Om man slår upp ordet "samhälle" i Nationalencyklopedin kan man läsa att detta är en "benämning på en grupp individer", vilka har "en gemensam kultur och tradition". Ett samhälle är också enligt uppslagsboken "territoriellt avgränsat". Ett sådant sätt att förstå vad ett samhälle är har länge haft ett betydande inflytande på vårt sätt att uppfatta världen. Inte minst inom samhällsvetenskap och politik tänks samhälle, stat, kultur och nation ofta som en relativt homogen och oupplöslig enhet - precis som nationalstaten ofta har varit en given förutsättning för politisk tanke och handling, har den utgjort en "naturlig" avgränsning för forskningen om "samhället" och dess historia. Den tyske sociologen Ulrich Beck menar att detta synsätt utgör en containerteori om samhället som snarast måste överges. Vi har med globaliseringen trätt in i en andra modernitet och för att kunna möta de utmaningar och problem som den ställer oss inför måste vi på ett grundläggande sätt tänka om våra föreställningar om samhälle och politik.

Liksom många andra författare i den växande floran av litteratur om globaliseringen tar Beck avstamp i en diskussion om de politiska konsekvenserna av det transnationella kapitalets rörelser. Han pekar ut en ny ekonomisk elit, "de virtuella skattebetalarna". De nyttjar gärna vad de europeiska välfärdsstaternas institutioner har att erbjuda - de njuter av teater och vårdad natur och skickar sina barn till offentligt finansierade elituniversitet. Samtidigt utövar de en företagspolicy som, genom att undandra välfärdsstaterna skattemedel, undergräver välfärdens och demokratins livsformer. Beck är emellertid kritisk till tesen om att möjligheterna för kraftfull politisk handling därmed har underminerats på ett grundläggande sätt.

Beck är också djupt oense med alla dem som betraktar globaliseringen ensidigt som "fälla" eller rent av avfärdar den som en myt. Många myter omger förvisso globaliseringsbegreppet, men den mest problematiska av dem är föreställningen om att själva globaliseringen skulle vara en myt. Detta är ett tankefel som har sin grund i att globaliseringens kritiker - liksom dess högröstade profeter - betraktar globaliseringen uteslutande i ekonomiska termer. I kontrast till detta hävdar Beck att globaliseringen har en mångdimensionella karaktär. Han ger en rad exempel på kulturens, informationens och ekologins globalisering och menar att den på dessa områden rent av är mer långtgående än vad som är fallet med ekonomin.

Beck understryker också gång på gång att även om detta världssamhälle idag i första hand styrs av det transnationella kapitalets rörelser, som ständigt lämnar nya sociala misärer i sina spår, så behöver detta ändå inte leda till pessimism för dem som fortfarande vill verka för social rättvisa och förjupad demokrati. I globaliseringens mångdimensionella och mångtydiga karaktär ligger också det löftesrika, dvs öppningarna för att på radikalt nya sätt agera på samtidens problem och konflikter. Det är nu möjligt att på nytt "uppfinna det politiska".

Den kanske mest centrala figuren i Becks försök att tänka den nya världen är distinktionen mellan ett exklusivt och ett inklusivt gränsbegrepp. Det förra hör till den första moderniteten och dess nationalstatliga värld med sina fasta och entydiga gränser - här styrs tanke och handling av ett antingen/eller. Den första modernitetens samhällsteorier inbegrep en rad gränsdragningar som i någon mening återspeglade samhälleliga organisationsprinciper. Det gällde inte bara det nationalstatliga rummets yttre gräns gentemot andra stater utan också inre gränserna mellan stat/samhälle/ekonomi. Urskiljandet av sådana sfärer kunde i sin tur inbegripa gränsdragningar mellan det offentliga och det privata, mellan institutioner, organisationer och familj. De senaste decenniernas sociologi har pekat på samhällsförändringar som inneburit en upplösning av sådana gränser.

I kontrast till den första modernitetens exklusiva gränsbegrepp sätter Beck alltså ett inklusivt gränsbegrep, som inbegrips i globaliseringen och den andra moderniteten. Detta innebär - i kontrast till antingen/eller - ett både/och: här är gränser rörliga mönster som överlappar varandra, här är gränsöverskridandet och mellanrummet regel snarare än undantag. När Beck försöker tänka politiken på ett nytt sätt, i linje med det inklusiva gränsbegreppet, myntar han begreppet "transnationalstat".

Om nationalstaten är döende behöver detta inte med nödvändighet betyda slutet för staten. Han tänker sig dock inte en övergripande världsstat á la FN. Det handlar snarare om transformerade stater, som likt de multinationella företagen inte känner några nationella gränser för sina handlingar, utan snarare opererar i skärningspunkten mellan det globala och lokala. I denna "glokala" politik är emellertid stater bara en av många aktörer - Beck tänker sig tillfälliga allianser mellan stater, icke-statliga organisationer och rörelser. Han ger också exempel på två sådana "oheliga allianser": aktionen mot Shells försök att dumpa en oljeplattform i Atlanten 1995 och protesterna mot Frankrikes kärnvapensprängningar i Stilla havet samma år.

Världssamhällets nya politiska former får alltså hos Beck gestaltas av två aktioner knutna till politiska teman som under efterkrigstiden burits fram av nya sociala rörelser. Miljö- och fredsrörelser utgjorde också drivande krafter i dessa aktioner.

1968, året då Vietnamrörelsen stod vid sin höjdpunkt, skanderade deltagarna i de tumultartade demonstrationerna utanför demokraternas konvent i Chicago: "The whole world is watching". Att i talkör ropa dessa ord i samband med civila olydnadsaktioner har alltsedan dess varit en av den nya rörelsekulturens traditioner i USA.

Sett från 1990-talets horisont kan det sena 1960-talet och det tidiga 1970-talet i många avseenden betraktas som brytningstid i efterkrigstidens västerländska samhällen. Vi kan då skönja början till en rad förändringstendenser som idag har slagit igenom med full kraft: vi ser början på IT-samhällets kommunikationsrevolution, genomslaget för TV-mediet och därmed för det nya och det visualiserade mediasamhället. Under 1960- och det tidiga 70-talet inleds också den fas av ekonomins globalisering som vi nu befinner oss i.

Ett globalt politiskt rum uppstår inte av sig självt - eller som en reflex av globala ekonomiska och teknologiska processer. Benedict Anderson har i den uppmärksammade boken Den föreställda gemenskapen visat att uppkomsten av den moderna nationalstaten som ett politiskt rum inte bara förutsatte skapandet av olika typer av nationella institutioner utan också av föreställda nationella gemenskaper. På motsvarande sätt måste ett globalt politiskt rum inbegripa en - eller snarare flera - föreställda globala gemenskaper.

De nya rörelsernas framväxt i USA och Europa har skett parallellt med efterkrigstidens informationsteknologiska revolution och etablerandet av nya, expanderande mediarum. Den nya mediasituationen, som inledningsvis innebar en kraftigt ökande betydelse inte bara för TV-mediet utan också för tabloiderna, innebar en kraftig omstrukturing av det offentliga rummet, som gav nya villkor för offentligt politiskt handlande och opiononsbildning.

TV-mediets genomslag kan sägas ha inneburit en visualisering av politiken och har bidragit till en ökad betydelse för symboliskt handlande. TV-mediets spridning är också en av de viktiga förutsättningarna för framväxten av ett globalt politiskt rum. Det kanske mest framträdande exemplet på detta är de visuellt-dramatiska aktioner som genomfördes av Greenpeace under 1980-talet och som starkt bidrog till att organisationen kunde rekrytera miljontals medlemmar över hela världen.

Visualiseringen av den politiska kommunikationen kan också förstås i termer av politikens estetisering. I en rad analyser har det hävdats att detta har inneburit ett minskat utrymme för den rationella argumentationens offentliga politiska samtal. Den politiska kommunikationen stöps i en förenklad dramaturgi, som premierar förenklade, komprimerade och starkt retoriska budskap.

Å andra sidan är det också möjligt att hävda att den nya mediasituationen har bidragit till en samhällelig demokratisering av det offentliga rummet. I den nya rörelsekulturen fanns tidigt insikter om att det nya mediarummet också innebar nya möjligheter för mindre resursstarka grupper att kunna göra sig sedda och hörda genom spektakulära symbolhandlingar som tilldrar sig mediernas uppmärksamhet. Detta medförde att utformandet av mediastrategier tidigt kom att bli ett viktigt element i utvecklandet av rörelsernas handlingsrepertoarer.

Medierna kan sägas ha en tvetydig funktion i offentliga politiska kommunikationsprocesser: dels utgör det nya mediarummet ett fält för politisk kamp, en scen där politiska aktörer söker utrymme för att presentera sig och där konflikter gestaltas, dels måste medierna själva förstås som aktörer, vilka med utgångspunkt i specifika intressen deltar i kampen om att gestalta politiska dagordningar och konflikter. De två mediala huvudstrategier som tidigt utvecklades inom nya rörelser (och som ofta används komplementärt) tar också utgångspunkt i mediernas tvetydiga roll:

1) Formandet av en medveten mediastrategi i förhållande till dominerande etablerade medier, t ex genomförandet av dramatiska mediaaktioner, inrättandet av speciella informationsgrupper eller -sekreterare inom rörelserna, som aktivt arbetar mot dessa medier, vilket kan innebära att producera mediainriktat material och etablera "rörelsevänliga" journalistkontakter.

2) Upprättandet av egna, "alternativa rörelsemedier". Detta sker med utgångspunkt i en kritik av de etablerade mediernas förmenta objektivitet, dess hårt regisserade dramaturgi och inte minst i det faktum att rörelsernas opponenter är betydligt mer resursstarka, vilket kan innebära att de antingen har ägar- eller ideologiskt inflytande över etablerade medier - eller har möjlighet till att köpa mediautrymme genom betald information eller reklam. Under det senaste decenniet har också genomslaget för internet förstärkt möjligheterna för upprättandet av rörelsekontrollerade mediarum.

Organisationer och grupper upprättar forum för både offentlig och exklusivt intern (som kräver kod för inträde) kommunikation. I samband med protesterna mot Frankrikes kärnvapensprängningar försegick också en betydande och världsomspännande kommunikation och mobilisering på nätet, vilket pekar på att detta medium skapat ytterligare förstärkta förutsättningar för ett globalt politiskt rum.

Den förändrade mediasituation kan också ses som en del i en bredare kommunikationsteknologisk revolution, som har bidragit till att lösgöra politisk kommunikation, identitetsskapande, mobilisering och organisation från specifika geografiska platser.

Nya sociala rörelsers "politisering av det privata" utgår från ett annat sätt att se på politik. Enligt detta synsätt definierar och formar ekonomiska, statliga och kulturella institutioner på olika sätt våra liv, och därmed våra individuella och kollektiva identiteter. Saker som vi tar för givet i vårt "privata" vardagsliv, som framstår som "naturliga" inslag i det mänskliga livet, att bo, äta, älska och föda barn, är därmed genomsyrat av de samhälleliga maktrelationer som definierar ett samhälles struktur. Enligt detta synsätt osynliggörs vardagslivets politiska karaktär genom gränsdragningen mellan "privat" och "politiskt", vilket innebär att vi förblir objekt för samhällets styrande krafter. Att synliggöra dessa förhållanden - och därmed att på olika sätt ifrågasätta distinktionen mellan politiskt och privat - har därför varit en grundläggande komponent i utvecklandet av "livspolitiska" strategier inom nya rörelser.

De nya politiska former som har uppmärksammats i denna artikel - den civila olydnaden som symbolisk handlingsform, de mediainriktade handlingsstrategierna, den tilltagande betydelsen för nätverkens organisationsform, identiteternas politisering och de livspolitiska handlingsstrategierna - innebär att det politiska handlandets tyngdpunkt förläggs utanför de etablerade politiska institutionerna, till sådana områden som i en vid bemärkelse brukar definieras som "kulturella".

Denna kulturella orientering hos de nya sociala rörelserna pekar på en betydelsefull förändring som brukar lyftas fram i teorierna om framväxten av en ny samhällstyp (oavsett om den karakteriseras som post-industriell, post-modern, komplex, globaliserad eller dominerad av informations- och kunskapsproduktion): den tilltagande samhälleliga betydelsen för kultur. Denna innebär att produktionen av - och kontrollen över - kunskap, information och symboler idag på ett helt annat sätt än tidigare utgör en källa för samhällelig makt, vilket skall förstås mot bakgrund av att forskning, informationsteknik, (och inte minst kopplingen mellan informationsteknologier och biomedicinsk vetenskap) kunskapsutveckling, management, reklam, massmedier och masskultur utgör centrala komponenter i den nya samhällstypens struktur. Inte bara politiska, utan också och ekonomiska, system och aktörer har därmed blivit beroende av produktionen av - och kontrollen över - kunskap, information och symboler: själva produktionens koordinering har blivit alltmer knuten till kommunikationsteknologin och de informationsflöden som den koordinerar.

I The Information Age skriver Manuel Castells att detta innebär en grundläggande utmaning av våra grundläggande föreställningar och teorier om det moderna samhället. När kultur- och symbolproduktion på ett betydligt mer fundamentalt sätt än tidigare blir samhälleliga produktionskrafter blir det svårt att upprätthålla distinktioner mellan produktion och reproduktion (eller "kultur"). I förlängningen innebär detta att de samhällsvetenskapliga disinktionerna mellan ekonomi och kultur, som beteckningar för relativt åtskilda samhällssfärer, blir problematiska. Liksom Ulrich Beck menar också Castells att innebörderna av begreppet "politik" måste omdefinieras med utgångspunkt i dessa nya förhållanden.

2003.04.24