I antologin "Det nya forskningslandskapet" utreder och diskuterar elva forskare olika aspekter av de senaste tjugofem årens forskningspolitik med tonvikt på de senaste tio årens. Boken är en rapport om forskningsprojektet Universitetet och det nya forskningslandskapet som finansieras av Riksbankens jubileumfond. Programmet, säger Ulf Sandström i förordet, är inriktat på att producera grundläggande kunskaper om det svenska akademiska systemet.

Ingen underhållande eller avkopplande hängmattsläsning med andra ord, ett konstaterande som inte utgör kritik mot boken. Vetenskap ska inte i första hand vara underhållande utan informerande och klargörande.

Det är några år sedan jag var involverad i diskussionerna om den svenska forskningspolitiken. Det var således med stor förväntan jag kastade mig över boken. Tyckte att det skulle bli spännande att få reda på vad som hänt inom området sedan dess. Något besviken blev jag. Inte för att boken inte innehåller väsentlig information, det gör den förvisso, utan för att den egentligen bara handlar om naturvetenskaplig och teknologisk forskning, något som inte redovisas klart och tydligt i inledningen och inte heller avspeglas i dess titel. Humaniora och samhällsvetenskaperna skymtar visserligen fram i tabeller och diagram här och där men jag saknar en diskussion om likheter och skillnader vad gäller effekterna av de senaste årens forskningspolitiska förändringar mellan dessa områden å ena sidan och de naturvetenskapliga/teknologiska områdena å den andra. Besvikelser av den här typen uppstår inte för att innehållet i en bok är dåligt, utan på grund av missvisande boktitel eller på grund av ofullständig redovisning i inledningen av vad innehållet omfattar. Det gäller att skapa rätt förväntningar.

Sektorsforskningens, "uppgång och fall" diskuteras. Några av uppsatserna handlar om externfinansiering kontra internfinansiering. Vi får veta att externfinansieringen har ökat och effekterna av denna förändring diskuteras. En uppsats tar upp detta ämne från ett mer övergripande perspektiv en annan studerar samma fråga utifrån ett fallstudium.

Forskningen har alltså tillförts mer pengar på sistone, tvärtemot allt man hört om den saken. Det är ju bra. Å andra sidan har utgifterna ökat, så beroende på om man räknar si eller så har de inte fått mer och under alla omständigheter vill forskare ha ännu mer pengar!

Vi får veta att grundforskningen har fått ökad status och att det inte alls är säkert att extern finansiering skapar ofria forskar. Dessutom konstateras det i en uppsats att forskningen kommit att i allt högre grad bli miljöinriktad.

Någon uppsats handlar om hur forskningspolitiken har behandlats i massmedia och om hur debatten om densamma har sett ut i dessa och en av uppsatserna avhandlar forskningsrådens behandling av kvinnliga forskares anslagsansökningar. På det hela taget verkar det mesta vara ganska bra i det akademiska landskapet.

Redaktören Ulf Sandström, som har skrivit flera av uppsatserna i boken, några tillsammans med andra forskare, diskuterar i en av dessa uppsatser debatten om forskningen i våra massmedia (Forskningsdebattens långa vågor). Han konstaterar att det visserligen förhåller sig så att forskare deltar i denna debatt i högra grad idag än förr men också att det endast är en mycket liten del av forskarna som syns i spalterna.

Detta reser den fråga som han inte tar upp, nämligen om det är så att andra forskare inte släpps fram i debatten (exempelvis därför att massmedia bara vill ha kändisnamn på sina debattsidor) eller om det bara är ett litet fåtal forskare som är verkligt intresserade av att skriva och diskutera forskningspolitiken offentligt. Kanske det till och med är så att många inte vågar göra det. I tider då "social kompetens" påstås vara så väsentlig gäller det att vakta sin tunga. Det är inte socialt kompetent att bita den hand som föder en. Det kan endast den som är oavsättlig tillåta sig att göra.

I flera av inläggen i den här boken anar man just denna tendens till ängslig försiktighet. Det är som det brukar vara när akademiker uttalar sig om något i samhället. Medan den sjuke håller på att förblöda säger man att "om ingenting görs inom en snar framtid är det risk att den sjuke förblöder så småningom". Under tiden som man uttalar sin försiktiga farhåga har den sjuke redan förblött.

Som lite äldre läsare studsar man när man i någon uppsats läser att styrningstanken och forskningens samhällsrelevans åter kommit i fokus. Den har stadigt befunnit sig där sedan andra världskriget såvitt jag förstått. Frågan har hela tiden varit hur denna styrning ska se ut för att vara tillräckligt effektiv, inte om forskningen ska vara samhälls- och industrirelevant eller inte. Möjligtvis har fokus förskjutits från "samhälls- och social relevans" till "teknologi/ekonomirelevans".

Jag var med när politiker under åttiotalets begynnande ekonomism sökte sig till managementideologin i förhoppning om att det som varit bra och effektivt för industrin nog skulle vara bra även för offentlig sektor, inklusive universitet och högskolor. Om detta skriver Tobias Harding (Forskningsutvärdering: Kvalitet eller resultat), vars inlägg jag inte blir klok på. Ibland anar, eller tror jag att Harding förstår vad målstyrning faktiskt handlar om, ibland förefaller han inte göra det.

Man har idag insett, skriver han exempelvis, att det inte finns några bra och effektiva utvärderingsmetoder. Vilka "man", forskarna eller politikerna? Politiker förlitar sig fortfarande på sådana eftersom förekomsten av metoder för utvärdering av resultat utgör en nödvändig förutsättning för målstyrning, och hittills har vi inte sett några tecken på att de styrande är beredda att överge denna styrningsmodell.

Harding beskriver ibland målstyrning som en metod för styrning ibland som en metod för decentralisering och ökad akademisering med mer makt åt och inflytande för forskarna själva. Men målstyrning handlar inte i första hand om att decentralisera eller om att delegera makt, även om den har presenterats som en sådan metod. Den är ett sätt att pressa och styra manschettarbetare med samma metoder som man utvecklade för att pressa och styra industriarbetare i slutet av sextiotalet och början av sjuttiotalet. Systemet går bland annat ut på att de anställda själva ska stressa varandra till mer arbete. Men eftersom målstyrningsprincipen presenterats som ett decentraliseringsprojekt accepterades den av intet ont anande chefer och karriärister inom offentlig sektor, inkluderande professorer och rektorer vid våra universitet.

Den "släck ljuset och ge barnen kniven- politik" som målstyrningen i praktiken innebär, blir mer än problematisk inom akademierna. Dels leder den mycket lätt till sämre arbetsmiljöer med sämre trygghet och mer möjligheter för godtycke på alla nivåer, i synnerhet om den kombineras med ekonomiska nedskärningar. Detta gynnar inte kreativiteten. Dels kan man inom forskningsorganisationerna inte, som inom andra samhällssektorer, kasta in ny och bristfälligt utbildad personal vartefter den gamla förslits, mobbas ut eller manipuleras bort i alltmer pressade arbetsgrupper.

Laila Abdallah, skriver om kvinnors möjligheter att få forskningsbidrag (Kvinnor forskning och karriärhinder), en fråga som av förklarliga skäl ligger mig varmt om hjärtat. Hon kommer fram till att det inte går att urskilja någon diskriminering från anslagsbeviljande myndigheters sida. Hon konstaterar också att kvinnorna inte innehar fasta tjänster i samma utsträckning som män. De publicerar sig inte i samma grad som männen dessutom.
Det vill säga när all ordentlig forskning är gjord och allt som kan räknas och mätas är genomgånget så ser vi ingen diskriminering av kvinnor. Kvinnors underrepresentation på alla nivåer där de rimligen borde finnas i högre grad än fallet är, blir en slags statistisk restpost som ofta, direkt eller indirekt, skylls på kvinnorna själva, på deras ambitionsnivåer eller på deras biologi. Förr skyllde man frånvaron av kvinnor på dessa nivåer på kvinnors sämre intelligens. Det är inte accepterat att göra idag, men skillnaden mellan förr och nu är mindre än den förefaller vara.

Man behöver inte vistas länge i de akademiska miljöerna för att konstatera att det ofta nog bereds autostrador för manliga påläggskalvar medan begåvade kvinnor erbjuds slingriga stigar som förses med höga och ibland oöverkomliga hinder. De intriger och fula knep som är legio inom den akademiska världen, och som alla akademiker känner till men som det är tabu att tala om, kallas av Laila Abdallah typiskt och finkänsligt nog för "andra och strukturella hinder" och för "sociala relationer". Dessa hinder drabbar förvisso även många män inom forskarsamhället men statistiskt sett torde de drabba kvinnor i betydligt högre grad.

Nå, det är ju ändå positivt att forskningsråden inte tycks diskriminera kvinnorna. Frågan är vad man ska göra åt de där ogripbara strukturella hindren och sociala relationerna som enligt statistiken över fördelningen av de fasta tjänsterna, som är tämligen avgörande också när det gäller att söka forskningsanslag, inte är försumbara.

Inläggen i boken är således tämligen disparata. Det leder till att den läsare som inte redan är väl insatt denna forskningspolitik, får svårigheter att skaffa sig ett samlat grepp om området. Det innebär å andra sidan att nästan alla som är intresserade av, och insatta i någon aspekt av de senaste tio årens forskningspolitik kan finna något av intresse i boken och det får väl anses vara ett gott betyg. Det är förmodligen det som är tanken med den. En mer systematisk och inledande översikt, där läsaren fått en övergripande bild av forskningsorganisationer och forskningsfinansiärer hade dock kunnat göra boken mer givande också för exempelvis de nyblivna doktorander eller yngre forskare som önskar sätta sig in i området. Som det nu är föreställer jag mig att nytillkomna unga forskare ges en ganska förvirrande bild av "forskningslandskapet", av finansieringen av detsamma och av hur forskningspolitiken förändrats de senaste decennierna. Ett tips till den oinitierade, börja med att läsa Sverker Sörlins uppsats sist i boken. Den ger en del inför läsningen av de föregående uppsatserna och dessutom för Sörlin fram flera riktigt uppfriskande synpunkter.

Avslutningsvis konstaterar jag så att den här boken borde kunna fylla sin funktion som ett viktigt diskussionsunderlag, för dem den berör och för dem som redan kan området. Den har dessutom fördelen att väcka fler intressanta frågor och visa på ytterligare områden som vore värdefulla att undersöka närmare, en av de huvuduppgifterna för forskare eftersom det är genom formulerande av frågor och vidare forskning som våra kunskaper fördjupas.

Kerstin Berminge
Vetenskapsteoretiker
2002.06.13