Ökad konkurrens på allehanda områden har väl knappast gynnat odlandet av människors andliga sidor. Snarare har andlighet blivit synonymt med flum och oseriositet. Nakna män med skägg som sitter i lotusställning och säger "Aummmmhh". Världsfrånvända och ineffektiva.

Men när tidens tempo obönhörligen börjar skörda sina offer i utbrändhet och katastrofalt ökande sjukskrivningskurvor händer det saker. Yogakurser fulltecknas, allt fler börjar med meditation och andliga vägledare av typen Deepak Chopra blir bestsellers. Det hela handlar om att släppa den "materiella stressen" och finna mer eviga svar på människans behov. En vilja att få bekräftelse på att "detta kan väl inte vara allt".

2001 kom professorn i religionspsykologi Owe Wikström med sin bok "Långsamhetens lov". Han konstaterar att livsnjutningen och det djupa allvaret är samtidens största bristvaror. "För båda fordras ett avstannade, en inbromsning." Han skriver även om det "lätt generade allvaret" som råder. Rädslan för att bli betraktad som just en naken man med skägg om man talar om sitt behov av andlighet och allvar.

Nu har Owe Wikströms proffesorskollega i Lund Antoon Geels skrivit en bok om män och kvinnor som inte drabbats av det "lätt generade allvaret". Han har nämligen skrivit en bok om religösa mystiker. Geels vill genom denna bok intoducera oss i den religösa mystiken. Och för att göra det har han anordnat ett fiktivt möte mellan tolv av medeltidens mest framstående mystiker. Han låter dessa föra ett rundabordssamtal kring mystiken

Den religösa mystiken kan onekligen ses som en väg bort från den "materiella stressen". Mystikernas mål var att nå närhet till Gud. Detta kunde ske på en uppsjö sätt men en central tanke är att människan har glömt att hon är en del av Gud.
"En direkt följd av denna glömska är att hon fäster sig vid det ena eller det andra, det vill säga tingen i världen och sitt eget jag. Genom att praktisera avskildhet kan man återupptäcka den ursprungliga enheten. Ty den lilla gudomliga gnistan i själens innersta djup glöder hela tiden, men utan att vi vet om det.", som Geels låter en av mystikerna, Mäster Eckehart, säga.

Mystikerna som träffas kommer från tre religioner: kristendomen, judendomen och islam. Samtalet utspinner sig i ett kloster i den spanska staden Córdoba år 1302. Och med runt bordet sitter översättare och skrivare. Geels syfte, förutom att ge en lätt framstälning av mystiken, är att peka på likheter mellan dessa religoner. Eller som han skriver "söka enhet i mångfald" och på detta vis lämna ett bidrag till en fredligare värld. Och han låter mystikerna i sitt fiktiva möte skriva på ett konvolut med ett gemensamt uttalande mot slutet av boken.

Detta grepp gör att boken ger ett lite kluvet intryck. Å ena sidan är samtalet som pedagogiskt verktyg svåröverträffat. Samtalet bryter upp det stela kronologiska upprapande av fakta och gör det lätt att framställa divergerande uppfattningar, eller som i detta fall, sammanfallande åsikter.

Men det gäller nog att ta ett beslut. Skall detta samtal framställas som "verkligt" eller skall det ständigt framgå att det är fiktivt? Jag tycker inte Geels har tagit något sådant beslut. Texten pendlar mellan försök till realism och närvarokänsla till en uppenbart akademsik framställning. Och om man väljer att försöka sig på den realistiska vägen gäller det ju att behärska den också. Vilket inte Geels riktigt gör. Samtalet mellan mystikerna blir ibland väl käckt.

Men som tur är överglänser de spännande tankarna och Geels kunskap den svajande balansgången mellan de två framställningssätten. Och även om jag saknar en orientering i vilket förhållande mystikerna hade till den egna kyrkan, har jag mer positiva minnen kvar från denna bok än motsattsen.

Magnus Körner
2002.06.13