Svenskarna gillar inte EU. Många har svårt att se fördelarna med medlemskapet och nästan en tredjedel av de tillfrågade i olika undersökningar tycker att vi egentligen borde lämna samarbetet. Siffrorna ser ungefär lika dana ut för britter och danskar medan italienare, irländare och luxemburgare tycker att det mesta med EU är fantastsikt. Samtidigt är svenskarna de som är mest positiva till att EU utvidgas. Det är fler som vill att Estland, Polen och Ungern blir medlemmar i EU än som tycker att Sverige skall vara kvar i samma organisation. Det är onekligen en smula paradoxalt.

Sverige och svenskarna tillhör de mest EU-skeptiska i Europa. Orsakerna till detta kan man spekulera i. En är säkert historisk, Sverige har inte deltagit i krig på mycket länge och känner sig inte som tyskar, fransmän och italienare delaktiga i EU som fredsprojekt. Inte heller har vi som portugiser, greker eller spanjorer ganska färska minnen av att leva i en fascistisk diktatur. Vi har inte heller som finländarna smärtsamma erfarenheter av en stor supermakt som helt styrt vår utrikespolitik. Detta kan säkert förklara en del av skepsisen. En annan har att göra med regeringens attityd till samarbetet, ända sedan kol och stålunionen. Från samtliga regeringar har vi sedan 1950-talet fått höra att det där samarbetet är nog bra för andra men inte för Sverige. Så sent som sommaren 1990 uttalade sig flera ledande socialdemokratiska statsråd om Berlinmurens fall och den förändrade internationella situationen. Men medlemskap i EG det var inte aktuellt, försäkrade det. Då plötsligt kom det, i en bisats i budgeten i ett krispaket, ett par veckor senare: "Sverige skall söka medlemskap i den europeiska gemenskapen." Bara så där utan diskussion, som en åtgärd för att få fason på en ekonomisk kris. Inte konstigt att tvivlen består.

På många sätt finns det dock goda skäl att vara skeptisk till EU. Även jag som passionerat tror på EU-projektet och som ser det som självklart att Sverige har en plats där, ser förstås många problem med EU. Jordbrukspolitiken, slutenheten, byråkratin och oförmågan att enas om en solidarisk och human flyktingspolitik är några av de saker jag ogillar mest. Men det finns också mycket bra med EU samarbetet och det är den organisation som nästan hela Europas länder är eller vill vara medlemmar i för att vi skall kunna lösa våra problem tillsammans. EU finns, det kan vi inte tänka bort.

EU är förvisso svårt att påverka för medborgarna och Bryssel kan kännas mycket långt borta. För vissa politiker (läs statsministern) blir slutsatsen av detta att EU istället ska komma närmare människors vardag och ägna sig åt de dagliga frågorna. Jag är inte så säker på det. De dagliga frågorna som handlar om skolor, sjukvård, dagis, arbetstider och cykelvägar skall EU inte ägna oss åt. Beslut som rör dessa frågor bör vi fatta själva i familjen, eller i kommunen, på sin höjd i riksdagen. Jag tror tvärtom att EU måste koncentrera sig på färre frågor. Den smygande känslan av att Bryssel har sina syltkladdiga fingrar i varje politisk kakburk måste motarbetas. I det framtida EU måste färre saker ligga på EU nivå.

Problemet med att det är svårt att begripa hur EU fungerar kan delvis undanröjas genom bättre utbildning i skolorna, mer information, bättre mediatäckning och genom att alla vi som arbetar med EU-frågor fortsätter att vara ute och besöka skolklasser, arbetsplatser, föreningar mm och talar om EU frågorna. Men EU måste också i sig själv bli begripligare. Det är idag omöjligt att ta sig igenom Amsterdamfördraget och det nya Nicefördraget är knappast begripligare. Det behöver skrivas om, förenklas och delas upp i två delar. Den första bör vara en slags författning som enkelt och tydligt beskriver vad EU har för mål och värderingar, hur institutionerna fungerar, vilka frågor som EU arbetar med samt vilka rättigheter de europeiska medborgarna har. Frågan om vilka frågor som EU skall syssla med är dock inte självklar. Men det är precis detta den närmaste årens debatt skall handla om. Efter det stora toppmötet i Nice i december förra året skildes EU:s regeringschefer med en bister eftersmak och beslöt att nu måste vi lämna det nationalistiska egenintresset och inleda en stor och allmän debatt om EU:s framtid. Hur skall EU kunna fungera med 30 länder och fortfarande vara demokratiskt och effektivt? Vad skall EU egentligen göra? Hur skall man kunna öka de nationella parlamentens möjligheter att delta i besluten ?

Tanken är att alla EU-länder nu skall inleda en stor diskussion om EU:s framtid bland sina medborgare. Studiecirklar, skolklasser, forskarvärlden, fackföreningar, pensionärsföreningar mm skall involveras i en stor debatt och förslag om sedan alla regeringar skall ta med sig inför nästa stora regeringskonferens 2004 då EU:s fördrag skall skrivas om. Regeringen har bildat en kommitté som skall leda detta arbete och det finns en hemsida på nätet där man idag kan komma med olika tankar och förslag. Konferenser, seminarium, hearings och debatter kommer att ordnas runt om i landet. Det mesta talar sedan för att det bildas ett slags konvent bestående av Europaparlamentariker, nationella parlamentariker och representanter för kandidatländerna som träffas för att samla upp dessa åsikter och komma med ett gemensamt förslag till hur ett framtida EU skall kunna se ut. Konventet skall sammanträde i full öppenhet och offentlighet och kunna knyta till sig olika delar av samhället för att få råd och synpunkter.

Att många människor vill diskutera EU har blivit tydligt i samband med alla de skol- och arbetsplats besök jag gjort under min tid som Europaparlamentariker. Det märks också på de många demonstrationer som hållits vid flera toppmöten i Sverige. Det stora mötet i Göteborg kommer att bli kulmen på dessa protester och hundratusentals människor väntas till vår stad för att på olika sätt markera sina synpunkter på det europeiska projektet. Dessa människor måste få möjlighet att samtala med EU-politikerna. Regeringscheferna måste komma ut ur toppmötenas slutna dörrar och möta människor och visa att allt tal om att öppna EU och inleda en bred dialog inte bara är högtidliga fraser utan också allvar.