Den 3 maj firades pressfrihetens dag i Ryssland. Flera ryska och utländska debattörer uttryckte då sin oro över vad nu som håller på att ske med en av perestrojkans centrala erövringar: rätten att fritt sprida information och uttrycka åsikter.

För att förstå de dramatiska förändringarna i ryska medier ­ till exempel Gazproms och indirekt den ryska regeringens maktövertagande av den oberoende TV-stationen NTV, attackerna mot radiostationen Echo Mosky och TV-Kanalen TV6 ­ måste man rikta blicken på den vidare historiska, politiska och ekonomiska kontext där de ingår.

Det är förvisso möjligt att "läsa" dessa förändringar som konsekvenser av spelreglerna i en liberal ekonomi, men en annan läsart, som refererar till ökad kontroll och därmed också ökat maktmissbruk i det ryska samhället, är tyvärr idag mer rimlig.

*
Pressfrihetens dag sammanföll med årsdagen av president Putins makttillträde. Redan i augusti 1999 annonserades Putins ankomst med den av TV mycket välbevakade militära offensiven mot tjetjenerna, en offensiv på vilken den nya makten i Ryssland därefter byggde en stor del av sin makt. Tjetjenernas gåtfulla angrepp i Dagestan sommaren 1999 och attentaten i det europeiska Ryssland var ju oerhört TV-mässiga och förädlades till fullkomnade medieprodukter av det nyskapade medieministeriet och dess avläggare Rysslands informationscentrum, som fick monopol på att informera om utvecklingen på krigsskådeplatserna, eller som man sa, om "upprensningsaktionerna mot de tjetjenska banditerna".

I enlighet med det "geopolitiska" tänkande som tycks vara en av de få saker som de ryska och amerikanska administrationerna har gemensamt riktades blickarna därefter också mot Centralasien, "världens mitt", där Ryssland förvånansvärt snabbt stärkte sina positioner både politiskt och ekonomiskt och förvånansvärt framgångsrikt lyckades spjärna emot Turkiets, USA:s och Irans försök att ta kontroll över regionens handel med olja och gas.

Detta i sin tur ledde till stärkta positioner för Ryssland både i Kaukasus (framför allt i Armenien) och i Ukraina med dess beroende av energitillförsel till låga priser. Den politiska oro vi idag ser i Ukraina har uppenbarligen just med detta att göra, vilket indirekt bekräftas av utnämningen av förre premiärministern och olje- och gasmagnaten Viktor Tjernomyrdin till särskilt befullmäktigad rysk ambassadör i Kiev.

*
Den ökade yttre kontrollen är proportionell mot en tilltagande inre kontroll. Överallt i det ryska samhället placeras folk från säkerhetstjänsten ut som regeringsledamöter, guvernörer, superguvernörer, administratörer eller massmediespecialister. En vertikal ledningsstruktur av landet har etablerats och presidentens inflytande över parlamentet är mycket stort: han har underkastat sig hela den tidigare patriotiska och kommunistiska oppositionen och en god del av dem som tidigare benämnde sig "liberaler". Det finns således idag inte något politiskt alternativ till Putinadministrationen. Detta är också det huvudsakliga budskap som de ryska medierna sprider. Det finns alltså både likheter och skillnader mellan den ryska och den italienska utvecklingen.

Problemet med detta är inte att man vill missunna Ryssland en fungerande beslutsför regering och tjänstemän som verkställer de politiskt fattade besluten.

Problemet är att denna maktutveckling inte motsvaras av några större verkliga framsteg i det ryska samhället, av någon tilltagande produktivitet eller kreativitet. Den FSB-stylade disciplineringen tycks tvärtom motverka företagsamhetens utveckling, på precis samma sätt som den alltför fria företagsamheten under Jeltsineran motverkade stabiliteten i samhället. Den ekonomiska situationen ter sig alltså ­ trots ökad ordning ­ bedrövlig och de ekonomiska resurser landet tillförs är mer beroende av höga energipriser än av egen förädling eller industriexport. Skillnaden mot Jeltsineran är en större regelbundenhet i utbetalningen av statens bistånd och löner till de egna medborgarna. Men att den ekonomiska brottsligheten ­ som leds av de så kallade oligarkerna ­ skulle ha minskat i det ryska samhället är en av de myter som regeringen och dess massmedier gärna ger spridning åt.

I själva verket har man eliminerat endast sådana "oligarker" som genom sitt medieinnehav var misshagliga för regeringen ­ Boris Berezovskij (som en gång var med och lanserade Putin som Jeltsins efterträdare) och mediemagnaten Vladimir Gusinskij, Rysslands Ted Turner, vars rykte nu släpas i smutsen av så många av dem som tidigare hyllade honom som yttrandefrihetens och pluralismens hjälte.

*
Den massmediebild det ryska samhället ger av sig självt idag är alltså en annan än den för ett år sedan då de privata "medieoligarkerna" ännu var relativt starka. Speglingen av samhällsutvecklingen har blivit en del av den disciplineringsprocess som presidentadministrationen har inlett och där krossandet av den oberoende TV-kanalen NTV på en gång är metod, symbol och symptom. Den stora oberoende radiokanalen Echo Moskvy ­ som idag hyser nätversioner av de andra framstående delarna av Gusinskijs medieimperium ­ står nu på tur att tas över av gasföretaget Gazprom som har strategiska partnerskap med Shell och ENI och där en av ägarna idag för övrigt är tyska Ruhrgas (4%).

Effekten blir så gott som omedelbart att taket för vad som får sägas sjunker inom hela den ryska mediesektorn, i likhet med utrymmet för avvikande åsikter också i andra medier, liksom i hela den ryska intressesfären ­ till exempel i Vitryssland ­ som i allmänhet anpassar sig till eller föregriper Moskvas politik.

*
Mediepolitiken har kort sagt, liksom en god del av politiken överhuvudtaget under Putin, kommit att bli en del av den ryska säkerhetspolitiken. Detta bekräftas också i den rapport eller "doktrin" om "informationell säkerhet" som producerades i höstas av det federala säkerhetsrådet och därefter stadsfästes av presidenten personligen. Den digra texten, som uppenbarligen i stora delar författats av Putins PR- och medieguru Gleb Pavlovskij, är en ytterst provinsiell blandning av globalistisk teori och gammalst sovjetiskt säkerhetstänkande av det mer hårdföra slaget, men denna text är också ett slags scenario eller nyckel till hur den "tredje ryska republiken" tänker sig att umgås med sina journalister.

Sergej Ivanov, idag försvarsminister och vice premiärminister och tidigare ordförande i säkerhetsrådet, konstaterade i en intervju i tidningen Nezavisimaja gazeta i december förra året att de ryska privata massmedierna "tjänar den politiska och ekonomiska elitens intressen" och att det råder "totalitära förhållanden" inom ryska media, samtidigt som han påstod att pressfriheten i Ryssland "är störst i hela världen". Totalitära, i betydelsen privata. Fria, i betydelsen laglösa. Det är detta på det hela taget rätt så förvirrade säkerhetstänkande som på senare år också lett till "spionomanin" i samband med arresteringarna av miljöaktivisterna Pasko och Nikitin och av forskare med internationella kontakter.

Ivanov hävdar vidare i intervjun att Rysslands självständighet och andliga liv hotas av att de ryska medierna inte förmår konkurrera med de utländska som opererar på den ryska marknaden (58 elektroniska medier och 66 tryckta har utländskt delägande och 1157 utländska medier är idag tillgängliga på den ryska marknaden). Därför, menade Ivanov, måste staten stödja de ryska medierna mot de utländska. Och detta tänkande ligger i sin tur helt i linje med det förbud mot utländskt majoritetsägande av medier i Ryssland som parlamentet röstade igenom dagen efter att Stenbecks MTG inhandlat en i och för sig betydelselös rysk TV-kanal.

I säkerhetsrådets doktrin framhålls också de konstitutionella rättigheter som medierna måste ha "på den nuvarande tappen", samtidigt som man på sovjetiskt maner insisterar på att medborgarna måste få "rätt" information. En annan viktig del av doktrinen är att medier måste skapas för att föra ut ryska synpunkter i världen (det "informationskrig" mot USA som pressminister Lesin tänker föra). Vidare måste den ryska dataindustrin ­ som en gång på sovjettiden kvävdes i sin linda genom att den var helt oförmögen att konkurrera ­ återupprättas och skyddet av hemlig information såväl som kampen mot ett ökande spionage måste stärkas bland annat genom nationella uppfinningar på det informationella säkerhetsområdet. Om inte riskerar Ryssland att förlora ett eventuellt informationellt kring mot väst. Därför måste landet också satsa mer på underrättelseverksamhet från rymden och på radioelektroniska vapen. Informations- och medieresurserna betraktas här just som "vapen" och det ryska säkerhetsrådet föreslår att internationella nedrustningsförhandlingar bör kunna hållas också på detta område! En doft av Wienkongress och brezjnevitisk fredlig samlevnad slår ut ur detta dokument.

En annan indikator på vart den ryska mediepolitiken är på väg gav Gleb Pavlovskij i en intervju på webtidningen Strana.ru i höstas. Pavlovskij är historiker och före detta dissident som idag leder en thinktank med namnet Fonden för effektiv politik. Med sträng bezjnevitisk logik försöker han bevisa att det under "andra republiken" 1991-1999 i Ryssland rådde ofrihet på den ryska mediemarknaden. De privata medierna (det är uppenbart att Pavlovskij här främst åsyftar den oberoende TV-kanalen NTV och mediekonglomeratet Media Most) utvecklades till parasitära organismer och "maktagenturer" som utövade "utpressning" mot staten, samtidigt som de hade tillgång till "millions of free dollars for the revolution". De fria medierna var en "mobil påtryckargrupp av politiska aktivister som arbetade på att destabilisera läget".

Samtidigt, menar Pavlovskij, drevs de viktiga samhällsfrågorna ut ur media. Det gällde arméns finansiering, Rysslands geopolitiska position, underutnyttjandet av landets intellektuella resurser, bristen på pålitligt folk inom regering och företag. Allt sådant alltså som kommit att bli prioriteter i den "tredje republiken" under Putin, och som inte hade kunnat lanseras med samma kraft som nu i närvaro av oberoende medier eller "maktagenturer". En av mediernas viktigaste roller bör däremot enligt Pavlovskij vara att förse folket med sådan information som gör att det kan hantera "framtida katastrofer" ­ vad han nu kan mena med detta: krig, diktatur eller solförmörkelse?

Efter sitt "definitiva nederlag", som innebar att de dekadenta medierna inte längre kunde pressa pengar av regeringen försöker mediemagnaterna nu enligt Pavlovskij att sälja av sitt informationskapital och den stora faran blir då att "oansvarigt" utländskt kapital köper upp medietillgångarna. En annan fara är att de nya mediekonglomerat som kommer att uppstå i oligarkernas spår ­ till exempel det delvis statsägda Gazprom media ­ också de blir alltför självständiga, eller som Pavlovskij uttrycker det ­ exterritoriella ­ för att uppfylla den nya republikens sociala beställning. Här kan man tillgripa lagarna: staten måste enligt Pavlovskij skaffa sig lagliga medel att stäcka också detta slags "oortodoxa" påtryckargrupper.

Målet är ett slags liberalisering av mediemarknaden, som går ut på en "fragmentisering" av de starka mediegrupperna i flera mindre, för att också ge kommunister, nationalister, socialdemokrater och ortodoxa tillträde till mediemarknaden. Men detta ­ som möjligen sägs i något slags gott syfte ­ är givetvis en "liberalisering" som har mer med gammal sovjetisk planering att göra än med den globala mediekapitalism vi känner från marknaderna i väst.

Också Pavlovskij framställer sig som konstitutionalist. Han säger sig utföra sina tjänster åt regeringen i demokratins namn. Och visst är det så att Ryssland på gott och ont utsätts för globaliseringens och däribland den massmediala globaliseringens alla inflytelsemekanismer. Men det är inte givet att det går att stå globaliseringen emot med lagar och våldsapparat. För det krävs betydligt intelligentare medel ­ den svenska filmpolitiken är till exempel ett sådant ­ som på en gång förmår hålla gränserna vidöppna för kontakter och kunskaper och ackumulera det kapital som är nödvändigt för att bibehålla en önskvärd nationell handlingsfrihet. Den ryska strategin däremot förefaller ha givit upp de positiva möjligheterna med integration och globalisering och nu i mycket hög grad koncentrera sig på att bekämpa världens ondska med hårda och trubbiga vapen.

Vad kommer då att ske med medierna i Ryssland? Samtal med ett tiotal framträdande journalister i Moskva ger vid handen att yttrandefriheten och informationstillgängligheten troligen kommer att minska ytterligare och attackerna mot kvarvarande oberoende medier öka.

Privata medieprojekt kommer att kunna drivas vidare, men det kommer till övervägande delen att handla om "gul" press där skandalerna på ett eller annat sätt regisseras uppifrån. TV kommer att övervakas mycket noga, samtidigt som det under överskådlig framtid trots allt kommer att vara möjligt att driva också en något mer obunden press riktad till samhällseliten. Detta är för övrigt vad en ny mindre mediegrupp inriktar sig på som håller på att återskapa en rysk edition av Newsweek, sedan Gazprom media lagt sin oljiga hand över den gamla.

Om däremot journalisterna på radiostationen Echo Moskvy kommer att få köpa loss aktier från Gazprom för att med Le Monde som förebild driva en redan nu vinstgivande, journalistägd kvalitetsradio ­ det är betydligt mer tveksamt. Om detta står kampen just nu och det mäktiga åklagarämbetet har nyligen, precis som på NTV för ett år sedan, genomfört en räd för att lägga beslag på bokföringen.

Hur det sist och slutligen går med yttrandefriheten i Ryssland beror naturligtvis på vilken del av janusansiktet Putins politik som kommer att segra: inriktningen på välstånd, eller inriktningen på makt och kontroll. Någon Berlusconi kan han inte bli själv, och någon annan i den positionen kan inte tolereras.

En sak är säker: de rymdbaserade informationskrig som det ryska säkerhetsrådet talar om i sin rapport skulle mer än väl, om de förverkligades, räcka till för att göra av med den nuvarande ryska statsbudgeten. Och vad skulle då finnas kvar att informera om?

Text: Johan Öberg
2001.06.07