Gamla samhällsstrukturer blir alltmer förstelnade när det gäller att lösa samhälleliga problem. Det konstaterar ett memorandum från EU. Även inom högskoleutbildningen är detta tydligt. De formella studierna måste kompletteras med både informella och icke-formella studier, genom att ta vara på vardagens erfarenheter. Det är så vi kan uppnå målet med det livslånga lärandet. I socionomutbildningen vid Göteborgs universitet finns möjligheten att bedriva utbildningen i förorterna Hammarkullen och Hjällbo. Studenterna får samtidigt mer realistiska studieförhållanden. Denna starkt nedkortade plattform är en inbjudan till en bredare diskussion om utbildning i ett samhälle i stark omvandling.

Hela den kultur jag är uppväxt med i Sverige har en extremt snabb slutartid. Behovet av att framstå som den som vet och den som är kompetent är utifrån min erfarenhet starkt knuten till att vara professionell. Samtidigt är det en hållning som genomsyrar även vardagslivet. Vi är allt för många som ingått livslånga äktenskap med vår egen självbild. När den hotas skälver marken under fötterna. Självbilden i sin tur utgörs av relationer vi ingår i och som på olika sätt bekräftar vår bild av oss själva i vardagen och i yrkeslivet. Vi är alltså relationer, mer eller mindre medvetna, som förändras när vi i nya relationer påverkas och förändras. Något som kan vara smärtsamt inte bara för mig själv utan de relationer jag är en del av

Som offentliganställd är detta en insikt som utmanar en mer regelstyrd, byråkratisk och administrativ kultur, eller för den delen en kultur som alltför mycket utgår från den egna verksamhetens fokus. Bl a som en konsekvens av ett alltför sektoriserat och specialiserat samhälle har offentliga sektorn i gemen låst in sig i en kultur där slutartiden blivit alltför kort i mötet med medborgaren. Det må sen vara ett möte med en besökare på ett socialkontor, ett barn på förskolan, en elev i skolan eller en student på universitetet

Återupprätta den
konkreta människan
Vår närvaro i Eriksbo och Hammarkullen har hela tiden gått ut på att få kontakt med män-niskor som söker utveckla ett förhållningssätt mer avpassat för det postmoderna samhället och som likt oss ser ett värde i att mer medvetet gå in i denna dubbla osäkerhet. Ur detta växer en kultur mer präglad av nyfikenhet och ständig förändring.

För att klara av att befinna sig i den dubbla osäkerhetsrelationen, å ena sidan att verkligheten skapas i språket genom dialogen med andra och å andra sidan att samhället hela tiden förändras i en accelererande takt, tror jag att det krävs en upprättelse av den konkreta människan.

Det kritiska tänkandet, självreflektionen och förmågan att fördjupa sin omvärldsförståelse tar sin början i självförståelsen, i insikten att känslan är tankens källa och förutsättningen för ett personligt ansvar för det egna lärandet och handlandet. Hur ett universitet ser ut som tar detta på allvar söker vi få svar på i vår egen praktik i Eriksbo och Hammarkullen. Jag tror att en postmodern samhällsutveckling kräver att även vardagsmänniskan bistås att utveckla en sådan självförståelse. Här ligger en uppgift att förhålla sig till hos den som inträder i det offentligas tjänst, i kommunen, landstinget eller staten.

Det finns i Lärjedalen såväl enskilda personer som hela miljöer bland de boende, bland deras organisationer, i privata sektorn och bland offentliganställda som lever en postmodern hållning. Det är emellertid inte mitt intryck att dessa miljöer dominerar i stadsdelen utan många gånger får kämpa hårt om utrymme och resurser.

För egen del ser jag det kulturskifte som krävs för att gå in i den dubbla osäkerhetsrelationen som genomgripande. Den förändringen är inget man gör på en eftermiddag. Det krävs en personal som lockas av de visioner som på olika sätt levandegör en sådan förändring och som själva får möjlighet att med egna ord formulera visioner som är bärkraftiga för det egna var-dagsarbetet. Det krävs också en ledningsgrupp som ser som sin uppgift att bistå personalen i detta arbete, så långt möjligt på personalens egna villkor.

Tore Jacob-Hegland gör en poäng av att bryta sig ur det moderna samhällets linjära framstegstänkande. Det är inte så att det förmoderna samhället följs av det moderna som i sin tur följs av det postmoderna. Snarare existerar de parallellt och påverkar varandra ömsesidigt. Utvecklingstendenser man ser som tecken på dagens framåtskridande kan lika gärna ses som ett uttryck för skeden som fanns långt tillbaka i historien. Allt är en fråga om perspektiv. Han menar att vi som människor har en tendens att tillskriva vår egen tid dynamik, föränderlighet och kaos som uttryck för föränderlighet och framåtskridande. Det var intressant att ta del av hans tänkande. Det fungerade som en "återställare" i tider då allt har en tendens att bli postmodernt.

Det samhälle jag värderingsmässigt bär under skinnet, det jag blivit en del av genom modersmjölken och som genomsyrat såväl min uppväxtfamilj som stora delar av det familjeliv jag själv idag är en del av, hela min skoltid, (inkluderande universitets- och forskarstudier) och stora delar av mitt yrkesliv, vill jag knyta till det moderna samhället. Jag arbetar aktivt för att frigöra mig från detta rotsystem. De förändringar i samhället i stort som jag här benämner postmoderna har inspirerat och hjälpt mig i mitt personliga förändrings-arbete. Samtidigt ställer jag mig skeptisk till mycket även i den utvecklingen.

Den gamla
ekonomin
Den gamla ekonomin (representerad av Asea, Volvo och SKF) är i högsta grad levande i dagens samhälle, såväl i konkreta verksamheter, som genom sina principer för organisering av arbetet och som bas för ett visst värderingssystem. I den gamla ekonomin gällde det att minimera osäkerheten. Man hade god hjälp av den socialt ansvarstagande kapitalism som växte fram under efterkrigstiden (Beck 1996). Kapitalägarna och arbetarrörelsen hade långsiktiga överenskommelser där välfärds-staten fanns med som en tredje balanserande kraft. Nationen fanns som en yttre stabiliserande ram inom vilken dessa överenskommelser blev möjliga att åstadkomma. Verktyg fanns hos politikerna (regeringen) att genom en reglerad ekonomi styra ut- och inflöde av kapital. En stark tilltro till vetenskap och förnuft och en hierarkisk och centraliserad organisering av verksamheterna inom den gamla ekonomin gav alla inblandade en känsla av kontroll över de samhälleliga skeendena och därmed framtiden. Experter inom olika områden axlade villigt denna mantel. Den goda ekonomin under efterkrigstiden och fram till 70-talet gjorde detta eviga framstegsprojekt troligt. Välfärdsstaten och dess olika yrkesgrupper växte stadigt för att möta de nya krav samhällsutvecklingen ställde.

De stora företagen och den centraliserade och hierarkiska beslutsstrukturen befrämjade en kultur som byggde på föreskrifter och reglering. Ansvar och handlingsutrymme blev allt mer begränsade ju lägre ned i hierarkin man kom. De viktiga valen var redan gjorda. Man massproducerade varor för kunder som kunde klassificeras is grova kategorier. Effektivitet och standardisering var nyckelbegrepp och miljön var idealisk för utvecklandet av rutiner och upprätthållandet av traditioner. Det fanns ett begränsat utrymme för individuella preferenser. Å andra sidan blev varorna billiga.

Folkhemstanken
sammanfattade
denna tidsperiod.
Företagsledare, fackliga ledare, politiker, experter inom olika yrkesområden och vetenskapens företrädare utgjorde centrala figurer i upprätthållandet av detta samlande samhälleliga projekt. Det som var bra för Volvo var bra för Sverige. Företagsledarna förhandlade centralt med centrala fackliga förhandlare om hur lönerna skulle utvecklas. Utrymmet för individuella lönevillkor var litet då man förhandlade för kollektiven.

Ovanstående beskrivning av de yttre villkoren visar på faktorer som har en stabiliserande verkan, invaggar medborgarna i säkerhet och ökar förutsättningarna för förutsägelser och planering inför framtiden. Ungdomarna kunde ganska tidigt föreställa sig ett möjligt framtidsscenario. Det var inte ovanligt att dagens äldre generation arbetade hela sitt yrkesverksamma liv på samma arbetsplats. Inte heller ovanligt att söner och döttrar gick i föräldrarnas fotspår. Samtidigt var man bosatt i ett språk som också bidrog till denna stabilitet och säkerhet i samhällsbygget. Begrepp som familj, klass, kön, svensk, normal, avvikande, kunskap eller utbildning var t ex kategorier som alla var ganska överens om. De represen-terade något konkret i samhället, vilket möjliggjorde samtal om världen som bekräftade det rådande systemet.

Experterna var betydelsefulla när det gällde att dra upp gränser mellan sjukt och friskt, normalt och onormalt, lagligt och olagligt och överhuvudtaget vad som var acceptabelt och inte inom det skrå man representerade. Barnavårdscentralen kollade att barnen följde Findus tillväxtkurva, lärarna betygsatte barnen och ungdomarna som godkända eller icke godkända och socialsekreterarna bedömde föräldrar som var tveksamma i sin roll som vårdnadshavare. Förskollärarna hade "på vetenskaplig grund" utvecklat kunskaper om barns behov och hur man svarar på dessa, något föräldrarna som lekmän ibland kunde känna sig både hjälpta och hotade av.

Forskare inom vetenskapen upprätthöll en stark ställning som kunskapsproducenter. På lärarna inom de olika yrkesutbildningarna låg att hålla sig à jour med de vetenskapliga framstegen inom sitt ämne och förmedla denna kunskap på ett pedagogiskt bra sätt. Det var den påläste läraren, gärna också estradör, som tog hem poängen. Förmedlingspedagogiken var den tongivande och det bästa var om de som själva forskade kom in i grundutbildningen och förmedlade kunskaperna inom sitt ämnesområde. Föreläsningar i klassrum och hörsalar var den materiella basen för kunskapsförmedlingen. Påståendekunskapen (den i litteraturen systematiserade kunskapen, knowing that) var den ädlaste formen av kunskap. Genom examinationer i slutet på varje kurs kunde man kolla av elevernas kunskapsförmåga. Eleven var kunskapskonsument. Man gjorde ingen skillnad på kunskap och information.

För mig står kampen om inflytande över vår framtid och våra resurser i grova drag mellan tre olika perspektiv. För det första det perspektiv som argumenterar för en platsbunden samhällelig gemenskap, starkt förankrad i det civila samhället, vilande på en värdegrund där demokrati i en utvecklad form är nyckelordet och där långsiktighet och tröghet gäller parallellt med flexibilitet och rörlighet. För det andra det perspektiv utifrån vilket en samhällsgemenskap framträder där företrädare för det traditionella moderna samhällets institutioner och värderingar garanterar stabilitet och framtidstro och där långsiktighet och tröghet också gäller. För det tredje ett perspektiv utifrån vilket en intressegemenskap framträder byggd på kapitalets särintressen och med vinstmaximering, flexibilitet och korsiktighet som ledstjärnor.

Individualism, individualitet
och demokratiska gemenskaper
Jag skulle vilja göra en skillnad mellan individualism och individualitet. Den utveckling jag ser följer i den globala samhällsutvecklingens kölvatten kallar jag individualism. Här är medborgarandan begränsad. De resursstarka befinner sig i ett hav av möjligheter till självförverkligande. De som ser möjligheterna sitter oftast på resurser, inte minst ekonomiska. De väljer att frigöra sig från de bindningar till samhällsgemenskapen som verkar hindrande. I detta kölvatten växer privata försäkrings-system upp som ger sjukvård utanför det offentliga sjukvårdssystemet, friskolor gör det möjligt att stiga ur den offentliga skolan och på sikt har var och en hittat egna lösningar som frigör dem från den stora tröga och kostsamma samhällsgemenskapen. Jag ser en stor fara i en alltför långt gången utveckling åt detta håll. Fjällvandrare har regeln att den som går sist bestämmer takten. Den individualism som nu gör sig bred gör allt för att häkta av de som kommer efter. Man köper ut sig från dessa gemenskaper.

Individualitet är något annat. Det är det som man kan finna uttryckt i måldokument och läroplaner bl a. Varje människa skall finna sin unika särart, utgå från sina upplevelser, erfarenheter och kunskaper och i sitt handlande förverkliga de egenhändigt formulerade drömmarna och visionerna. När denna process uppmuntras och ges stöd i olika former av samhällelig gemenskap framträder medborgaren och när man lyckas upprätta sociala gemenskaper på denna grund växer medborgarandan. Det är här utmaningen ligger i den dubbla osäkerhetsrelation jag pratat om tidigare, nämligen i att vara delaktig i det ständiga skapandet av ett demokratiskt samhälle vilande på individer tydliga och trygga i sin unika särart och med en önskan att vara delaktiga i och medskapare av det större kollektivet.

Lokalsamhället
som bas
Mycket av det kollektiva livet i bostadsområdet är organiserat utifrån det moderna samhällets principer och värden. Formerna för olika kollektiva gemenskaper är ofta givna och traditions-tyngda. Föreningslivet har sina mönster, liksom de religösa och politiska grupperna. Inom den offentliga sektorn och bland aktörerna på bostadsmarknaden är den hierarkiska organiseringen given. Det finns starka strukturer som åtskiljer olika kategorier av människor. Barnen är för sig på lekplatsen eller i förskolan och skolan. På servicehusen sitter de äldre. I föreningslivet organiserar olika nationer sig i separata grupper. Osv.

Eriksbo utnyttjar
sina fördelar
Eriksbo som område har flera fördelar när det gäller att möta dessa utmaningar på en övergripande nivå. Storleken talar till deras fördel med sina knappt 3000 innevånare och inga hus högre än tre våningar. Andelen innevånare med rötter i andra kulturer än den svenska är runt 35%. Man har en lång historia där de boende på olika sätt organiserat sig och gjort sina röster hörda. Den viktigaste byggstenen under åren har varit Eriksbo kooperativa förening (EKF) där de boende genom självorganisering samlat sina styrkor. De har samlat många boendes röster i samarbetet med Familjebostäder och den offentliga sektorn.

De har varit drivande när den kooperativa rörelsen fått fäste i området. Exemplen är bl a en kooperativ skola, Eriksbo kooperativa affär, Parken och även förskolan som har haft kooperativa inslag. Familjebostäders hållning har också spelat en stor roll. De har på olika sätt uppmuntrat ett ökat boendeinflytande över det egna boendet genom självförvaltning av gårdar och trapphus. De har investerat i Träffpunkten som är det senaste tillskottet i strävan att stärka medborgar-andan. Det är ett Café mitt i Eriksbo, trevligt inrett, billigt kaffe och kaffebröd, datahörna, kontor för Familjebostäder, EKF, kommunala förvaltningens chef och medborgarkontoret, möteslokaler och pensionärernas egen lokal. Familjebostäder har även ställt lokaler till Multiversitetets förfogande, vilket möjliggör för oss att ha delar av vår verksamhet centralt belägen vid torget.

Hammarkullen står inför
tuffare utmaningar
Om Eriksbo har mer av det lilla samhällets karaktär hämtar Hammarkullen mer drag från storstaden. Man har mer av de attribut som traditionellt förknippas med ett miljon-programsområde, t ex höga hus och mycket grå betong. Med dubbelt så många innevånare, närmare 6000 personer, där över 60 % har rötter i andra kulturer än den svenska, utmanar självklart variationen organiseringen av såväl den kommunala som den privata sektorn.

Det kommunala Bostadsbolaget fick utmärkt beröm för sitt sätt att sköta kontakterna med de boende. Inom den kommunala förvaltningen gör man stora ansträngningar att utveckla sina verksamheter så att de skall svara på medborgarnas behov av kommunal service. Det har de tidigare citaten visat. Samtidigt pågår ett aktivt folkhälsoarbete som i sig är ett uttryck för områdestänkande. Tanken är att varje anställd skall ha ett folkhälsoperspektiv i sin vardag. I Hammarkulleforum försöker en grupp bestående av boende och anställda tillsammans lyfta in angelägna frågor som presenteras av insatta och ansvariga. Där informeras kontinuerligt om vad som är på gång i stadsdelen. Träffarna är öppna för alla.

Det stora problemet är att nå ut med information och att få det till ett aktivt medborgarforum. Frågornas karaktär kan ibland vara av stort intresse och då fyller också forumet en mer aktiv funktion med många besökare. När områdestänkandet får ett mer brett genomslag kommer troligen också forum av detta slag att visa sig värdefulla. Jag har tidigare nämnt Fregatten som en verksamhet som vuxit fram som ett annorlunda svar på människors utsatthet, liksom traditionella verksamhetsföreträdares försök att utveckla sina verksamheter.

Det är den kommunala förvaltningen som gjort det möjligt för oss att ha verksamhet även i Hammarkullen. Vi kommer framgent att dela lokaler med Hammargården, en verksamhet i Folkets Hus och Stadsmissionens regi för äldre ungdomar. Det öppnar förhoppningsvis för ett möjligt spännande samarbete. Hammar-gårdens personal är tillsammans med Mixgårdens personal upptagna av att utveckla gemen-samma strategier för att mer samlat kunna möta ungdomarnas behov. Det i sig ett uttryck för de båda gruppernas långt gångna områdestänkande. Området lider heller inte brist på träffpunkter i sig. Ett rikt föreningsliv, ett mycket aktivt stödnät för kvinnor, ett vitalt Folkets Hus, träffpunkten Hammargården.

Relationen mellan form,
liv och idé
Frågan om organisering kommer att bli allt mer grundläggande. Strukturer är materialiserade idéer. Frågan är bara vems? Att organisera, strukturera och ge form åt ett möte mellan två eller flera personer handlar om att ge uttryck för en mängd idéer. Som offentliganställd ger jag på detta sätt uttryck för hur jag ser på den medborgare jag möter på socialkontoret, i klassrummet, i förskolan osv. Jag ger också uttryck för hur jag ser på mitt arbete och på mig själv. Den som möter mig kommer att läsa dessa idéer, tolka dem, utifrån sin egen för-förståelse, sina tidigare erfarenheter som utgör bakgrundsföreställningar med vilka situationen läses. Det kan ibland ha mycket lite att göra med mina avsikter som professionell, något som också kan vara av värde att tänka på. Jag representerar inte bara mig utan verksamheten och besökarens tidigare erfarenheter av möten med den. Det kan vara på gott och ont. Det krävs en dialogisk kultur för att frågan om form och organisering skall få ett vettigt svar.

En utbildning för
möte med medborgare
En statlig utredning stakar ut ett önskvärt skifte av förhållningssätt med rubriken "Från patient till medborgare". I Lärjedalen har man formulerat en likartad riktlinje i formuleringen "Från verksamhetsfokus till medborgarfokus". Bosse Forsén och jag brottas med hur vi skall tolka ett dylikt skifte och vad det innebär för organiseringen av vår socionomutbildning. Dialogen med medborgaren måste komma i centrum. De är experterna på sina liv och önskar också vara författare till desamma.

Våra medborgare inom utbildningens ram är studenterna. I vår praktik står vi alltså inför skiftet att gå "Från studentfokus till medborgarfokus". Till att börja med tänker vi oss att det framledes skall bli en utbildning som bygger på ett parallellt möte med andra medborgare. För det första är studenterna medborgare i mötet med företrädare för utbildningen som har som delad idé att se dem som sådana. För det andra går de en utbildning i vilken de i framtiden skall representera en verksamhet i frivillig, privat eller offentlig regi där de förhoppningsvis själva skall förhålla sig till andra medborgare. Denna dubbla position söker vi från och med nästa år bygga vårt gemensamma arbete på redan från början. Vår fördel av att finnas med förankrade i ett lokalsamhälle underlättar detta arbete. I den klass vi nu ansvarat för i Eriksbo och Hammarkullen har tyvärr kopplingen till omvärlden kommit in först en bit in på andra terminen. Man har tagit olika lång tid på sig för att hitta kontakter och för några har det behovet vaknat först nu på tredje terminen.

Universitetets
kunskapssyn
Det traditionella universitetet sätter påståendekunskapen i centrum. Det är denna studenterna skall tillägna sig och genom olika slag av träning lära sig leva i handling. I den kulturen blir lätt litteraturen och föreläsningarna de tunga inslagen. Läraren får rollen som experten som bör vara inläst och uppdaterad. Däremot förväntas läraren i gemen inte vara expert på hur kunskapen levs. Där träder fältets representanter in som experter. Utifrån detta synsätt blir oron också stor när man undersöker socialarbetares bristande intresse för vetenskapliga texter efter avslutad utbildning. Två forskare, Åke Bergmark och Tommy Lundström, har genomfört en studie kallad Kunskaper och kunskapssyn ­ om socialarbetare inom socialtjänsten. I tidskriften Qrage nummer 3 år 2000 läser jag att 75 % av socialarbetarkåren sällan eller aldrig bryr sig om att självmant ta del av nya teoretiska kunskaper och forskningsrön inom sitt område. Undersökningen visar på en häpnadsväckande brist på självständigt kunskaps-sökande.

Samhällets accelererande förändringstakt, samhällets ökande variation och mångfald i former och innehåll och den ökande informationsmängd som produceras kräver en utbildning där valfrihet och skapande förmåga blir väsentliga. Mängden producerad text om socialt arbete har aldrig varit större och hela tiden växer den i omfång, nationellt såväl som internationellt. Den tilltagande internationaliseringen öppnar för oöverblickbara mängder text och inte en skolas litteraturlistor stämmer med en annans. Olika lärare på samma skola lyfter fram olika texter som betydelsefulla och detta är fullt naturligt. Att vi fortfarande är upptagna av att spika givna litteraturlistor tror jag därför är ett övergående fenomen. Byråkratin är välutvecklad för att byta ut en bok mot en annan vilket i längden framstår som ohållbart.

Vi måste utveckla andra sätt där studenten bistås att finna de texter som stimulerar den egna kunskapsproduk-tionen och det meningsfulla lärandet. IT-tekniken öppnar ett hav av artiklar och boktitlar världen runt. Precis som när jag bistår medborgaren i det sociala arbetet är det den andres frågor, position, perspektiv och meningsfullhet som allt tar sin början i. Det råder inte en brist på meningsfulla och viktiga texter. Det är förmågan hos studenten att söka, välja, prioritera och värdera som är de viktiga förmågorna att fördjupa och utveckla inom utbildningens ram. Det är från ledningens sida en fråga om tillit till den egna personalen och i nästa led en fråga om tillit till den pedagogiska förmågan och i nästa led igen en fråga om tillit till studenten att kunna utveckla dessa kompetenser. Denna hållning kommer att stärka studenten att som utbildad visa motsvarande tillit till de medborgare han/hon möter.

Text: Lasse Fryk
Lärare påinstitutionen för socialt arbete vid Göteborgs universitet
2001.06.07