Det exotiska måste inte alltid ligga långt bort. Men kanske inte heller på den egna bakgården, för det exotiska är väl något som avviker från det man har vant sig vid. För min egen del har jag funnit en plats i norra Jylland i Danmark och som jag återkommer till minst en gång om året. En plats som ligger där den ligger, men som ändå ändrar sig med tiden.

1992

Det lilla fiskesamhället Lönstrup ligger mellan Lökken och Hirtshals på den danska västkusten. Mot slutet av 1800-talet växte nationalromantiken och intresset för naturen, förkroppsligad av i första hand överklassen. Från Köpenhamn gav de sig ut för att upptäcka landet. Små kolonier av lyxiga och stora sommarhus byggdes lite varstans, som i Skagen dit en grupp konstnärer också sökt sig. I Lönstrup bodde fiskarbefolkningen nere i en dalgång. Hit hittade också överklassen, men de byggde sina hus uppe på kullarna, där utsikten är bedårande men där det också blåser snålt från Västerhavet. Fiskarbefolkningen hade säkert en hel del synpunkter på husens placering.

2002

Strandbankerna är här de kanske högsta i hela Danmark, ungefär 50 meter. De bidrog naturligtvis till överklassens intresse för orten. Snart började de bygga små strandhytter som skydd mot den nästan ständiga blåsten. Man kan fortfarande se dem utställda på sommaren men de används nog inte lika flitigt idag. Det gäller ju numera att bli solbränd. Går man en bit söderut på stranden i Lönstrup kan man ana vilka naturkrafter som verkar på landskapet. Speciellt på hösten ligger havet envist på och gröper ur sandbankerna. Som undermineras med ras som följd. Havet äter bokstavligen av landet. Två meter om året i genomsnitt.

Vore det inte för skyddsbarriärer av granitblock skulle delar av Lönstrup redan ha ätits upp av havet. När det första stora huset vid hamnen tagits av havet efter en höststorm för tjugo år sedan bestämde man sig för att bygga desa barriärer. Men söderut finns inte några sådana. Det finns olika uppfattningar om huruvida man ska låta naturen ha sin gång eller inte.

2003

Resultatet är en dramatik som beskådas vid två speciella byggnadsverk. Lönstrup gamla kyrka från 1100-talet ligger bara några meter från stupet ner mot havet. En hel del gravar har redan försvunnit. Detta är en plats jag förgäves har försökt fotografera för att fånga dramat på bild. Man ska helst komma inseglande utifrån havet för att få riktigt bra bilder. En enda gång har jag sett tyska turister använda termiken på just detta ställe för sin manuella seglarutrustning.

Det är betydligt enklare med fyren som ligger lite längre söderut. När den byggdes för hundra år sedan var avståndet till havet betryggande stort. Man valde den högsta platsen i området och man valde att bygga en fyr där Västerhavet är dokumenterat svårseglat. Många båtar har förlist just här.

Vad man inte visste när man byggde fyren var att sandlagret här innehåller flera skikt av lera. När vågorna äter sig in i land försvinner inte allt ut i havet. Det finns också sandflykt och mycket av sanden fångas upp av strandkanterna. Just vid fyren har resultatet blivit allt större sandbanker. Först försökte man köra med bandtraktor och skyffla sanden ner mot havet. Men 1968 gav man upp och släckte fyren. Sedan har sandbankerna kommit allt närmare byggnaderna.

Toppen av sandbanken ligger snart i linje med fyren. Sedan är det bara att vänta på att den ska rasa ner i havet, om de inte river fyren dessförinnan. Helst skulle jag vilja se den tas av en höststorm. Men vad händer egentligen då med själva platsen? Finns den kvar? Kan en plats ligga i havet? Det är nog i detta komplex av frågor som fyren blir exotisk.

2004.04.22