|
Jag har blivit en spanare.
Spanar efter trender i tiden.
Och ofta blir jag skräckslagen.
Roar mig emellanåt med att läsa
det finstilta, eller om man så vill: slutet på artikeln.
Som nyligen i Göteborgs Posten, där rubriken "Kriget
bestämmer EU:s ekonomi" avslutades med att den svenska
regeringen får sig en uppsträckning av EU-kommissionen.
Att Sveriges kurvor pekar uppåt och är mer positiva
än EU-snittet, med högre tillväxt och lägre
offentlig skuld, spelar inte samma roll eftersom kommissionen
anser att Sverige måste bli bättre på:
1.Skattereformen. Den måste ta ny fart och det måste
löna sig bättre att arbeta, annars får landet
inte tillgång till den arbetskraft man på sikt behöver.
2. Unga långtidssjuka och invandrare måste in på
arbetsmarknaden.
3. Åtgärderna för att halvera sjukskrivningarna
på fem år är inte tillräckliga.
4. Antalet bidragsberoende måste minskas.
5. Konkurrensen måste ökas; i dag är konsumentpriserna
20 procent högre än EU-snittet.
Trenden är tydlig: offentliga utgifter ska minskas. Om inte skatterna
sänks, så försämrar vi socialbidrag, a-kassan,
sjukförsäkring und so weiter.
Nyligen genomförde Tyskland en hård åtstramningspolitik.
Deras premiärminister sa då något som fick mig
att spana: "Ingen ska längre kunna förlita sig
på att leva på staten" sa han.
Trenden är att det ska bli skamligt att vara bidragsberoende.
För vad händer i Sverige? Sjukpenningen
försämras till 78 procent istället för 80.
"För att spara pengar" sa en av vänsterpartiets
representanter sanningsenligt efter förhandlingarna avslutats.
Finansministern säger veckan efteråt att sjukpenningen
bara kan återställas när kostnadsläget tillåter.
Den nya tillfälliga v-partiledaren Hoffman anser att löftet
var att den ska återställas vid årsskiftet och
talar om svek.
Trenden: spara pengar. Bryt löften. Leta inte efter orsakerna
till sjukskrivningarna.
"Detta ska inte bli nån fondsocialism"
sa statsministern när han avvisade LO:s förslag om
buffertfonder.
Undra på att många från den gamla arbetarrörelsen
häpnar. Menar: det är inte många år sedan
sossar och LO genomförde löntagarfonderna gemensamt.
Urholkade var de förvisso, just för att inte beskyllas
för att vara för socialistiska - men ändå.
Trenden: socialism är fult. Även inom arbetarrörelsen
numera.
Det är bara att
läsa vidare i tidningarna.
"Unga måste ut i jobb - tuffare studieregler ska få
upp sysselsättningen" är rubriken på en
artikel i GP 12 april.
Målet att nå en 80-procentig sysselsättning
nästa år kommer inte att lyckas. Den hamnar bara på
77,6 procent. Och vad göra då?
Jo, eftersom antalet studerande (på grund av liten chans
att få jobb, min anm.) och invandrare ökat, vill man
undvika onödiga kompletteringar av godkända gymnasiebetyg
och att fler ska gå direkt från gymnasieskola till
högskola. Inga repititionsstudier på gymnasiet skall
få förekomma med studiebidrag.
Dessutom ska svenskundervisningen för invandrare klumpas
samman med studierna inom komvux (som knappast existerar längre
p.g.a upphandlingssystemet, min anm.) och högskola, praktik,
arbete eller annan verksamhet.
Detta resonemang visar tydligt på
att man knappast känner till verkligheten. Arbetsförmedlingarna,
redan hårt ansatta av besparingar och rationaliseringar
under ett decennium, har inga pengar till praktik längre.
Inte ens till åtgärder. Efter samtal med en arbetsförmedlare
i Mölndals kommun fick jag en lektion om hur saker ligger
till.
- Våra pengar tog slut i februari, berättade hon.
Vi har ansökt om mer men vi får inga. De pengar vi
har måste gå till att hålla folk i aktivitetsgarantin.
AGA:n, som den kallas, är till för arbetslösa
som stämplat ut. Ja, många av de redan utstämplade
- först var det medelålders men numera är det
även yngre personer - har dessutom fått ett extra
års a-kassetid av förmedlingen och sitt fack, men
sedan är det AGA:n som gäller.
Där får man lika mycket som man förut fick i
A-kassa, men pengarna belastas arbetsförmedlingen och deras
budgetar.
- I AGA:n måste du gå tills du får ett jobb.
Du vägleds i att söka jobb, lyssna på föredrag
och får gå ut och arbetspröva.
Om du inte hittar nåt jobb ändå då?
- Då får du bredda ditt område. Har du t ex
gått arbetslös i tio år, och är i medelåldern
och har lite personlighetsstörningar eller så, så
kanske du kan pröva på att köra taxi eller jobba
inom vården.
Finns det pengar till sådana utbildningar då?
- Nej.
Men???
- Ja, jag vet det låter konstigt. Men då får
du leta nåt annat. Du har ju ett ansvar också som
vuxen människa att försörja dig själv. Men
det primära är att ingen ska hamna hos socialbyrån.
Och att du tar ett jobb som anvisas dig.
Om man inte vill, eller anser sig inte ha utbildning för
ett sånt jobb då?
- Då åker du ut ur AGA:n.
Och hamnar hos socialbyrån?
- Ja.
Precis så sa hon. Och jag höll på att börja
skratta. Samtidigt som jag kände hur illa jag mådde.
Menar: snacka om Moment 22. Eller utpressning, egentligen.
Trenden är tydlig: vi bryr oss inte om er längre från
myndigheter och samhällets sida. Er utbildning och erfarenhet
spelar ingen roll, ni måste bort ur statistiken - oavsett
om det blir på ett jobb där ni kan försörja
er själva eller inte.
Annars: gå på socialbidrag - och känn kraven
även därifrån på att söka jobb, annars
- inga pengar!
Saxar några rubriker:
"Volvos VD fick 26 miljoner - trots
halvdant år går 69 miljoner till koncernledningen"
- ur GP 9 april.
"Ericsson missköts - små aktieägare rasar
mot höjd ersättning till Treschow" - ur GP samma
dag.
"Dystra finanser kan ge nya skattehöjningar" -
ur GP samma dag.
"Mitthögskolan får skarp kritik" - ur GP
12 april och ur artikeln: "Mitthögskolanfår skarp
kritik för manipulationer med betalningarkonsultföretaget
såg också många möjligheter att samköra
kurser för att göra dem mer kostnadseffektiva."
Tänker tillbaka
på när bostadsbidrag
kallades för inkomstutjämning, när arbetsmarknadspolitik
var ett honnörsord för socialdemokratiska regeringar,
när vägverket fick årliga anslag och vinterväghållningen
fungerade - i dag är verket närmast slaktat och många
vägstationer sålda till privata entreprenörer
- när posten var ett företag för att tjäna
allmänheten, när SJ var folkets järnväg,
när erfarenheter vägde tungt vid anställningsintervjuer
och när investeringar i kunskap ansågs gynna samhället
och den enskilda människan.
Jag är glad att jag fick gå
på KomVux och skaffa mig gymnasiekompetens i början
av 1980-talet. Och jag är glad att jag kunde bygga på
med en högskoleutbildning därefter.
Men jag är rädd för den tid som nu finns - och
framför allt: den tid som skall komma.
Det var inte det här vi ville ha, lär många tyskar
ha sagt efter att de sett hur nazisterna gick fram efter sitt
maktövertagande.
De hade trott på ideologin dessförinnan.
Nog är jag medveten om att jämförelsen
haltar - men min reflektion är ungefär densamma.
Före och efter EU-inträdet.
Och jag undrar: hur många socialdemokrater från förr
sover gott om nätterna?
2003.04.24
|
