Ett av de senaste årens stora modeord inom samhällsdebatten har varit "nätverk" eller "nätverkssamhället". Ordet nätverk har inte en och samma betydelse för alla som använder det. Istället tycks det bero på sammanhanget.

Den karriärtörstande nyutexaminerade akademikern kan exempelvis använda ordet för att beskriva en grupp av bekanta med liknande utbildning, som han ser som viktiga kontakter i det kommande arbetslivet. Den hängivne Manchester United-supportern bygger istället upp ett nätverk genom sitt flitiga deltagande på klubbens chatsida. Där har hon daglig kontakt med andra fans runt om i Europa, med vilka hon bland annat diskuterar allvaret i David Beckhams påstådda ankelskada. Gemensamt för dessa två exempel på nätverk är att de är löst sammansatta grupper av människor med gemensamma intressen, ambitioner eller erfarenheter.

Inom det politiska livet har dessa löst sammansatta grupper ­ de så kallade nätverken - kommit att inta en alltmer betydande roll, och ses idag av många som utmanare till det traditionella förenings-Sverige. De hundraåriga folkrörelserna, med bland annat arbetarrörelsen och nykterhetsrörelsen i spetsen, förlorar medlemmar samtidigt som vi vet att det politiska engagemanget inte sinar. Frågan måste därför ställas: Håller den svenska folkrörelsedemokratin på att bytas ut mot en nätverksdemokrati? Och vilka effekter har i så fall detta på demokratin som sådan?

Dessa frågor belyste den parlamentariska Demokratiutredningen i sitt betänkande En uthållig demokrati! (SOU 2000:1). Utredningen tar upp det "nya" deltagandet, i form av nyare sociala rörelser, som ju oftare organiserar sig i mer nätverksliknande former, istället för de mer hierarkiskt strukturerade folkrörelserna. De mer "platta" organisationsformerna underlättar genom sin informella struktur ett aktivt deltagande och spontana initiativ. Genom flitigt användande av Internet möjliggörs även en levande diskussion och snabb mobilisering av deltagarna.

Detta menade utredningen är viktiga tillskott för den svenska demokratin och för medborgarnas möjligheter att utöva inflytande. Sett utifrån mobilisering, handlingskraft och effektivt deltagande har nätverkssamhällets intåg med andra ord fört med sig mycket gott.

Men Demokratiutredningen menade samtidigt att nätverkskulturens utbredning ut över folkrörelsernas domäner inte är entydigt god. Det som oroade utredningen var det interna arbetet inom sammanslutningarna. De traditionella folkrörelserna skolar medlemmarna i demokratiskt utövande, genom att lära dem mötesteknik i en representativ demokrati. Därmed utgör medlemmarna på sätt och vis en rekryteringsbas för framtida förtroendevalda. I ett nätverkssamhälle riskerar detta att förbises. Där knyter sig medborgare istället samman i lösa nätverk kring ett gemensamt intresse och arbetar för att främja just detta intresse. I denna situation, när det politiska handlandet blir allt viktigare och kampen om mediernas uppmärksamhet blir allt hårdare, är det risk för att den demokratiska skolningen inte hinns med, inte prioriteras.

Det är alltså inte nödvändigtvis fråga om ett medvetet val att bortse från den demokratiska skolningen. Men utredningen ville höja ett varningens finger för att så ändå kan bli fallet. Detta riskerar att skada deltagarnas demokratiska färdigheter. Det organiserade livet blir inte en skola i demokrati.

Det är givetvis svårt att väga de positiva och eventuella negativa effekterna mot varandra och därmed försöka säga vad som väger tyngst. Viktigare är istället att ha dessa båda perspektiv i huvudet när man diskuterar förändringar inom det organiserade livet i Sverige och dess påverkan på demokratin. Därför finns det ingen som helst anledning att i 2000-talets Sverige vara en konservativ och bakåtsträvande folkrörelseidealist, som inte ser något värde i de nya organisationsformerna. Folkrörelserna har tvärtom mycket att lära av nätverken, inte minst när det gäller handlingskraft och förmåga att locka till sig engagerade medborgare. Men lika liten anledning finns det att skicka folkrörelsernas viktiga arbete på skräphögen, i tron att det nya alltid är bäst liksom att de två organisationsformerna inte hör ihop och överlappar varandra.

För sanningen är, vilket också Demokratiutredningen konstaterade, att det inte går att ställa nätverk och folkrörelser emot varandra. I själva verket utgör folkrörelser inte sällan en bas för nätverkens mobilisering. I en tid då medborgarna tycks manifestera sitt engagemang genom aktion istället för diskussion (något förenklat) blir en sådan utveckling nödvändig för folkrörelserna, om inte annat så av ren självbevarelsedrift.

Slutsatsen blir därför att det visst går att se en viss förskjutning från en folkrörelsedemokrati, med medlemsbaserade och rikstäckande organisationer med tydliga folkbildande inslag, till en nätverksdemokrati med ett mer individualiserat, aktionsinriktat och kortsiktigt engagemang kring någon enskild fråga. Huruvida denna förskjutning huvudsakligen är till gagn för demokratin eller inte står skrivet i stjärnorna. Dock vet vi att informations- och nätverkssamhället har skapat nya möjligheter för medborgarna att aktivt delta i och påverka politiken. Det finns därför anledning att vara ganska hoppfull inför den svenska folkstyrelsens framtid, med förhoppningsvis mer upplysta, kritiska och engagerade medborgare, som slår sig samman och bildar ett nätverk när de anser att situationen så kräver det.

2004.04.24

Pär Zetterberg är Pol mag i statskunskap, forskningssekreterare i Young Citizens Program, Göteborgs universitet, tidigare biträdande sekreterare för Demokratiutredningen.

Läs mer om Demokratiutredningens arbete på www.demokratitorget.gov.se.