Retoriken flyttar i allt större omfattning över från orden och texten till bilden. Den viktigaste orsaken till detta är naturligtvis den ständigt tilltagande kommersialiseringen, som dessutom griper in i allt fler områden av livet. I det myller av lockanden och pockanden som vill få oss att uppmärksamma olika budskap är bilden snabbare och effektivare än ordet.

Tittar man på en dagstidning idag och för hundra år sedan blir förändringen slående. I skolan är textläsandet en grundläggande färdighet som sedan utvecklas allt mer inom utbildningssystemet. Idag är ett kritiskt förhållningssätt till en text en nödvändig utgångspunkt för att kunna få högsta betyg i alla textbaserade undervisningsämnen. Bildens betydelse är det däremot inte många lärare som reflekterar över. Attityder och påverkan är dessutom inte något skolämne. Bildens sociala aspekter halkar mellan skolans ämnesstolar.

Frågan är om vi trots brist på skolning i bildspråk har utvecklat vår förmåga att läsa av bilder? Det skulle vara intressant att se en undersökning av 1900-talets många bildstrider, var spänningarna låg och hur dessa har bemötts. Summan av detta skulle kunna ge en antydan om svaret på frågan.

Med boken Komposition försöker Ulf Sjöstedt analysera fotografier utan att blanda in samtiden i tolkningen, men istället lägga fokus på generella element. Skärskådar man dessa grundbegrepp är de inte oberoende av kulturell miljö. Perspektivseendet inom konsten har bara funnits i några hundra år och är något som vi har lärt oss att förstå. Så det är med viss reservation man kan resonera om bildkompositionens grundelement. Vi bör begränsa oss till den västerländska bildkonsten.

En linje genom ett fotografi kan vara horisontell, vertikal eller diagonal. Den horisontella linjen är ofta förknippad med något statiskt. På liknande sätt har formen betydelse för hur vi upplever en bild. Allt kan naturligtvis kombineras på oräkneligt antal sätt. Ulf Sjöstedt nämner även cirkeln, rektangeln och kvadraten som betydelsebärande bildelement. I samspel skapar de ett viktförhållande mellan olika delar i bilden, vi får balans och obalans och motsatser. I ett försök att helt frigöra bildtolkningen från kulturen inför han heliga tal; tre, fyra och sju.

Det intressanta med boken är ändå till sist att författaren skulle ha kunnat nöja sig med en kort introduktionstext och i fortsättningen koncentrera sig på bilderna och bildtexterna. Det är bilderna som gör boken intressant.

Christer Wigerfelt
2002.04.25