23.04.1992. Det var då mitt liv förändrades, för alltid. Den dagen flydde jag från min hemstad - Sarajevo, efter att kriget i Bosnien bröt ut.
Sex år har gått sedan dess. Sex år!? Herregud, vad tiden går fort! Det är man helt omedveten om tills tanken plötsligt kommer som en blixt från en klar himmel.

Tiden var ingenting man tänkte på som liten. Nä, då levde man för stunden, för dagen. Äta, leka, sova och det var ingenting mer med det.
Ser jag tillbaka märker jag hur mycket allting har förändrats, hur mycket jag har förändrats. Drömmar om Barbie-dockor har gett plats åt nya, "vuxna" tankar och det är precis vad jag håller på att bli. Jag är inte längre samma 12-åriga flicka som vinkade av sin pappa, den dagen för sex år sedan. Inte heller visste jag då att det skulle ta tre långa år innan jag såg honom igen.
De förlorade barndomsåren, där jag började utvecklas från barn till en vuxen människa, kan aldrig tas igen. Jag får aldrig en chans att återuppleva det med min pappa, mina gamla vänner och mina närmaste. Den tiden är borta med vinden. Istället fick någon annan ta deras plats. Människor som jag träffade i Makedonien, Kroatien och slutligen Sverige, där jag snart har bott i fem år. Det var de som fanns där för att hjälpa mig under den långa resan.
I sådana stunder börjar jag fundera på vem jag egentligen är, var jag hör hemma. Jag har kommit till en punkt i mitt liv då jag känner att jag måste hitta mig själv och mitt hem. "Det kommer att visa sig med tiden" säger vissa, men jag tycker att den tiden bara springer ifrån mig. Den har ingen tanke på att stanna och jag kan inte hinna ikapp den.
Den har fått mig att känna mig mer värdelös än någonsin. Jag måste hitta min väg hem, men var är hemma? I Sarajevo, där jag har mitt förflutna, en trygg tillvaro som togs ifrån mig och lämnade tydliga spår efter sig.
Eller här i Sverige, där jag har utbildat mig, hittat mina bästa vänner och ett annat sätt att leva? Sverige har gett mig frihet, möjlighet till utveckling och en säker grund att stå på.
Jag behöver tid att tänka, bestämma mig, men ju längre tid det går desto mindre tid finns kvar. Den får inte gå till spillo, jag måste få ut någonting av den. För tiden kommer aldrig tillbaka.
Det känns som om jag står alldeles ensam, medan människorna runt omkring mig rusar förbi. Alla verkar ha ett mål, alla verkar veta vad de vill.
Men jag är den som tävlar mot klockan. Mot tiden som jag inte kan stoppa. Den är min fiende, fast en värdefull sådan som jag inte har råd att förlora.
Det är svårt att hitta sig själv när en del av ens själ finns kvar i ett annat land, en annan kultur, en annan tid.

Och klockan fortsätter att ticka...

Text: LEJLA KARISIK
fotot kommer ur privat album och barnet till höger är artikelförfattaren strax innan hon lämnade Sarajevo