare. Lehtolainen står sig dock väl i den nordiska konkurrensen. En kvinnlig polis (Maria Kallio) står i centrum för berättelsen som förutom att den innehåller en relativt spännande mordgåta väver in mängder av problem med kvinnliga förtecken. Där finns en kvinna gift med en frireligiös man som anklagas av släkt och grannar för att ha begått mord, när hon gjorde en abort av hälsoskäl. Där finns kvinnan som driver en reträttplats för andra kvinnor på flykt undan sina män. Och där finns framförallt polisen, Maria, som funderar över om det är möjligt att förena polisjobbet med familjeliv - eftersom hon just insett att hon är gravid. Välberättat och bitvis spännande. Men lite trött blir man på schablonerna som finns inbyggda i själva genren. Det är många transportsträckor, bokstavligt talat. Det åks i skruttiga bilar och käkas taskig snabbmat. Har dom det SÅ illa med personalmat och tjänstebilar, poliserna? Som om det inte vore nog med det - det är oftast dåligt väder också...

Tung roman i dubbel bemärkelse
Någon som mer leker med de här schablonerna är Gabriella Håkansson i romanen Fallet Sandemann. Håkansson skriver litteraturkritik i DN och att hon är beläst märks tydligt i romankonstruktionen.
På ytan handlar det om hur agenten vid Femte Internationella Säkerhetsroteln, Anabel Shank, (ett alias förstås) sänds ut i Europa för att leta efter avhopparen Sandemann tillsammans med den äldre kollegan K, som så småningom överger sin partner för att lugnt och sansat supa ihjäl sig. Historien börjar på ett riktigt schablonmässigt kontor med nagelfilande sekreterare och dammiga mappar och utvecklas sedan till en ganska invecklad resa mellan platser och identiteter. Anabel klär bland annat ut sig till kvinna (jodå det kan även en person biologiskt född till kvinna göra) och funderar mycket över vad det innebär. Samma spel med identiteten sker när hon hamnar i ett arabland där alla ser annorlunda ut än hon själv; plötsligt liknar européerna varandra allihopa.
Fallet Sandemann är en fristående fortsättning på Håkanssons debutroman Operation B som var en ganska koncentrerade berättelse. Bok två är ungefär det omvända. Ibland känns det som en oändlig mängd ord och det är dåligt driv i själva historieberättandet. Nedslagen hos olika personer är dock ganska roande och Sandemann själv visar sig vara en fascinerade figur när han väl dyker upp. Han är t.ex maniskt rädd för kvinnor och dövar sitt luktsinne med ammoniak för att inte förvirras av de kvinnliga feromonerna. Den som orkar ta sig igenom textmassorna får trots allt en hel del intressanta tanketrådar att spinna vidare på i sin egen hjärna. Eller kanske är det sandkorn vi får. Det är väldigt mycket sand i den här romanen. Tankar om identitet och kvinnlighet. Om den högklackade skons betydelse, om åldrandeJa, det mesta. (Förresten undrar, på grund av alla funderingar om just kvinnlighet och kön, om inte Gabriella Håkansson kan vara den som döljer sig bakom pseudonymen Tamara T... Fast tänker man så är man kanske lika konspiratoriskt lagd som en del av personerna i den här berättelsen?) Passar bra för hängmattan alltså. Eller ja, visstja. Solstolen var det. God sommar!

Siri Reuterstrand
2002.06.13