Företar man sig att i bokform skriva ner saker man kommit fram till under många års umgänge med flera skilda odlingsområden inom den samtida vetenskapen, så som jag gjorde i min kritik av populärvetenskapen i Svindlande perspektiv W&W 1993, kan man knappast räkna med att i dagstidningarnas bokrecensioner få höra väl genomtänkta reflexioner över, eller bemötanden av, grundläggande resonemang. Vad som bjuds är summariska domslut av typen "Rätt!" eller "Fel!" plus en del mer eller mindre svepande omdömen som kanske säger mer om recensenten än om boken! Signalen till mig var: "Vetenskapen göre sig icke besvär! Här är det journalistiken som härskar!"

Filosofie doktorns i vetenskapsteori vid Göteborgs universitet Jan Nolin artikel i senaste numret av Alba "Den farliga populärvetenskapen" - nu nästan tio år post festum! - kan vid ett första påseende synas vara en "riktig recension". Men Nolin skriver mest om saker jag sagt på annat håll än i min gamla bok, och för övrigt klandrar han mig för att inte ha läst en massa litteratur som han vördnadsfullt hänvisar till som "den omfattande internationella litteraturen om popularisering".
Nåja, ett och annat har jag väl läst. Men viktigast ur min synpunkt är att utveckla ett språkligt perspektiv på populariseringen. Och här är jag rädd att det är vetenskapsteoretikern Nolin som inte är tillräckligt påläst. I sitt korta referat av min "kritik av populärvetenskap" tillskriver han mig åsikten att "när begrepp rycks loss från sin egentliga kontext, så förlorar de sin verkliga innebörd".
Det skulle inte falla mig in att hitta på någonting sådant. Ty varje s.k "definitionsordbok" visar att begrepp ryckta ur sina "egentliga kontexter" inte alls behöver förlora sina "verkliga innebörder"
Nej, vad jag försökt säga är att när ord flyttas från sammanhang där deras användning har sin naturliga hemort, till sammanhang där de inte hör hemma, så blir de "främmande fåglar" för förståndet.

Denna insikt har jag inte nått fram till på basis av någon "popularisering av Wittgenstein" utan den är rätt mycket en frukt av mina ansträngningar att lära mig något av denne filosofs sätt att tänka, och den är också min utgångspunkt i strävan att bli klar över vilket öde som väntar vetenskapen till följd av populariseringen, en uppgift som jag långt ifrån känner mig färdig med.
Vad jag gång på gång upplevt i de åtskilliga debatter jag deltagit i med anledning av min bok är att allmänbildningen i vårt land lever kvar i en gammaldags skolgrammatisk uppfattning om språket - inte som en plastisk repertoar av muntliga handlingsformer vilket det är, utan som ett statiskt förråd av skriftliga uttrycksformer. Det tycks mig vara detta skolgrammatiska perspektiv som står i vägen för vissa av mina läsare. Nolin är ett exempel.

Min bok är alltså en modern lingvists reaktion mot denna gammalmodiga syn på språket. Och den åskådningen uppfattar jag som intimt förknippad med en rad andra likaledes förlegade synätt från tidigare århundraden, bland annat en stel världs- och människouppfattning. Människan, och likaså språket, framstod som ett slags konstanter och möjliga objekt för forskning och "förbättring" i enlighet med den ena eller andra samhälls- respektive språkteorin. 1700-och 1800-talen tvekade inte om att människan kunde förbättras med hjälp av populärvetenskap, och språket med hjälp av grammatik!

På ett ställe i sina Filosofiska Undersökningar liknar Wittgenstein vetenskaperna med förstäder. Han beskriver språket som en gammal stad. I centrum finns den äldsta stadskärnan omgiven av ring efter ring av allt yngre kvarter och stadsdelar. Länst ut i periferin ligger förstäderna. I Wittgensteins bild är dessa de yngsta vetenskaperna, som centrums invånare samtidigt rynkar på näsan åt och fascineras av.

Själv vill jag se populariseringen i ljuset av en annan bild, vilken bygger på analogin mellan å ena sidan fisken och vattnet och å andra sidan människan och språkanvändningen. Vad vattnet är för fisken är språkanvändningen för människan: Mediet vi lever i, och utan vilket vi är döda. Vi lever i språkets ocean över vilken kunskapens och vetenskapens vindar blåser. Ur dessa vindar frigör sig begrepp vilka faller ner på vattenytan och börjar sjunka på väg ner mot botten. Längst ner på botten ligger de äldsta vetenskapernas begrepp, matlagningskonst och metallurgi vilka påminner oss om att vetenskap ytterst är hantverk, vidare Galileis och Newtons fysik. På något mindre djup flyter Darwins utvecklingslära, nästan vid ytan finner man kvarkar och kvantsprång osv.

Man kan också tänka sig att begreppen växelverkar med varandra på sin väg ner mot djupen. Och att de kan påverka vindriktningarna vid ytan.
Att börja utreda hela denna lingvistiska "begreppskemi" är, som jag ser det, uppgiften för mitt eget språkliga studium av populärvetenskapen. Jag hoppas att många vill hjälpa till!

text: SVEN ÖHMAN
14.06.00

Sven Öhmans hemsida: http://www.ling.uu.se/Sven.
Där finns länkar till "Vetenskaplighetens öde" och "Svindelns metafysik". Den förra publiceras inom kort i Finsk Tidskrift.

Sven Öhman kan åter förväntas dyka upp i debatten om populärvetenskap. Han har nyligen fått pengar för ett ettårigt projekt till att börja med - ett slags pilotprojekt från Riksbankens Jubileumsfond. Rubriken är "Allmänhetens förståelse av vetenskapen", en rubricering som inspirerats av benämningen på en oxfordprofessur "Public Understanding of Science", nämligen Richard Dawkins'.