Siri Reuterstrand; deckartips inför sommaren

Deckare med kvinnliga förtecken finns det numer gott om.
Polonipriset instiftades 1998 för att uppmuntra och få fram fler kvinnliga deckarförfattare i Sverige. Därmed indikerande att det skulle råda någon sorts brist på sådana. Nu får väl denna brist anses vara avhjälpt. Lisa Marklund, Helene Tursten med flera har gjort sitt för detta. Dessutom finns det mängder av utländska kvinnor som skriver i genren. Så för oss som gillar den här genren finns det mängder att välja bland.
Vid en liten genomgång av vad jag läst under det gångna året i deckarväg kom jag på att nästan allt var skrivet av kvinnor och med någon typ av vad som i alla fall för tjugo år sedan hade kallats för feministiska teman. Kanske har det gått framåt trots allt?
Här nedan kommer några axplock ur högen som kanske kan vara bra lästips inför sommaren. Som ni ser tycker jag inte att alla böckerna är jättebra, men de är ändå intressanta ur någon synvinkel:

Mord i barm
Helena Poloni
Bonniers Kriminalklassiker första gången utgiven 1956

Helena Poloni får vara med i min uppräkning, inte för att hon är det minsta feministisk, snarare tvärt om, men hon har ju ändå namngivit ovan nämnda pris och många undrar väl vem hon var. Bonniers har en ganska intressant utgivningsserie med kriminalklassiker där man återutgivit Polonis Mord i barm. Den utkom första gången 1956. Poloni var pseudonym för Ingegerd Stadener (1903-1968). Hon skrev ytterliga några romaner och använde också pseudonymen Lillevi Gavell.
På baksidan till originalutgåvan fanns ett "recept" på en riktig deckare, klart inspirerat av Agatha Christie, som lyder som följer: 1. En högkyrklig präst, 2.samhällsbevarande och talföra damer i mogen ålder, 3. Gärna några bra matrecept, 4. en pittoresk småstadsmiljö med anor. Det skall dessutom finnas en fair chans för läsaren att lösa gåtan innan själva upplösningen ges. Hon har hållit sig stenhårt till sitt recept, men så värst underhållande var det inte. En stor dos nostalgi dock för den som är lagd åt det hållet. Men jag skulle nog hellre rekommendera Maria Langs böcker i så fall.

Sparkle Hayter
Snälla flickor
Ordfront
översättning Claes Carlsson

Ordfront som väl får anses försöka hålla en lite radikal linje i sin utgivning har valt att ge ut en översättningar av serien om Robin Hudson, nyhetsreporter på CNN. Snälla flickor är bok nummer två (det lär finnas tre, fyra stycken till). Jag har förtvivlat sökt efter någonting radikalt i den här boken, som hypats en del i dagspressen, men jag hittade ingenting. Det var länge sedan det kändes radikalt att skildra kvinnor lite som om de vore män. Alltså med behov av sprit och sex och med någon form av yrkesliv dessutom. Robin Hudson, huvudperson i Snälla flickor, passar väl in i den här genren och kanske är det radikala i det här att hon - ve och fasa - är medelålders. Dock kollar hon sig ständigt i spegeln efter ålderstecken och naturligtvis är hon otroligt snygg (ser ut som Rita Hayworth ungefär). Klart schablonmässigt alltså. Förresten ligger kanske det radikala i att våga skriva om S/M-klubbar och spermabanker? Jag vet inte. Men vill man ha underhållning i den lättare genren så funkar boken. På ungefär samma nivå som en halvtaskig videorulle eller någon amerikansk tv-serie.
Fast varför just Ordfront valt att ge ut de här böckerna undrar jag fortfarande.

Rosamond Smith (Joyce Carol Oates)
Sarons Ros
Legenda
Översättning:Irja M. Carlsson

Om skräcken för att åldras och om ytans betydelse handlar Rosamond Smiths Sarons Ros. Rosamond Smith är pseudonym för Joyce Carol Oates och hon har under den skrivit flera thrillers med tvillingar som gemensamt tema. Oates nämns ofta i diskussionerna inför nobelpriset och nog håller alla hennes böcker hög kvalité, även de som skrivs under pseudonym. Tvillingtemat inbjuder till en lek med identiteter och funderingar över vad som formar oss och gör oss till dem vi blivit. Så också i Sarons ros som på en nivå är en ganska obehaglig thriller om hur en kvinna som byggt hela sin identitet på att vara vacker grips av panik när åldern hotar att rasera fasaden. Hon begår en serie mord på män och söker så småningom upp sin tvillingsyster vars liv inte på minsta vis påmint om hennes eget.
Det här är både en spännande och mångbottnad historia skriven med Oates sedvanliga svärta. Våld och svek är alltid vardag i hennes romaner. Därför blir man närmast misstänksam när en så normal och välartad person som tvillingsystern dyker upp. Och mycket riktigt har hon också hemligheter. Det finns de som hävdar att lyckan finns - men i Oates/Smits romaner får man dyrt betala för den. Och den är sällan hållbar.

Julie Parsons
När tiden är inne
Albert Bonniers Förlag

Julie Parsons är en relativt ny stjärna på deckarhimlen. Två uppskattade romaner finns sedan tidigare. Hon bor i Dublin och har bland annat sagt att hennes skrivande är ett sätt att bearbeta egna upplevelser och fobier. Hennes far försvann spårlöst när hon var fem år gammal och han återfanns aldrig.
Parsons skriver lite i samma tradition som Oates. Obehagliga psykopater och mycket sköra vardagslyckor. Hon skriver inte heller traditionella pusseldeckare där vi skall lista ut vem mördaren är. Istället försöker vi genom hela berättelsen förstå vad det egentligen är som har hänt och ofta finns det flera historier som skall vävas ihop. Det är alltid otroligt spännande, trots att vi från början vet vem skurken är.
När tiden är inne är historien om en kvinna som, med viss rätt tycker man som läsare efter ett tag, skall hämnas på sin före detta älskare. Hon nästlar sig på det mest försåtliga sätt in i hans liv och vi förstår så småningom mer och mer av vad som ligger bakom både det brott hon vill hämnas och de mord som sker samtidigt.
Parsons leker med våra fördomar och förväntningar. Att huvudpersonen lyckas så bra i sina föresatser beror bland annat på att omgivningen tolkar värden med den "vanliga, normala" heterosexualiteten för ögonen.
Välskrivet och spännande - som gjord för sträckläsning i sommaridyllen.

Text: Siri Reuterstrand
01.06.07