Den otroligt produktiva Joyce Carol Oates har gjort det igen. En tegelstensroman om människans djupaste existenskriser.
På själva nationaldagen omkommer Adam Berendt då han räddar en liten flicka från att drunkna. Sedan en tämligen lång tid har han varit en aktad, om än lite excentrisk medborgare i Salthill-on-Hudson som är en idyllisk förstad på betryggande långt pendelavstånd från New York City.

Han var en medelålders, lite bohemisk och inte särskilt stilig skulptör. Men en man med en märklig dragningskraft på kvinnor. Några av kvinnorna har älskat Adam. Han har hållit dem på avstånd. Avvisat dem tillräckligt smidigt för att hålla spänningen vid liv - men aldrig valt någon av dem. Detta har på något märkligt sätt bara ökat hans attraktionskraft. Barn och hundar har också dragits till honom. Även män vill gärna se sig som unika vänner till denne karismatiske konstnär. Men - vem var han egentligen? Det visar sig att ingen egentligen vet någonting om vem han var innan han kom till den lilla förstaden. Vid bouppteckningen uppdagas det att han, som levt ett tämligen sparsamt liv, ägde ett antal miljoner. Hans liv och relationer är i mångt och mycket ett mysterium som mer och mer engagerar människorna i Salthill. Inte så att de gör gemensam sak. Deras liv är lika parallella som kaptitlen som behandlar var och ens historia. På något sätt sparkar den oförutsedda drunkningsolyckan igång skeenden och tankar hos alla inblandade.

Ängslan inför åldrande, inför döden, avtagande sexuell förmåga och attraktionskraft - alla som funnits runt Berendt drabbas av "mitt-i-livet-kriser" efter hans död. Den blir en katalysator för all ångest som pyr under den perfekta ytan. Ingen blir oberörd och på olika sätt handskas de olika romanfigurerna med sina kriser. En kvinna överger sin familj för att söka efter sanningen om Adam, bokhandlaren får ärva ett hus efter honom och ger sig iväg för att återuppta ett övergivet konstnärskap, någon tredje använder sig av honom för att få kraften att bryta upp ur ett dött äktenskap. Listan kan göras längre än så; som vanligt har Oates skrivit en mycket mångordig roman.

Under ungefär ett år varar den akuta krisen. Vi får veta Adams mörka hemlighet, Äktenskap räddas eller slutar i fasansfulla tragedier. Livet blir dock mer äkta och sant för alla inblandade - om kanske inte alltid bättre.
Oates håller för det mesta isär de olika figurerna, även om de påverkar varandra så möts de sällan. Det hela blir bitvis lite splittrat och jag tror (som ofta när jag läser Oates) att historien skulle mått bättre av en tydligare stringens. En del kunde skalats bort - även om alla små sidoskott i berättelserna är spännande i sig.

I stort är det dock en intressant och välskriven roman som alltid. Jag måste nog ändå erkänna att jag ibland föredrar Oates under hennes pseudonym, Rosamund Smith, när hon skriver deckare som ofta har ett starkare driv i berättandet och där antalet personer som jag skall engagera mig i inte är lika översvallande. Där håller hon sig ofta till två. Tvillingteman och identiteter är de ständigt återkommande kärnorna i dessa böcker. Och på sätt och vis är det precis vad Mitt i livet handlar om också. Kan man byta liv? Svaret på frågan verkar i Oates romanvärld nog vara nej.

2003.04.24