Den godmodige livsnjutaren Knut Johansson står återigen i centrum när Claes Hylinger för tredje gången berättar om det hemliga sällskapet. Eller, berättar och berättar. Om sällskapet får vi förstås inte veta speciellt mycket. Däremot dras läsaren obevekligt in i en trivsam och vilsamt harmonisk vardaglighet; lika fjärran varje utbrändhetsymtom som Muminmamman på valium.

Huvudpersonen känner sig dock inte helt nöjd med detta lugn inledningsvis. Det frekventa öldrickandet på Kometens veranda med vännen Kaj och förhållandet med Annika som gått i stå, räcker inte riktigt till. Han drömmer sig allt mera iväg till sitt löfte om att åta sig vissa reseuppdrag i det hemliga sällskapets tjänst. Sedan det löftet har det nu gått sju år utan någon kontakt och Knut känner viss otålighet och även allmän livsleda. Efter några kapitels läsande tycker jag boken börjar utvecklas till en Erlend Loe för medelåldern. Det är dock fjärran Claes Hylinger att utrusta sin huvudperson med någon bultbräda, men väl ett nytt rättesnöre. "När du inte vet vad du skall göra, gör då vad fan som helst!"

Med detta lämnar han i alla fall Göteborg. För att visa sin duglighet som resenär börjar han skriva researtiklar från skilda resor. Inledningsvis går färden till Engelska landsbygden. En underbar episod är sedan resan till Afrika som slutar i Köpenhamn; varifrån storslagna resehistorier skrivs ihop. Flanören och observatören Knut kommer förstås även till Paris. Kontakten med sällskapet återupptas även om de givna uppdragen inte är fullt så dramatiska som Knut hoppats. När boken når sitt slut är emellertid huvudpersonens livsleda som bortblåst och tillvarons banaliteter har definitivt återfått sin lyster. En lyster Claes Hylinger verkar vara något av världsmästare på att skildra.

Den stillsamma underfundigheten som genomsyrar hela boken verkar vara något av ett signum för författaren och kanske är det detta som stockholmarna kallar Göteborgshumor. Jag vet inte riktigt men den lokala förankringen är på många vis tydlig och att befinna sig i Hylingers sällskap är i vart fall mycket underhållande. Här talar Knut exempelvis med en skribent som visat sig vara allt för nyfiken på det hemliga sällskapet och skrivit några artiklar. Knut börjar med att prata om hur det är en konst att skriva, en konst skribenten ivrigt odlat. "- Vi brukar säga att skrivandets konst är stor, men icke-skrivandets konst är större. Fast...jag måste påpeka för dig att ordet ´större´ här kan vara missledande. Man borde snarare säga ´högre´, eftersom vi talar om ett steg - ett steg som du nu bör vara mogen att ta - på vad vi kallar Förträfflighetens stege." Knut talar vidare om icke-skrivandets filosofi och skribenten frågar snart om det är ok att anteckna.

För egen del är jag relativt nyanländ resenär i Claes Hylinger land men hit kommer jag definitivt att återvända.

2003.04.24