Stefan Hammarén, som debuterade
för ett år sedan Med en burk soppa, går inte
med på att börja skriva vanligt. Om han är konstnär,
avantgardist, surrealist eller språklig upprorsmakare vet
jag inte. Hans nya roman bär det roliga namnet Konservöppnare
bok, inte minst av en lyckad titel, men säger ironiskt också
en del om boken, ifall man vänder på saken, att den
endast till hälften låter sig öppnas, att bettet
måste vara trubbigt. Men det går trots allt lite
lättare än med hans soppservering förra året.
Det är språket som är Hammaréns
uppenbara triumf, det är skrivsättet som verkar intressera
honom oerhört, mycket mer än att han skulle slå
sig an på en klar story. Jag skall i varje fall försöka
ge min tolkning på den märkliga handlingen. Kritiker
med burksoppan verkade mestadels tala om formfrågor, vilket
också nu kan komma att bli aktuellt. En del talade också
om den obegripliga romanen. Så visst är det på
sin plats att åtminstone försöka skriva om innehållet.
Döden är nånting
som ständigt är närvarande
i Hammaréns texter... här återkommer den i
en mängd olika skepnader. Det blir närmast tematiskt
på något sätt. Den dyker också upp i de
mest oväntade situationer och textuella sammanhang. Den
vill genomsyra, måhända kan det förstås
tänkas ge ett deprimerande intryck, eftersom det är
speciellt påtagligt med det starka egensinnade språket.
Döden talar nämligen hos Hammarén. Den har ett
eget språk i boken, men ändå tycker jag att
texten samtidigt andas av en oerhörd och mycket stark livskraft,
jämsides. Vad bättre är att denna dualism inte
är mer störande än nödvändigt.
Något som jag tycker mig se är
att texten blir väldigt freudiansk härom. Det är
ytterst sällan som romaner över huvud taget lyckas
med konststycket att förena dödsdriften och livskraften
i en närapå sammansatt kärna, nu enligt ett äkta
freudianskt manér. Det kanaliseras dessutom via det sexuella
anspråket. Här lyckas Hammarén verkligen tillföra
en spänning.
I och för sig har Freuds syn på
den ständigt närvarande föreningen av dödsdrift
och livskraft beskyllts för att bli väldigt konstlad,
något onaturligt uppslitande. När en avgörande
kritik säger att dessa livets ytterligheter inte brukar
förenas fullständigt i ett och samma handlande hos
människan, när man i stället säger att de
självfallet måste mötas, men förekommer
något separat, utan en helig förening. Hur som helst
så har Hammarén med denna förening lyckas skapa
en samlad akt som går igen hos sina personer, och ännu
i ett väldigt påfallande känsloanspråk.
Tanken och miljön känns äkta för att besanna
en sådan symbios, framför allt berör den en som
läsare.
En förening av
döden och livet i samma sats,
i samma tanke, i samma kontext var också ett genomgående
drag i Hammaréns debutroman soppburken. Men här är
det som om det ändå fulländas på något
sätt. I hans första alster anspelade det dödliga
mer på en slags agentroman i något av William S Burroughs
inre landskap och med en hälsning till demonerna medan motpolen
där tog sig uttryck i sexualiteten hos Hammarén av
en poet som skulle skriva sig in i det mörka och då
på det mest hängivna sätt bli älskad där.
I Konservöppnare bok finns visserligen agenterna, de dödar
och blir dödade, men de hinner ändå dessförinnan
personifieras hos poeten. Burroughs är ju annars en av Hammaréns
favoriter.
I dessa omtalade drifter finns även
ett annat intressant drag att hämta, något som romanen
ger ett starkt prov på, nämligen ett sadomasochistiskt
drag. Det är något som inte förekommer utpräglat
parallellt med driften. Snarare har det en viss stärkande
effekt, vilken med fördel faktiskt kan bearbetas utgående
från den freudianska lärans bieffekter. Njutningen
är ursprungligen det jakande, plågan det nekande,
men dessa måste bli utbytbara sinsemellan. När njutningen
blir ett nekande eller fördöms i sitt förträngda
näringstillstånd och sedan sprängs sönder
i sina grymmare tillstånd kan det åter födas
till en ny njutning. Detta kan även förenas i akter
där man förlorar sin vitalitet men likafullt även
i ett uppbyggande av den. Alltid precis som driften i sina ultimata
ögonblick måste torpederas, motverkas eller gå
förlorad.
Detta blir ett rätt
frapperande drag hos Hammarén.
Just som språket även gör texten extra besvärlig
att läsa med sin lite främmande grammatik, vilken även
gör att läsakten känns än mer fysiskt närvarande
och tung. Något farligt eller dödsnära skriker
i själva läsandet, i tanke, i känsla... överallt.
Ett svidande "dödsknull" känns oerhört
nära i boken, överväldigande till och med eftersom
det även är utdraget... sedan blir det möjligtvis
lite mer av Freud än vad Hammarén själv tänkt
sig det.
Till sist har vi också ett mycket
spännande kapitel där man hamnar i en situation där
man ska ta ställning till om det möjligtvis är
glosorna, texten som helhet eller kanske av någon person
som begår ett självmord, möjligtvis omvänt
begår ett mord, lämnar ett offer som det spottas på
ännu efter döden. Mordet kan även vara högst
symboliskt, förvisso. Det är också fullt möjligt
att han säger något om att han dödade sitt eget
skrivande. Hur den omtalade döden sker är ändå
speciell och kunde vara upptakten till vilken spännande
deckare som helst, men här klipper Hammarén förvisso
av, där andra skulle börja.
Dödsmässan blir också en mycket viktig del av boken,
vilket avigt nog kommer långt innan det egentliga mordet
någonsin begås, medan hoppet slutligen kommer ner
med ett spöregn. I det sista kapitlet bjuder Hammarén
också på ett helt eget fikonspråk för
poliskårens förehavanden, ett språk som är
högst roande.
Även denna Hammarénska bok
är utgiven på det lilla förlaget H:ström
- Text & Kultur i Umeå, som profilerar sig med udda
skönlitteratur förutom sin utgivning av en del diffusa
pamfletter. Det känns nog oerhört berikande att små
förlag kan uppvisa starka författarskap som Hammaréns.
2003.04.24
|