| |
|
För fyra år sedan bjöd Alba in den norske filosofen och världsmedborgaren Johan Galtung till ett seminarium om medborgarmakt. Han hävdade att kampen om makten har flyttat över från produktionen till konsumtionen. Det är inte nödvändigt, menade han, att världens alla konsumenter gör gemensam sak för att kunna påverka de globala företagen. Det handlar om betydligt mindre marginaler. IKEA illustrerar Galtungs tes. Fackföreningarna lever under allt hårdare tryck. Medlemstalen sjunker och effektiviteten i strejkvapnet blir allt mer tveksamt. På bara några decennier har styrkan ersatts av osäkerhet och ifrågasättanden. Motvilligt måste företrädarna för fackföreningsrörelsen inse att maktrelationerna inom ekonomin drastiskt har förändrats. Under industrisamhället är det produktionen som är motorn i utvecklingen. Det gav arbetarna en strategisk position i samhällsutvecklingen. Strejkvapnet var riktat rakt in i hjärtat av ekonomin och fungerade med stor effektivitet så länge ekonomierna i huvudsak var nationella. Arbete och kapital ingick i en allians som varade under många år. Situationen förändrades snabbt när de nationella ekonomierna luckrades upp på 80-talet. Det blev dessutom möjligt att relativt enkelt flytta produktionen till andra länder med billigare arbetskraft. Strejkvapnet förvandlades till attrapper. Euforin hos kapitalägarna nådde jublande höjder. Resultatet blev inte helt oväntat en lönenedpressning. Istället för två tredjedelssamhälle började vi tala om femtedelssamhälle, med allt färre rika och allt fler fattiga medborgare. Ett av de globala företag som har lagt produktioner i låglöneländer är IKEA, i länder som Laos. Dessutom har företaget avverkat skog i länder från Borneo till Ryssland. Både produktion av avverkning har skett i länder som skulle kunna locka antiglobaliseringsrörelser till angrepp på företaget. Men IKEA har varit som teflon mot kritik. Varför? Till viss del kanske just för att företaget kommer från ett litet land med internationellt gott anseende när det gäller solidaritet med världens små folk? Så resonerar Tidningen Newsweek och kallar IKEA "The Teflon Mutinational". Företaget har lyckats lyssna till gräsrotsrörelser och insett vilken potential konsumentprotester kan ha. Barnarbete och miljöfarliga plaster har man undvikit i stor utsträckning. Det är en effekt av att man ständigt försöker förutse tänkbara framtida hot mot företagets image. Samtidigt börjar man bli en modell för andra globala företag i sina strävanden att avväpna kritik. En del av IKEA:s framtoning blir förstås svår för många välavlönade direktörer att efterleva. Smålänningen Ingvar Kamprad har länge haft en sparsam hållning till utgifter. Representanter för företaget har tvingats välja lågprishotell när andra försäljare bott på dyrare hotell. Vid tjänsteflygningar har policyn varit att medarbetarna ska välja ett prisvärt alternativ. Tillsammans har detta givit företaget en folklig framtoning som bidragit till tefloneffekten. En kris för IKEA inträffade 1992, när det avslöjades att barn arbetade under slavliknande förhållanden i Pakistan med tillverkning för företaget. Reaktionen blev snabb. IKEA annulerade omgående kontraktet med entreprenören. Marianne Barner, ansvarig för inköpen, reste sedan runt i området för att bilda sig en uppfattning om arbetsförhållandena vid tillverkningen. Hon samarbetade med Rädda Barnen för att få hjälp med att välja lämpliga entreprenörer. Nästa attack inträffade ett år senare, när en tysk dokumentärfilm hävdade att barn arbetade under slavliknande förhållanden för IKEA i Delhi. Eftersom 80 procent av deras mattor tillverkas i Indien, var beskyllningarna allvarliga. Närmare undersökningar visade att beskyllningen var ogrundad, men ryktena hade ändå varit till skada. IKEA valde att gå till offensiv för att slippa kryssa mellan den ena anklagelsen efter den andra. Man bad om råd från Unicef. Några månader senare donerade man en halv miljon dollar till organisationen för kampen mot barnarbete i "mattbältet" i Indien, genom att bygga skolor i 200 byar. Det blev ett skolexempel på hur globala företag skulle kunna agera och defensiven hade vänts till en offensiv. Det handlar inte så mycket om den svenska förhandlingsmodellen som om målmedvetet och hårt arbete för att behålla sin goda image. Andra företag har inte varit lika framgångsrika. Newsweek utnämner Nike till IKEA:s motsats, till "the Ati-Teflon Multinational". Företaget har hamnat i konflikt med en studentorganisation i USA, "United Students Against Sweatshops" i Washington - en studentorganisation som arbetar mot svältlöner i låglöneländer för globala företags räkning. Nike valde att bekämpa liknande organisationer, vilket gjorde företaget till deras huvudfiende. Nike har valt en taktik med oviss utgång. Exemplet IKEA visar att vi bör ta Johan Galtungs tes på allvar. Han hävdar dessutom att de globala företagen är betydligt mer sårbara när det gäller kamp om distribution och konsumtion än när det gäller kampen om produktionen. Utan hot om köpbojkott skulle inte kritiken mot slavliknande produktionsförhållanden i låglöneländer vara verkningsfull. De globala företagen är inte så väl skyddade när det gäller försäljning som man skulle kunna tro, hävdar Galtung. Det räcker med några få procent minskad försäljning för att effekten ska bli betydande. Jag ser fram emot mer studier av detta. En utmaning för både studenter, allmänt intellektuella och forskare. Text: Christer Wigerfelt |
 |