|
|
Den som behärskar det förflutna behärskar framtiden; den som behärskar nutiden behärskar det förflutna. Så lät ett av partislagorden i Georg Orwells Djurfarmen. Historieskrivningen är en viktigt maktresurs i såväl demokratiska som totalitära samhällen. I en nyutkommen bok, Socialdemokraterna skriver historia, analyserar den unga historikern Åsa Linderborg den svenska socialdemokratins historieskrivning från arbetarrörelsens första stapplande år till dags datum. Med den italienska marxisten Antonio Gramscis hegemonibegrepp ger Linderborg en bild av hur socialdemokraterna och speciellt dess ledning använt historien i dess hegemonisträvan efter identitet, legitimitet och framförallt auktoritet. Socialdemokraterna skriver historia är den första större studien som gjorts om den svenska socialdemokratins kamp om historiemedvetandet. I alla fall med "gramsciska" förtecken. Åsa Linderborg visar övertygande hur den socialdemokratiska historieskrivningen i lika stor utsträckning varit ett externt som internt maktmedel. Historieskrivningen har använts av den socialdemokratiska ledningen för att dels disciplinera partimedlemmarna, och dels för att skapa auktoritet och legitimitet åt partiet inom arbetarrörelsen och arbetarklassen. Det senare syftet åskådliggörs först i kampen mot liberalt inflytande inom den tidigare arbetarrörelsen och senare i de hårda kamperna på arbetsplatserna mot kommunister och syndikalister. Resultatet är att socialdemokratin, med några få undantag, etablerat sig som obestridd hegemon inom den svenska arbetarrörelsen. Ofta är den socialdemokratiska historieskrivningen en maktresurs mer eller mindre för partiledningen. Historieskrivningen används till och med inom partiet i partiledningens kamp om hegemoni. I historiska bokverk och jubileumsskrifter bekräftas partiledningen korrekta handlande. Oppositionen utmålas som demagoger och revolutionsromantiker, som uppviglare och splittrare. I ett av bokens intressantaste kapitel behandlar Åsa Linderborg den socialdemokratiska ledarkulten. Ämnet känns igen från Olle Sahlströms bok De röda patriarkerna, men i motsats till Sahlström kopplar Linderborg ledarkulten till den process där det tidigare mothegemoniska socialdemokratiska partiet närmar sig för att slutligen införlivas i den borgerliga hegemonin. De socialdemokratiska ledarna framställs som tidigare hjältekonungar. I socialdemokratins strävan efter legitimitet får den historiska materialismen ge vika för en individcentrering och glorifiering fullt jämförbar med den tidigare hårt kritiserade borgerliga historieskrivningen med kungar och ädla heroiska män. Den forne ärkefienden och en av grundarna till dagens vänsterparti, Z.Höglund, gör en för denna tid typiska jämförelsen mellan Gustav Vasa och Hjalmar Branting 1926. "När man liknat honom vid Gustav Vasa, så ligger det ingen retorisk överdrift däri: för det nya Sverige, för demokratins och socialismens Sverige, skall hans minne stå i samma förklarande ljus, som omstrålar den nationella svenska självständighetens ärekrönte storkonung." Med en ledarkult av sovjetiska mått framställs Hjalmar Branting, Per-Albin Hansson, Tage Erlander och inte minst Olof Palme som arbetarklassens naturliga företrädare. Med bibliska metaforer och traditionell symbolik framställs bilden av en naturlig "tronföljd" inom partiet. Övergångar som i själva verket ofta föranleddes av hårda politiska och personliga motsättningar. Att Åsa Linderborg inte väjer för att diskutera annars tabubelagd kritik mot Olof Palme är uppfriskande. Till de mer skrämmande delarna hör det arbetarförakt och ovanifrån-perspektiv som finns utryckt i delar av den socialdemokratiska historieskrivningen. Arbetarklassen ges i och för sig en betydande vikt i den socialdemokratiska propagandan, men samtidigt tillskrivs bara arbetarklassen och "massan" positiva egenskaper vid situationer och förlopp då den stått enad bakom de socialdemokratiska ledarna. Ett exempel är beskrivningen av de som, med rätta, anklagade partiledningen för att vara alltför kompromissvillig i samband med Storstrejken 1909. Oppositionella arbetare beskrivs som "svårdisciplinerade" med "lättrörliga och oskolade hjärnor". De som över huvudtaget förespråkade utomparlamentariska handlingar utmålades av ledare som Branting som "outvecklade", "småsinta" och "ointelligenta". Partiets ledning framställs under vissa tider som tämjaren av den folkliga upproriskheten och Arbetarklassen/massan som de otacksamma, de som inte vördnadsfullt tackar sina ledare för allt det de försakar för den. Påståendet att arbetarklassen brister i tacksamhet till socialdemokratin och dess ledning är något jag själv fått höra helt nyligen på fackliga ungdomsskolan. Arbetarföraktet inom socialdemokratins historieskrivning sätter fokus på en kritik man kan föra fram mot Åsa Linderborg. Hon analyserar kortfattat den framväxande arbetarbyråkratin inom arbetarrörelsen. Det faktum att många ledare inom den tidiga arbetarrörelsen bestod av medlemmar ur borgarklass och mellanskikt diskuteras inte. Vad har det gett för konsekvenser för historieskrivningen? Göran Greider diskuterar i Arbetarklassens återkomst hur bristen på arbetare förändrat inställningen till klassbegreppet inom socialdemokratin, att det blir till ett psykologiskt dilemma för många icke-arbetare att diskutera politik ur ett klassperspektiv. Man talar om de där nere, och det finns tidvis en rädsla för "massan". Vad får det för konsekvenser i relationen ledning och gräsrötter och för deras historiesyn? Boken Socialdemokraterna skriver historia ges ut på Atlas förlag, ett bokförlag inom den pigga vänstersocialdemokratiska Arenagruppen, och är Åsa Linderborgs doktorsavhandling vid Historiska institutionen vid Uppsala universitet. Förhoppningsvis kan Åsa Linderborg visa vägen för ett större samhällsengagemang från akademiker och intellektuella inom historieämnet. Inte minst för att mota tillbaka nationalekonomin och ekonomismens grepp om debatten. Hon har redan visat att hon klarar trycket. När den antiintellektuella hetsen kring Kommunismens svarta bok och vänsterns skuld stormade som värst, var det hon som ensam från forskarvärlden krävde behärskning och en minsta gnutta intellektuell hederlighet av herrarna Ahlmark, Skytte och Leijonborg. Det ser lovande ut. Innehållet är modernt och fritt från dogmatism och ortodoxi, formen är väsensskild från 1970-talets akademikervänsters frossande testuggeri. Åsa Linderborg visar att hon tillhör den nya generation unga marxister som nu tar ytterligare steg in i samhällsdebatten. Text: Daniel Olsson |
 |