Vi har sedan länge lämnat den av kultureliten så utskällda sociala ingenjörskonstens era bakom oss. Nu forsar vi in i den biologiska ingenjörskonstens era, den där sociobiologer, beteendeekologer, molekylärbiologer, genetiker, neurofysiologer och psykiatriker bestämmer hur världen ser ut.

Får vi tro moderna etologer, sociobiologer och beteendeekologer så är människan en i grunden egoistisk varelse. Så här uttrycker en av våra mer kända och populära beteendeekologer, professor emeritus i zoologi, Staffan Ulfstrand den moderna, biologistiska människosynen:

Samtidigt som socialt beteende finns hos vartenda djur, från den bleka binnikemasken till den tärda människan, i vars innanmäte den framlever sitt liv, är evolutionsbiologins sam-lade visdom möjlig att sammanfatta i ett iskallt budskap: gynna dig själv och ditt hus men be-trakta alla andra som potentiella resurser att ex-ploatera till din egen och dina nära släktingars fördel. (Ulfstrand Staffan, 1996, Fågel, Fisk och Folk, från beteendeekologins forskningsfält. Forskningens frontlinjer, Universitetsförlaget, Stockholm, sid. 35)

Det här budskapet har trummats ut via böcker och massmedia det senaste årtiondet och det biologiska/evolutionistiska perspektivet har krupit in i alltfler humanistiska, samhällsvetenskapliga och beteendevetenskapliga discipliner. Idag har vi "evolutionary psychology, evolutionary sociology, evolutionary epistemologi och evolutionary ethics", för att bara nämna några av alla de humanistiska discipliner som börjat låna sina teoretiska ramar från biologin.

I höstas stod jag för första gången inför en hel grupp högskolestudenter som förklarade för mig att de inte alls använde ordet egoism för att beteckna en negativ egenskap och att de var övertygade om att vi alla är egoister av naturen. Det var väl inget med det!
- Jaha, sade jag, så om Olle hjälper er att flytta en hel dag så säger ni: Olle var förfärligt egoistisk igår, han hjälpte mig att flytta hela dagen". Min fråga resulterade i ett förläget fniss.

Den biologistiska propagandan har alltså lyckats förvirra begreppen ordentligt. Sociobiologernas begrepp "egoism" är nämligen en helt annan än det vardagliga begreppet. (Ibland använder sociobiologer och beteendeekologer istället begreppet "självisk" på samma sätt, men det som gäller för ordet "egoism" gäller även för ordet "självisk" eftersom orden är synonyma i vardagsspråket.) Om man analyserar det sociobiologiska egoismbegreppet finner man att det är helt innehållslöst.

Till vardags menar vi att en "egoist" är en person som bara tänker på sig själv och som agerar i egenintresse även när han/hon inser att hans/hennes handlingar skadar andra. Ibland använder vi det här ordet för att säga att en person aldrig gör något för andra om han inte själv vinner något med det. Vi säger dock aldrig att Olle är egoistisk när han hjälper en gammal dam upp på bussen. I vardagsspråket säger alltså ordet "egoism" något om konsekvenserna för andra människor av individers handlingar, nämligen att de är dåliga för andra människor. Ordet "egoism" implicerar också att den egoistiske personen är medveten om att hans eller hennes agerande innebär något negativt för andra och att han inte bryr sig om det. En egoist är alltså i dagligt tal en dålig människa som inte uppträder i enlighet med våra allmänt accepterade moralnormer, som ju bjuder oss att hjälpa och inte skada varandra.

När sociobiologer och evolutionspsykologer använder ordet "egoist", säger att vi alla är "själviska eller egoistiska" av naturen, är de däremot noga med att påpeka att de inte använder ordet för att beteckna något dåligt. Tvärtom, brukar de försäkra oss, är ordet "egoist" helt neutralt. De menar bara att människor, liksom alla "andra djur", har en tendens att agera så att de ökar sina egna möjligheter att överleva och förmera sina egna gener så mycket som möjligt. Konsekvenserna, för andra människor, av våra beteenden kan vara bra eller dåliga, det spelar ingen roll. Det är egoismen, själviskheten, som driver oss att handla i varje enskilt fall oavsett hur andra uppfattar det vi gör eller hur det drabbar andra. Skulle våra handlingar råka vara bra för andra så är de i alla fall egoistiska eftersom vi räknar med att om vi hjälper andra så blir vi själva hjälpta i andra situationer. Därför hjälper vi i själva verket andra endast i egoistiska/själviska syften, hävdar de trosvisst.

Om allt vi gör är egoistiskt eller görs av "egoistiska skäl", för att överleva och förmera våra gener maximalt, blir begreppet "egoism" meningslöst emellertid. Det ord som omfattar allting och som förklarar allting förklarar i själva verket ingenting. Dessutom kunde man lika gärna använda de verkligt och även i vardagsspråket neutrala orden "överlevnadsdrift" eller "aktivitetsbehov" i det här fallet, istället för det i normalt språkbruk negativt värdeladdade ordet "egoism".

Genom att man numer även till vardags, exempelvis i massmedia, använder ordet "egoism" ömsom i den normala, vardagliga och negativa betydelsen, ömsom i den vetenskapliga och totalt annorlunda betydelsen, kan man skapa intryck att vetenskapen bevisat allt möjligt om oss och om våra biologiskt naturliga egenskaper, som den inte har bevisat. Så försvaras inte sällan roffarmentaliteten hos de ekonomiska eliterna i vårt samhälle av ekonomer, eller av människor på den politiska högerkanten, med att "det är helt naturligt att alla försöker få så mycket som möjligt själva eftersom alla människor ju är egoister av naturen". Därmed använder de ordet "egoist" i den vardagliga meningen, där egoisten vet att andra får lida för hans eller hennes ageranden, men också med den underförstådda men klara innebörden att detta roffande är ett biologiskt naturligt beteende, varför man inte kan klandra någon för det: "Sådana är vi ju allihop, av naturen och vem kan rå för sin biologiska natur".

Om man protesterar mot detta påstående och påpekar att det inte är sant eftersom mängder av människor ständigt går omkring och hjälper varandra, till och med när de förlorar på att göra det, säger samma personer ofta att vi ändå hjälper andra endast för att vi räknar med att senare få hjälp själva. Därför är vi egoister även när vi hjälper andra. Därmed växlar de över till den sociobiologiska innebörden hos ordet, att vi gör vad vi kan för att överleva. Nu använder de ordet "egoist" för att beteckna alla beteenden, oavsett om konsekvenserna för andra av det vi gör är goda eller dåliga. I nästa ögonblick kan de använda ordet i den vardagliga betydelsen igen, där ordet "egoism" används för att beteckna beteenden som är negativa för andra och hävda att det väl är självklart att man ser till att sko sig själv i första hand eller att man struntar i andra.

Med denna växling mellan ordets olika betydelser tror somliga att de har bevisat att det liberala konkurrens­ och utslagningssamhället är det enda möjliga samhället därför att man inte kan ändra på den biologiskt bestämda mänskliga naturen, som ju är "egoistisk". De anser sig därmed ha gett den ohejdade roffarmentaliteten och den omänsklighet som en sådan mentalitet resulterar i, en vetenskaplig förklaring och legitimitet: "Sådan är verkligheten hur beklaglig den än är, och det är ingenting vi kan göra åt den saken".
Något sådant har ingen vetenskap bevisat. Istället handlar det om ordmagi.

Så här ser i praktiken några av de vanligaste slutledningar ut som personer ofta gör när de glider mellan de olika betydelserna av orden "aggression" och "egoism":

Premisser (I):
1) Människor måste samarbeta för att ett samhälle ska fungera.
2) Alla människor är egoister (här = hjälper inte andra människor/samarbetar inte frivilligt)
Slutsats: Alltså måste någon (en stark ledare/marknaden) tvinga oss att samarbeta/fostra oss att samarbeta.

Premisser (II):
1) Människor är av naturen egoister (här= handlar bara i egenintresse, gör inget om de inte själva tjänar mest på det) och de föds med olika intelligens.
2) Bara de (medfött) intelligenta människorna kan utveckla samhället och ge oss ny teknik
Slutsats: Alltså måste intelligenta människor få högre lön än alla andra för att vi ska kunna utnyttja deras intelligens för utvecklingen och för hela samhällets fromma.

Genom använda begreppet "egoism" i dessa olika betydelser i slutledningar, lurar man människor, ofta även sig själv, att tro att vetenskapen har bevisat att en biologiskt betingad egoism gör det konkurrensinriktade utslagningssamhället naturlagsbestämt, det samhälle där några få rikare personer hänsynslöst utnyttjar andra människor för den egna vinningen.

Om man hade använt orden "överlevnadsdrift" eller "aktivitetsbehov", som det egentligen handlar om i det biologiska sammanhanget, istället för "egoism", hade ovanstående slutsatser inte varit möjliga.
Föreställ er en prominent forskare, eller en allmänhet aktad person, komma med något av följande påståenden:

- Eftersom människor har en överlevnadsdrift måste de tvingas att samarbeta.
- Eftersom alla människor har en överlevnadsdrift är det nödvändigt att ge de mer kompetenta/intelligenta människorna mycket högre löner än alla andra.
- Eftersom alla människor har ett aktivitetsbehov är det liberala konkurrenssamhället det enda möjliga och det bästa tänkbara politiska systemet.

Så här skulle igen förnuftig människa uttrycka sig. Det finns dock ett antal akademiker och samhällsdebattörer runtom i världen som står och säger precis de här sakerna men litet mer mångordigt och med den skillnaden att de använder begreppet "egoism" istället för orden "överlevnadsdrift" eller "aktivitetsbehov".

I det verkliga livet, det vi lever i praktiken, påtagligt och reellt, är det inte ovidkommande om människor ständigt är missunnsamma och ständigt skadar sina medmänniskor därför att de alltid är beredda att gå över lik för egen vinnings skull, eller om de vanligen beter sig anständigt och hjälper varandra. Därför har vi olika ord i språket för att beteckna beteenden med dessa helt olika konsekvenser för andra människor. I vardagslivet, där vi pratar vardagsspråk med varandra, handlar de här orden om skillnaden mellan ett fullkomligt vidrigt samhälle, ett egoistiskt sådant där alla struntar i alla andra och bara tänker på sig själva, och ett avsevärt mycket angenämare samhälle, ett där vi samarbetar, hjälper varandra och litar på varandra. Orden handlar alltså om skillnaden mellan ett humant samhälle och ett totalt inhumant sådant. Det är förmodligen ingen slump att vi utvecklat olika ord för beteenden med dessa helt olika konsekvenser för oss alla och för vår samhälliga samvaro.

Forskare begår därför våldtäkt på språket när de tar över ord som vi alla är vana att använda på ett visst sätt till vardags, och definierar om dem på det sättet som etologer, sociobiologer och beteendeekologer har gjort i fallet med orden "egoism/själviskhet". De förvillar istället för att förklara och de medverkar till att legitimera vissa specifika politiska system som naturlagsenliga eller som de av biologiska skäl enda möjliga, företrädesvis de inhumana.

Problemet är inte, som man kan tro på grundval av somliga forskares och andra människors sätt att argumentera, om egoism är en biologiskt betingad egenskap eller inte. Det är självklart att i och med att somliga människor faktiskt är egoistiska då och då, några är eviga egoister och de flesta av oss kan vara egoistiska från och till, så är förmågan att bete sig egoistiskt (i den vardagliga meningen) en del av vår arts biologiska utrustning. Ingen torde bestrida detta faktum. Men det är lika sant att hjälpsamhet, medlidande och omsorg om andra, liksom samarbetsvilja, är delar av vår arts biologiska utrustning. Problemet är istället om vissa förhållanden eller samhällssystem gör de flesta människorna vänliga och hjälpsamma medan andra tenderar att förvandla oss till aggressiva och ohjälpsamma egoister. Det problemet har biologer eller andra forskare inte löst genom att ändra innebörden i orden och "egoism" och "själviskhet". Istället ger deras förvillande resonemang sken av att detta problem inte existerar.

Det dystra är att om man envisas med att betrakta alla människor som egoistiska av naturen, och organiserar samhället utifrån denna devis, blir biologisternas påståenden om vår medfödda egoism en självuppfyllande profetia. Där man behandlar alla som om de vore naturliga och oförbätterliga egoister, om man skapar ett samhälle där alla ständigt tvingas konkurrera med alla andra och upplever alla andra människor som presumtiva hot mot den egna tryggheten, där tvingar man människor att bete sig precis så egoistiskt som sociobiologer och beteendeekologer hävdar att vi är av naturen. Därmed skapar man just det egoistiska, inhumana och för de flesta vanliga människor outhärdliga samhälle som man hävdar är naturlagsenligt ­ trots att man har fel.

All erfarenhet säger oss emellertid att i mer humana, och vad vi brukar kalla civiliserade samhällen, där människosynen är positiv, där man tror andra om gott, där människor behandlas anständigt av överhet och myndigheter och ges rimliga möjligheter till en utkomst och ett drägligt liv, alltså ett trygghet i livet, där är egoistiska beteenden ovanligare än i ojämlika samhällen där man dessutom, vilket alltid är fallet i sådana samhällen, utsätter stora delar av befolkningen för förnedrande behandling eller hotar dem med, eller faktiskt utsätter dem för svält och umbäranden.

Sociobiologer hävdar nu, i synnerhet när de kritiseras för att tala egoismens evangelium, att de inte talar för någon evig och oundviklig egoism eftersom de också har förklarat uppkomsten av "altruistiskt" beteende. Men även i det fallet har vi att göra med ordmagi. "Altruistiskt beteende" beror, säger de här forskarna, på att generna tjänar på att deras bärare hjälper andra individer som bär på samma gener. Genom att hjälpa genetiskt närbesläktade individer kan man bidra till att de egna generna förmeras mer, och förmerandet av de egna generna är vad livet går ut på. För sociobiologen innebär "altruism" således i första hand "hjälpsamhet gentemot nära släktingar i gen-egoistiska syften". I vardagslag är ordet "altruism" lika med "allmän människokärlek", alltså att man tycker om och hjälper alla människor, oavsett om man är släkt med dem eller inte och i vardagsspråket är altruism motsatsen till egoism.

Om nu allt man gör är egoistiskt, som sociobiologer hävdar i andra sammanhang, kan ordet "egoism" inte ha någon motsats och det har det inte heller i den sociobiologiska begreppsvärlden. Den som endast hjälper släktingar, alltså den typ av hjälpsamhet som sociobiologer säger sig ha förklarat och som de kallar "altruism", kallas i vardagsspråket normalt "nepotist". Nepotism har i demokratiska samhällen betraktats som något förkastligt men genom att förklara nepotismen biologiskt naturlig ger sociobiologer demokratins motsats, samhällen med vänskaps­ och släktskapskorruption, en biologisk/vetenskaplig legitimering.

Eftersom sociobiologer också hävdar att denna "altruism" handlar om att sprida de egna generna och egoism kan bestå av både hjälpsamhet och ohjälpsamhet, så betyder begreppet "altruism"i deras tappning i själva verket detsamma som begreppet "egoism", alltså återigen: Allt alla gör, gör de endast för att förmera sina egna gener maximalt. Detta "allt som alla människor gör", kallar sociobiologer ibland för "egoism" och ibland för "altruism" Redan när man hävdar att alla beteenden i grunden är egoistiska, har man, rent logiskt, omöjliggjort tanken på en motsats. Utanför allting finns nämligen ingenting. Om allt är egoism kan det inte finnas någon altruism med andra ord, möjligen kan de hävda att "altruism" är ett specialfall av "egoism", men vad är meningen i så fall med ett sådant?

Den sociobiologiska begreppsförvirringen vad gäller de grundläggande mänskliga egenskaperna är med andra ord total. Men kraftfullt som propaganda har det här språkbruket varit. Vi bibringas det numer dagligen, direkt och indirekt, i massmedia och inte minst i alla de populära djurfilmer som sänds i TV, som alla bringar oss budskapet: Vi är alla egoister! Vi är alla egoister! Vi är alla egoister! Tänk bara på dig själv,! Tänk bara på dig själv! Tänk bara på dig själv! Det är bara naturligt!

Kerstin Berminge
2002.04.25