’Tredje världen’ som en tid och en plats fri från tvingande strukturer? Det är ofta så det såkallade ’individuella resandet’ eller backpacking betraktas av resenärerna själva. Men så enkelt är det inte, varken för de människor som bor i destinationerna eller för resenärerna själva.

I min avhandling Taking time and making journeys. Narratives on self and the other among backpackers har jag försökt lyfta fram olika strukturer som trots allt styr individens val att resa, av destinationer, handlingar och berättelser. I det sammanhanget blir det intressant att betrakta resan, inte bara som en frigörelsehandling från de strukturer som känns tvingande i länder resenärer betraktar som sina hem, utan också att se resan som den maktmanifestation den faktiskt är. Individuell ’västerländsk’ och ’eurocentrisk’ frigörelse sker ofta på bekostnad av ’den andras’ individualism och genom stereotypa och dikterande föreställningar om människor som lever på destinationerna.

Det är inte svårt att inom backpackerkulturen finna symboler som för tankarna till resan som en frigörelseprocess. Det är inte ovanligt att backpackerresenärer kastar bort eller stoppar undan sina armbandsur innan de påbörjar sin resa, något som kan uppfattas som ett tecken på att denna speciella typ av resande ofta innefattar en reaktion mot den maktstruktur som förknippas med klocktidsförtryck. Att komma bort från schemalagd klock- och kalendertid blir ett sätt att tillfälligt skaka av sig ’förtryckarna’. I detta samanhang blir resandet en time-out, en tid av liminalitet, en priviligerad egen tid som leder till en känsla av ökad kontroll och självstrukturering.

Förkastandet av klockor och armbandsur och valet att resa med öppna biljetter för att kunna fatta sista-minuten-beslut blir symboler för en frigörelse från hemmiljöns kontrollerande strukturer och betryckande rutiner, det markerar början på någonting nytt, en tid där den resande känner sig fri att göra som hon vill. Ur ett sociologiskt perspektiv handlar frihet i detta sammanhang om kontroll, ett resande laddat med en stark symbolik av valmöjligheter, handlingsfrihet och självbestämmande. Resenärerna styrs naturligtvis i viss mån av sina biljetter, av tidtabeller för transporter, samt av destinationernas vardagsrutiner och allmänna restriktioner. Dessa villkor upplevs dock sällan som en utifrån påtvingad kontroll utan ses istället som möjligheter för den resande att sätta sina egna färdigheter och sin planeringsförmåga på prov. Genom framgångsrik hantering av yttre villkor kan den resande uppnå en känsla av styrka och egenmakt.

Styrka kommer också ur upplevelsen av att kunna experimentera med andra tidskonstruktioner, befriad från tryck utifrån. En resa kan ta olika former, såväl fridsam vila på stranden där tiden blir ”stillastående”, som intensivt cyklande, vandrande och kringflackande där tiden ”rör sig mycket snabbt” och ”ett år av resande fylls med upplevelser för en livstid”. Ökad kontakt med och ökad reflexivitet i förhållande till andra sätt att uppleva tid än genom klockans tickande och kalenderns oundvikliga och oåterkalleliga ordning, ökar enligt min mening också upplevelsen av självkontroll och av att befinna sig i en formbar och identifierbar tidsrymd. I detta sammanhang är det intressant att fundera kring den ökande användningen av Internet som kommunikationsmedel under resan. Det innebär med stor säkerhet en utmaning mot synen på resandet som en arena för tidskontroll, eftersom denna teknologi använder sig av abstrakt, nästan ögonblicklig tid för att överföra meddelanden, vilket minskar det upplevda avståndet i tid och rum, mellan den resandes enskildhet, och vännernas och familjens bekanta vardag. Men tid är trots allt inte den enda viktiga komponenten i resenärens kamp för självbestämmande och kontroll.

Känslan av att kunna kontrollera en plats genom att känna till de konkreta strukturer i den närmaste omgivningen är centralt för upplevelsen av sammanhang och ’att finnas till i världen’. Genom överblickbarheten i rummet, på platsen, blir sammanhangen gripbara och upplevs därigenom som enklare att kontrollera. Resan erbjuder många sådana miljöer där det som är viktigt för individen finns lättillgängligt, här och nu. Den ’exotiska’ och ’orörda’ stranden, så hyllad inom backpackerkulturen, är en sådan. En samling bungalows, en eller två restauranger, en handfull personal och en handfull backpackers, palmranden och vågornas rullande mot stranden är det som måste förstås och litas på för att uppleva en känsla av kontroll. Hyllningen av sådana platser kan lättare förstås i skenet av mångfaldiga sociala arenor, budskap och ’sanningar’ i resenärens hemmavardag. Samtidens förklarande och auktoritativa system, vetenskapen inkluderad, är många och motstridiga. De leder till förvirring snarare än bekräftelse och lämnar individerna övergivna och tvingade att konstruera sina egna förklarande meningssystem. Det är inte utan anledning som en del resenärer beskriver ankomsten till stranden som ett sätt att komma hem. Iden om att den enda tillgängliga metoden för att komma hem är att resa utomlands är faktiskt inte så långsökt som den låter. De platser, som en resenär besöker, tycks vara speciellt lämpliga för att förvärva och/eller fylla på individens känsla av mening och ’platskänsla’, i motsats till ´platslöshet´. De förefaller erbjuda lättförståliga relationer och möjligheten att uppleva individuellt självbestämmande, samt kontroll och överblick över situationen.

Men inte bara strandmiljöer erbjuder en känsla av kontroll. Resande ’off-the-beaten-track’, bortom de vanliga turistlederna, på landsbyggden, är en typ av resande som erbjuder en kombination av sociala möten och naturupplevelser, av ’marknadsplatsscenen’ och ’trekkingscenen’. Utformad som en rörelse bort från andra turister, till den lokala befolkningens platser och till och med in i deras hem, verkar denna typ av resande erbjuda utmaningar av både social och geografisk natur. Detta ger resenären möjlighet att ta kontroll över en situation, över andra och över sig själv. Den ’andra’ hanteras med vad som inom backpackerdiskurs anses vara ett passande beteende (vilket tveklöst kan vara både artigt och respektfullt men inte alltid är det). Detta kan framgångsrikt leda till längre eller kortare vistelser och besök hos den så kallade lokalbefolkningen, till billig eller till och med gratis guidning genom orörda områden, och till etablerandet av vänskapsförhållanden, vilka fungerar som statussymboler i backpackerkretsar. Graden av ’värdens’ gästfrihet fungerar som ett mått på framgången. Inom turistdiskursen konstrueras många stereotypa historier om lokala entreprenörers girighet och dessa bidrar till att ytterligare höja värdet på gratis eller närapå gratis boende hos lokalbefolkningen. En resenär som får bo gratis har övervunnit denna girighet antingen genom att ha omvänt en girig medlem av ’lokalbefolkningen’ till en gästfri, eller genom att hitta en som inte blivit ’förstörd’ av andra turister och som på grund av detta upplevs som genuint ärlig. Individens kontroll över sig själv, som också följer med denna typ av handlande, betonas, inte minst, genom upplevelsen av att denna typ av resande medför stora risker. Bristen på andra turister, som självklart just är vad som definierar en plats som ’off-the-beaten-track’, bidrar till bilden av en ganska krävande form av resande som fodrar skicklighet och förberedelse för att kunna hantera det ’nya’ och okända. Det finns alltid en risk att det blir tungt och jobbigt, och om detta händer kan äran upprätthållas genom erfaret handlande.

Man bör vara medveten om att upplevelsen av resmål som kontrollerbara och förutsägbara platser är ett resultat av konstruktioner och reseförväntningar. Det rumsliga i mänsklig, geografisk mening är mycket mer komplicerat än dess rent visuella uppenbarelse. Det är snarare ett tids-rum, som genomgår konstant omformning genom sociala möten och relationer vilka sträcker sig långt utanför den fysiska geografins gränser. När resenärer så upplever kontroll och återfunnet samanhang överblickar de trots allt ett nät av sociala relationer, hierarkier, maktkamper eller minnen som inte är fixerade, vare sig i tiden eller i rummet. Bristen på nära relationer med de människor som bor på plats och som skulle kunna vittna om komplexiteter gör konstruktionen seglivad.

Det finns ännu en viktig platsrelaterad fråga som inte får förbises när man diskuterar resandets rum och makt. Jag har till och från återkommit till iden om backpackerformen av resande som en investering i symboliskt kapital (Bourdieu 1984). Rum, som de platser man väljer under resans gång, är av största vikt i maktkampen och avant-gardets försök att behålla ett försprång. Resandets platser är väsentligen sammanvävda i ett hierarkiskt nät av maktpositioner, där vissa platser tilldelas mer symboliskt kapital än andra. Platser ’off-the-beaten-track’ tilldelas generellt sett mest av detta kapital. I detta nät ställs kontinenter mot kontinenter, länder mot länder, områden mot områden. Kontinenter som Afrika och Sydamerika är mer prestigefyllda platser att besöka än Nordamerika och Australien. Vissa länder, såsom Mikronesien, Salomonöärna och Papua Nya Guinea, verkar vara reserverade för erfarna resenärer. Andra länder, som Indien eller Thailand, måste delas upp i mindre regioner, där ett besök till Goa eller Kerala i Indien ger mycket mindre prestige inom backpackerhierarkin än ett besök till Tamil Nadu eller Andhra Pradesh, och ett besök till Ko Chang i Thailands Trat-provins ger mer symboliskt kapital än ett till Ko Samui. Dessa platser har en djupare innebörd än deras geografiska position. Deras vikt kan relateras till de sociala relationer som de erbjuder. Mängden av andra turister, de befintliga ’etniska’ gruppernas tillskrivna ’karaktär’, det fasta boendets ekonomiska och sociala status, är villkor som bestämmer vilken position varje plats skall inta enligt backpackerlogiken. Om en resenär hanterar sina vistelser med skicklighet och erfarenhet, kan hon klättra på backpackerresandets statusstege genom att använda de geografiska platser hon besöker som stegpinnar. Detta fenomen är tveklöst av stor betydelse när resandet används för att styrka individens självkänsla. Att klara av (de ofta mytologiserade) levnadsförhållandena på prestigefyllda platser ökar ens möjligheter att bli sedd som en ’sann äventyrare’ både av omgivningen och i sina egna ögon, som någon som kan bemästra tillvaron till och med på vardagslivets absoluta gränser.

Men alla resenärer har inte lika lätt att bli betraktade som ’sanna äventyrare’ och få sin resa omvandlad till symboliskt kapital i lika stor utsträckning. Den roll som tillskrivs kvinnorna i äventyrsstråket är fortfarande, liksom i samhället i övrigt, inte oproblematisk. Kvinnor som ’tillverkare’ och ’producent’ ignoreras ofta, vilket leder till att de fråntas positionen som subjekt i skapandet av historiska processer. Mitt forskningsprojekt har visat, att kvinnliga resenärer utan tvekan precis lika aktiva, risktagande, och ’kompetenta’ som män, och erbjuder därigenom ett exempel på Felskis (1995) argument rörande kvinnornas deltagande i formandet av historien (i det här fallet av resande). De använder sig, precis som män, av plats för att styrka sina identiteter. Trots detta kan användandet ta sig olika former och skapa olika meningar beroende på köns-och genusförväntningar. Kvinnors rörlighet i resandets rum verkar ha vissa begränsningar. Visserligen finns vissa områden som är mer eller mindre otillgängliga för kvinnliga resenärer, såsom barer, kaféer och byggnader för religionsutövning i de kulturer som ganska exklusivt domineras av manliga hegemonier vilka förbjuder kvinnor att befinna på vissa allmänna platser, men dessa platsers popularitet inom backpackerkulturen är trots allt inte så stor och beskrivs inte heller som ett problem bland kvinnor jag har intervjuat. Intressantare är egentligen att det skrivs guideböcker där kvinnor får rådet att röra sig extra försiktigt med tanke på deras ’naturliga sårbarhet’. Vidare, som Bhattacharyya (1997) uppmärksammat, ger guideböcker betydligt mer moraliserad rådgivning till kvinnliga resenärer (detta gäller även homosexuella och handikappade) än till män. I slutändan kan denna diskurs om kvinnlig sårbarhet, oberoende av verkliga risker, orsaka mer försiktighet och reflexivitet, i förhållande till rumsförflyttning, bland kvinnliga resenärer. Likaledes kan omgivningens tolkning av individens resa skilja sig beroende på genusförväntningar. En handling som utförts och värderats av resenären själv som ett uttryck för styrka, kan uppfattas som en avvikelse och som en normförbrytelse av en publik som fortfarande är påverkad av diskurser som likställer rörlighet och individuell prestation med maskulinitet. Om detta vittnar inte minst all den litteratur som framställer kvinnliga äventyrare som ’uddavarelser’, alltså inga riktiga kvinnor, både historiskt och nu (se också Mills 2002).

Ovan har jag talat om upplevelsen av individuell ’frihet’ som en förutsättning för att erhålla individuell kontroll och makt. På ett individplan ter sig också denna form av bemäktigande som förhållandevis perifert och begränsat till individens egna upplevelser och närmaste sociala krets. Detta synsätt kullkastas dock om man också tar i beaktande de diskurser, eller de dominanta eurocentriska värderingar som resandet konstrueras med hjälp av. Turism framställs ofta enkelt som en reaktion mot ett samhälle som uppfattas som kontrollerat, konstruerat, falskt och komplext, och som ett uttryck för ett sökande efter personlig ’frihet’, efter mera ’genuina’, ’verkliga’ och ’förutsägbara’ sammanhang och sociala relationer. I forskningssammanhang talar om turisten som en autenticitetssökande varelse. Även om jag också betraktar äkthetssökandet som viktigt så anser jag inte att det räcker till för att belysa den ofta omedvetna hierarkiska världsbild som präglar inte minst backpackerkulturen. Många backpackerberättelser är slående lika äldre tiders koloniala föreställningar om den oförstörda, naiva, snälla, barnsliga - och kanske farliga - ’vilden’. Då sådana värderingar tjänar som fundament till många av de mest framgångsrika off-the-beaten-track-historierna i backpacker-intervjuer och i resereportage tycker jag att det finns all anledning att ersätta det nu etablerade etnicitetsbegreppet till exempel med begreppet primitivism om vi ska komma vidare i en förståelse för vilka drivkrafter som gör äventyrligt, individuellt resande så högt värderat.

Tidiga former av primitivism - som kan spåras åtminstone så långt tillbaka som till det tidiga 14oo-talets sjöfärder och jakt på kolonier och lite senare, till antropologins uppkomst - innehöll tveklöst ett drag av idealisering av det ’primitiva’ utöver ett allmänt förakt för dess brist på utveckling. Trots detta var det först mycket senare, tidigt 1900-tal, som tron på ett ’renare’ liv bland de primitiva etablerade sig mer konkret i de flesta europeiska samhällena (Flores Morador 2001). Bilden av den ’ädle vilden’ flyttade från museerna in i konstgallerierna och de trendiga hemmen i det moderna Europa. Samtidigt började antropologisk och etnografisk forskning att dyka upp i bokaffärerna och på bokhyllor i ’vanliga’ människors hem. Detta skedde, inte överraskande, medan Europa och dess kulturellt likartade kusiner, såsom USA, höll på att anpassa sig till och kämpa med alla aspekter av den moderna industriella utvecklingen, vilken till viss del medförde en känsla av förlust och uppgivenhet. Icke-hierarkiska relationer, relationer bundna till tid och rum, kontroll över den närliggande omgivningen, självklara svar på uppenbara frågor, samanhållning och meningsfullhet inom kollektivet var erfarenheter och tillstånd som blev alltmer sällsynta. Tillvaron, kom för många i det moderna Europa att handla om betalt arbete, identitetskonstruktion, och om abstrakta sociala relationer som sträckte sig över tid och rum. Helt andra egenskaper tillskrevs ’de andras’ samhällen. Möten med ’det annorlunda’ har därigenom kommit att ses som en läkande upplevelse för människor som märkts och skadats av en ovänlig samhällsutveckling. Millennieskiftets resenärer hoppas fortfarande finna egenskaper som de känner är förlorade eller åtminstone ses som en bristvara i deras egna hemmiljöer.

Medan tidigare primitivistiska idéer bundna till resandet först och främst underblåste konstruktionen av en ’västerländsk’ kollektiv identitet, har primitivismen av i dag också blivit medel för konstruktionen av individuella identiteter. Med sin tro på primitivism, och aktiva sökande bortom de stora turismstråken efter människor som tillskrivits primitiva drag, avskiljer en resenär sig själv inte bara från ’de andra’ i det ’främmande’ men också från ’den andra’ inom hennes egen ’kulturella grupp’. Detta är vad som händer när primitivism förenas med individualism. Individualism och ett sökande efter en egen identitet är tveklöst ett av de huvudsakliga uttrycken för samtida liv i de länder som de flesta av resenärerna räknar som sina hem. Primitivism, skapar, betonar och återvinner den ’andres’ olikhet, och gör den användbar i en resandes sökande efter arenor för individuellt självförverkligande. Att vara ’ensam’ bland ’de andra’ och att leva som den ’andra’ i stället för som ’oss’, upplevs förutom som ett närmande också som en effektiv form av åskådliggörande av det egna jaget. Uttrycken för och sökandet efter individualism är av största vikt för många resenärer och reseskildrare. Primitivismens diskurs redogör för effektiviteten hos det individuella självförverkligandet. Det är också här som ’individualismen tragedi’ kan ses i all sin klarhet. Som Simmel (1911/1971) har uppmärksammat blir individualismen till en fastslagen form så snart som många individer gör den till sin religion. Ekonomisk tillväxt och demokratiska tendenser inom turismen har gjort det möjligt för alltfler människor att resa. Samtidigt har uppslutningen kring idén om det självständiga resandet spritt sig vitt och brett på grund framgången hos resetidskrifter, litteratur och övrig media, inklusive internet. Primitivism har därför kommit att praktiseras av allt större antal resenärer som hävdar sitt oberoende, och denna utveckling leder på ett naturligt sätt till att platser som antas vara ’primitiva’ och ’orörda’ drar till sig stora mängder resenärer. Institutionaliseringen av självständigt resande oroar verkligen många resenärer, men det är inte mycket i mitt projekt som tyder på en nedgång i sökandet efter det primitiva och den individualism som antas belöna de trogna.

I denna ovan beskrivna processen är det intressant att ånyo koppla resonemanget till genusföreställningar. Det finns skäl att anta att kvinnor står för en stor del av ökningen i backpackerstråket, och därmed också av praktikens demokratisering och institutionalisering. Jag ser åtminstone två konsekvenser. Den ena är att rese-arenan, såsom andra arenor med tidigare tillskriven manlighet, genomgår en slags deflation där handlingens värde förringas ju fler kvinnor som träder in på scenen. Det är som om kvinnorna på plats besudlar den tidigare så höga statusen. Vi ser sådan utveckling på den svenska arbetsmarknaden. Varför skulle den inte finnas i backpackerdiskursen? Den andra konsekvensen är att förringa deras närvaro. Kvinnor som agerar kraftfullt, individuellt och ’kompetent’ i backpackerstråket framställs - eller framställer sig själva - som ’icke-kvinnor’, ’pojk-flickor’ eller uddavarelser vilket bidrar till en fortlevande bild av kvinnor som per definition är annorlunda från män. På grund av detta uppmärksammas och erkänns ofta inte kvinnornas närvaro annat än som avvikande beteende (också när det handlar om stora mängder kvinnor) inom ett område som upplevs som maskulint. Jag får fortfarande ibland frågan på forskningsarenan om varför jag är intresserad av kvinnors resande när de är så få. Detta trots att det finns statistik som talar för att hälften av de backpackers som befinner sig i Asien är just kvinnor (Jarvis 1998).

Att se kvinnor som ett hotfullt kollektiv som skapar deflation, eller att inte se dem alls även när de är närvarande får konsekvensen att de inte blir sedda som individer utan som ett könat kollektiv. Förnekandet av kvinnlig individualitet och kvinnors närvaro på ’maskulina’ arenor får vissa allvarliga universella konsekvenser, i det att kvinnor fråntas sina roller i skapandet av historien, annat än som objekt och männens ägodelar. Om man är utesluten från de historiska processerna ges man heller aldrig något erkännande för det ’bra’ eller ansvar för det som är ’dåligt’ i den mänskliga utvecklingen. Det finns anledning att ta dessa tankar på allvar. Att se (resande) kvinnor som kompetenta individer öppnar också upp för nya tolkningsperspektiv. Kvinnor är inte bara kvinnor, utan också bärare av tillskrivna såväl som upplevda etniciteter, klasser, livsåskådningar och så vidare. Det är onekligen inte alla kvinnor som har möjlighet att ge sig ut på lång-resa. Maktstrukturer verkar självfallet inte enbart i relationen mellan män och kvinnor, utan mellan rik och fattig, vit och svart. Kön, etnicitet, klass och världsåskådning samverkar i formandet av enskilda individers erfarenheter. Resan från Europa till ’tredje världen’ förtjänar inte bara ett genusperspektiv utan i lika hög grad etnicitets och klassperspektiv. Man bör ha klart för sig att den primitivism som finns inbyggd i resans värderingssystem praktiseras av privilegierade män och kvinnor och att det, trots en historisk maskulin hegemoni på researenan, är hög tid att våga lägga ansvaret för detta också inom en kvinnlig diskurs. Detta ser jag som en förutsättning för ökad jämställdhet. Att kvinnor fråntas erkännande och ansvar är en omständighet som bidrar till att idén om dem som det svagare könet består.

2004.04.22

Torun Elsrud är nyligen disputerad sociolog och verksam vid högskolan i Kalmar